11 juni
Jag vaknade till ljudet av att fönstret öppnades på vid gavel. Morgonsolen letade sig in, och jag kände den friska morgonbrisen fylla hela rummet. Sval gardin rörde sig försiktigt mot mina fingrar där jag låg nerbäddad på den där hårda sjukhussängen, och utanför fönstret dansade lönnlöven stilla. Det var långt kvar tills solgasset skulle ta över dagen.
De hade skurit bort min blindtarm igår. Sjuksköterskan sa leende att det var en svår operation, att de nästan inte hann men jag, Petter, kunde inte bry mig mindre. Sådan är jag, inget för mig att bli rädd. Jag minns hur hon frågade på morgonen:
Du är inte rädd för sprutor va? sa hon och tryckte ut luftbubblor ur sprutan.
Jag vände mig tyst på sidan, för jag fick inte resa mig än. Vad skulle det vara att skrämmas med det där?
De hade hämtat mig från bakgatan bakom torget i Västerås. Nej, jag är ingen hemlös. Har vuxit upp på barnhemmet huset i Surahammar. Bara vi var några grabbar irriterande nog var det jag, Lennart och lille Simon som försökte tjäna några extra kronor på torget, när magen plötsligt började göra så ont att jag bara vek mig. Nu skulle personalen på hemmet bli riktigt upprörda vi hade smitit ut utan lov, och här låg jag nu, opererad.
Jag ångrade mig, mest för att jag visste att alla skulle skylla på mig. Kirsi, föreståndaren, hade redan varit på besök igår, sådär upprörd och ändå förklädd till omtänksam.
“Varför var det just på vägen hem, och inte inne på barnhemmets område, som det hände?” Tänk om, tänkte jag, men man kan ju inte ändra det som hänt.
Jag fördömde de där aprikoserna vi fått på torget. Några handlare hade gett oss en låda som var lite dåliga inte alla lika illa däran. Vi tryckte i oss dem ändå, de var söta som honung. Ändå magsmärta. Klantigt.
Jaså, tuffing! Hur mår du? sa den gamle läkaren, granskade sittande min operationssår.
Allt det svåra är över nu. Nu har du inget att oroa dig för.
Jag var aldrig orolig, svarade jag.
Oj, minsann! Tuffing alltså. Väl, då lyssnar du nog när jag säger att du inte får äta nåt än. Inga godsaker, inga paket, inget. Ikväll får du lite blåbärskräm.
Jag nickade för att vara artig. Vem skulle ens komma med paket till mig? På hemmet var de förbannade nu hade utsatt personalen, ställt till med kaos. Vi hade ju smitit genom hålet i staketet, och så blev det såhär.
Jag tror ändå att läkaren hade rätt om min modighet. Livet tvingade mig till det. Min mamma, om man ens kan kalla henne så, födde mig nog av olycksfall. Hon hade nog inte ens råd att göra abort. Jag var tio år men redan van att resonera så, som barnhemsbarn brukar.
Jag var aldrig arg på henne. Tvärtom, tack för att hon födde mig överhuvudtaget. Trots att hon lämnade mig direkt. Tre år på spädbarnshem, sedan till barnhemmet i Surahammar, vidare mot Köping. Här har jag alltid fått kämpa för varje sak.
Minns slagsmålen i matsalen för ett extra bröd. Det var stillsamma tider enligt folk, men det var ingen ordning kökspersonalen snodde mat, direktören likaså. Slagsmål för att överleva, styrkans lag gällde. Några armar bröt jag till och med. Frisörskan som kom ibland nästan grät första gången hon såg mitt huvud bara ärr på ärr.
Men vad då att gråta? Jag har aldrig fällt en tår.
Så när vuxna nu försökte skrämma med ärr eller sprutor… Låt dem försöka!
Jag har lärt mig att vuxna är beräknande jag var ju varken gullig liten tjej eller en charmig kille de vuxna drogs till; jag var rätt burdus, rättfram och lite vresig.
Du får ta det lugnt, Petter Nilsson! Om du hittar på nåt bus så blir det isolering, hör du det! hotade Kirsi ofta.
Jag svarade aldrig emot, men jag lydde inte blint heller. Jag har haft mina egna regler, länge nu.
Det finns bara en vuxen jag minns ofta med värme en kvinna som arbetade på barnhemmet under tiden i Surahammar när jag var runt sex. Jag visste inte vad hon jobbade som. Det jag minns är hennes mjuka leende, blå ögon, de varma händerna och doften. Hon brukade ta mig i knät och viska:
Du måste vara stark, lilla Petter. Ät ordentligt, var rädd om dig, och lyssna. Du kommer få det tufft men du klarar det, det vet jag. Försök bara, snälla du.
Sen brukade hon sjunga en svensk vaggvisa för mig. Medan jag växte, och även nu körde den ibland genom mitt huvud. Det hjälpte på något underligt sätt, att bara sluta ögonen och tänka på den där gamla melodin och värmen från hennes händer.
Sedan bara försvann hon från mitt liv, lämnade sången och en minnesbild kvar. Jag vet inte ens hennes namn längre. För mig är hon bara “mamma”.
Sjuksköterskan stängde till fönstret, började bädda den andra sängen. Skönt, tänkte jag, äntligen slipper jag vara själv.
Strax rullade de dock in en bår och ett koppel vuxna i vita rockar fyllde rummet. Jag såg inte bra därifrån, men såg ändå den lilla, spensliga pojken Simon med dropp i armen. Efteråt stannade en man i vit rock kvar, sjuksköterskan likaså.
De sa inget till varandra, nästan, bara några meningar.
Han kommer att sova nu, sa hon.
Okej. Tack.
Du bara ropar om något.
Han mumlade tillbaka.
Mannen satt med ryggen mot min säng, lutad med huvudet mot knäna. Simon sov.
Det var varmt i rummet men mannen satt kvar i kavaj och rock. Jag trodde nästan han också slumrade.
Till slut blev jag stel i ryggen, rullade runt så sängen gnisslade. Mannen vände sig om rynkad panna, påsar under ögonen men vänlig blick.
Hej, viskade han, som om han först nu märkte mig.
Hej, sa jag.
Mannen flyttade stolen satte sig bredvid mig.
Opererad?
Jo, blindtarm.
Skönt. Så du ligger här, orkar inget?
Inte än.
Vill du ha något?
Får inget äta förrän ikväll, sa jag. Vad har Simon för sjukdom?
Han då… ja, något annat. Får jag sitta här, om det går bra för dig? Om du får besök så flyttar jag mig.
Kör på, sa jag. Det var ju ändå inte min plats att bestämma.
Han heter Simon, elva år. Och du?
Petter, tio.
Tack Petter, sa mannen, och jag förstod inte riktigt varför.
Nästa dag kom och gick med folk i rummet. Sköterskor, läkare, Simons pappa över natten. Simon rörde på armarna och huvudet men öppnade aldrig ögonen jag trodde han bara sov.
Sedan kom Simons mamma och morföräldrar. Mamman var lång, lite krokig näsa, lockigt hår i hästsvans. Blek, rödsprängda ögon. De ledde henne till Simons säng, hon satt där och höll hans hand.
Ska ni inte flytta den här pojken? frågade Simons pappa, pekade på min säng, lite orolig för sin fru.
Jo, vi flyttar honom idag.
Läkaren frågade:
Hur mår du Petter?
Lite ont bara.
Jag hade sovit dåligt, operationssåret sprängde och katetern störde. Jag fick ingen mat igår glömde de, eller så var det för tidigt. Idag fick jag börja röra på mig.
Men sjuksköterskan dröjde. Det var många i rummet. Det stod klart för mig Simon skulle dö. Alla viskade, allting kändes spänt och hopplöst.
På eftermiddagen var det bara en flicka kvar vid Simon. Jag blev generad när hon hjälpte mig, men hon såg knappt åt mig. Bara fixade med Simon.
“Någon bryr sig om dig?” sa hon lite bryskt när jag undrade om kläder. Jag orkade inget svar.
När hon gått satt jag och funderade. Varför var det så svårt att bara ta sig över rummet?
Till slut fick jag sjukhuskläder för stora jag fick ta i för att få resåren åt. Flickan som hette Lisa vek byxbenen och skrattade när jag nästan ramlade. Så satt jag där, svettig och andfådd.
Du är fortfarande sjuk, du, sa hon och satte mig på stolen, Har du ätit? Vad heter du?
Petter.
Jag heter Lisa. Ska vi ringa din mamma?
Har ingen.
Pappa?
Ingen.
Jag halvt kröp till badrummet, såg mig själv i spegeln: svarta ringar under ögonen, bleka läppar. Svarta ögon, kolsvarta därför kallar alla mig Petter Korpen. Jag var stolt över det smeknamnet.
När jag tvättat mig kändes det bättre. Lisa fick in lite blåbärskräm. Jag skojade, men Lisa blev allvarlig du ska ta det lugnt.
På kvällen började jag gå i rummet. Simon såg ut som en liten flicka lockig, så fin egentligen, men så smal.
Dör han? frågade jag rakt av ingen är mer rak än ett barnhemsbarn.
Lisa ryckte till:
Vi vet inte, men han är mycket sjuk. På senaste fyra operationer… hans föräldrar håller på att gå under.
Jag satt tyst på min säng. Tänkte på Simon, hans liv verkade som taget ur en film. Han hade allt: mamma, pappa, farmor, farfar, släkt… Ändå låg han bara där.
Sista kvällen var det liv och rörelse, Simons pappa kom. Någon sa att ingen varit hos mig på hela dagen.
Du, Petter, är du från barnhem? frågade han.
Ja.
Du kan flytta om du vill. Simon är riktigt sjuk…
Får jag stanna ändå?
Så upprepades dagarna, tills jag fick feber och blev flyttad till ett rum där bara gamla män låg. Outhärdligt tråkigt jag smög ändå tillbaka och satt hos Simon. Ingen brydde sig.
Under dessa dagar förstod Simons pappa, han hette Daniel Lind, allt om mig. Han kom med kläder jag var van, tog gärna emot. Kollade på Simon.
Hans tröjor är det ju… Om han överlever ändå?
Daniel såg överraskad ut, de pratade aldrig om döden rakt ut. Men han nickade.
Simon kommer inte klara sig. Han dör, Petter…
Gör det ont att dö? frågade jag.
Det går fortare än att somna. Vi gör allt för att det inte ska göra det.
Men han rör ju på sig.
Han kanske hör oss. Vi hoppas.
Ofta satt hela familjen bredvid Simon. En kväll blev jag ensam. Då satt jag, höll hans hand och börja prata:
… och jag vet inte var min mamma är. Hon kanske inte ens lever. Hon lämnade, men jag är inte sur för det. Om hon kom skulle jag förlåta… Simon, du får allt kämpa, du har ju mamma, pappa, farfar, hela släkten! Om jag bara haft det hade jag kämpat tills jag föll. Jag ska ta hand om din skjorta. Men du måste leva, Simon, snälla…
Daniel kom tillbaka och stod i dörren. Jag försäkrade att Simon nog hörde, han tryckte min hand.
Det blev tyst när Simon dog. Ingen sade något till mig. Jag frågade var Simon var. Systern sa till mig på sitt distanserade sätt:
Han har varit så sjuk…
Är han död? frågade jag.
Tyvärr, så är det ibland.
Jag blev så arg på hela sjukhuset, på alla läkare, på världen! Sparkade omkull en hink så vattnet rann ut i korridoren. De skällde ut mig, men jag gick tillbaka till min säng och stängde ute alla ljud.
Varför blev Simon min vän, när han knappt var vaken? Jag vet inte, men han var det. Jag berättade om allt för honom, om min mamma, om kvinnan som sjöng för mig, om slagsmålen, om det som gjorde ont.
Ibland drömde jag att Simon satt upp, log svagt. Jag försökte lyfta honom, men han bara bad att få sitta. Han berättade om sig sin familj, om havet, om sin morfar som var general. Om att bo i riktigt hem. Så berättade jag också, fast jag bara sett det på tv.
Jag tänkte mig att sängarna stod på rad i samma sovrum, att alla hade eget skåp i hallen, att det fanns “torsdagsdag” då det skulle vara fisk, och att mamma öste te med slev på morgonen.
***
Konstigt nog kände Daniel, Simons pappa, en viss lättnad när Simon dog. Inte för att han inte älskade honom men Simon hade slutat leva redan. Att se honom lida långt värre. Nu måste de på något sätt fortsätta, förklarade han för sin fru Sofie. Hon gick inte att nå med ord, bara svepa om Simons porträtt med blommor och tända ljus.
Daniel började tänka mycket på mig: Petter. Inte tid att prata om adoption nu Sofie skulle aldrig förstå eller acceptera. Men tanken lämnade inte Daniel. Han berättade för sin syster Lisa, och även för svärfar de tyckte om mig. Daniel tog ledigt en helg, åkte ut till barnhemmet.
Mötet gick trögt föreståndarinnan Gunilla såg honom med misstänksamhet, ställde tusen frågor varför var han intresserad av mig? De ville inte släppa in honom i min värld. Men Daniel gav sig inte.
Via sin gamla klasskamrat Emma Lindholm, som jobbade med familjeadoptioner, fick han lite hjälp. Hon betonade: viktiga är samtycke från både Petter och Sofie. Inget får ske under press.
Daniel gick till socialen, ordnade handlingar, fick träffa personal som förvånansvärt fann honom sympatisk. Det var en början.
Så fick han, Lisa och Sofie komma och säga hej till mig på barnhemmet. Jag satt stel som en pinne på direktörens kontor, knogarna vita, skakig och vilsen. Jag vågade inte ens ta Daniels hand.
Emma satt med och iakttog. Daniel försökte babbla om vädret, att fylla tomheten.
På vägen hem sa Daniel besviket:
Han vill inte komma till oss, eller hur?
Du har fel, svarade Emma, han drömmer om det, men han vågar inte hoppas. Han är livrädd att inte duga.
Vi ser väl inte så farliga ut? undrade Sofie.
Ni är föräldrar, så riktiga att han inte kan relatera till det. Han vet inte hur man är med föräldrar, han vill så gärna…
Vi bestämde att han skulle hälsa på hemma hos oss. När vi satt där runt köksbordet satt hans händer krampaktigt om tekoppen, han såg aldrig upp, åt knappt något, var rädd att ha sönder porslinet. Allt var så främmande för honom.
Sofie frågade försiktigt om han ville se Simons rum. Då lyste han upp, gick dit, såg porträttet. Glad, men väldigt försiktig.
Han ser gladare ut på bilden, sa Petter.
Han blev sjuk på slutet, sa Sofie tyst.
Han berättade för mig om havet, sa jag.
Sa han? Men han kunde väl inte prata?
Han sa det till mig, envisades Petter.
Sofie sa inget mer, men satte sig bredvid, tittade på albumet och kände att det var lite lättare att andas där bredvid den här pojken.
Plötsligt, försiktigt, frågade hon:
Om vi ville adoptera dig, Petter, skulle du gå med på det?
Han blev tyst.
Jag vet inte… Simon var bra. Jag är inte det. Jag vet inte hur man…
Sofie kramade honom, fjärilar flaxade i magen och Petter började plötsligt gråta, tyst. Första gången sedan länge.
Gråter du, lille Petter? Det är okej. Men du måste vara stark! Så är livet…
Fönstret var öppet, den svala svenska sommarluften fyllde rummet, löven svängde utanför, och Simons porträtt såg ner vänligt på oss.
Petter frågade till sist, som en liten pojke:
Kan du någon vaggvisa, Sofie? “Bä, bä vita lamm” kanske?
Det kan jag. Ska jag sjunga den för dig?
Petter nickade tyst. Mer än så behövde han inte just då.
