Pensionären Ylva (eller Ylvis, som alla kallade henne) Karlsson pustade tungt och kämpade för att vända sig om i sängen. Lederna värkte och benen var så svullna att de knappt fick plats i strumporna. Hon hade fått nog av vårdcentraler, tröttnat på alla provtagningar och recept.
Hon bodde ensam, aldrig varit gift, men en son hade hon ändå resultatet av första kärleken för länge sedan. Och så plötsligt, ringde det på dörren. Med stapplande steg tog hon sig dit och öppnade.
Där stod sonen Ralf och svärdottern Maja, bredvid dem deras fyraårige pojk, lille Hjalmar som kramade en leksaksbil. Och en gigantisk hund.
Mamma, vi hinner knappt, vi måste åka nu! Hjalmar och Köttbulle stannar hos dig. Det tar väl fem dagar ungefär. Så kommer vi och hämtar dem sen, sade Ralf med andan i halsen.
Men… jag är ju sjuk, rör mig knappt… jag… hann Ylva Karlsson bara kraxa fram, lutad mot dörrposten.
Vi hade aldrig stört dig om det fanns en annan lösning. Men vi kan inte ta med barn och hund åtta timmar till Göteborg. Min mamma… ja, hon finns inte längre, snyftade svärdottern Maja.
Hjalmar började också lipa, hunden suckade sorgset. Ylva förstod det var bara att gilla läget.
Sjukdomen hade smugit sig på för ett halvår sedan. Ylva hade bara fyllt 60, men bland stavgångarna på torget var hon ändå yngst. Hälsan den kan slå till redan innan första pensionen.
Hon visste att svärmorsan, Ingrid-Olsson, varit sjuk länge. Och svärfadern, Rune, hade lämnat in för flera år sedan. Och nu nu också svärmor, bara sådär, yngre än Ylva själv avslutade hon sin livsresa. Jaha. Sonen och Maja packade snabbt in sig i bilen och drog.
Ylva Karlsson bekantade sig brutalt med dagens två kvarvarande: barnbarnet och hunden. Child klamrade sig fast vid den stora jycken som slickade pojken grundligt.
Hjalmar… Han bits väl inte? Och varför ser han ut så där? Kunde ni inte haft en pudel? Vad är det för ras? kraxade Ylva.
Det är en engelsk bulldogg, farmor! Han är snäll, han heter Köttbulle, för han älskar köttbullar! skrattade Hjalmar och klappade hunden.
Jaha, men måste man gå ut med honom…? flämtade Ylva.
Själv hade hon bara haft katter förut (de bodde numera under stjärnorna). Hundar? Totalt okänd mark.
Hjärtat knep till när hon tänkte på svärmor Ingrid som gått bort allt för tidigt. Hur skulle Ylva med alla sina krämpor klara både en energisk fyraåring och en köttbulle med ben?
Man måste mata honom också. Han vill ha kött. Och gröt! Kom nu, farmor! Det är dags att gå ut. Sa Hjalmar bestämt och började ta på sig gummistövlarna.
Ylva hade ingen aning om vad hon fått på sig när hon väl kom ut. Barnbarnet gav henne kopplet och tog henne i handen. Bara att följa med.
Det var minst en vecka sedan hon senast varit utanför porten, men nu gick hon. Genom smärtan, tårarna i ögonen. Vad gör man? Hon bad tyst för lite styrka. Ingen annan kunde hjälpa barnbarnet och den här stora hunden.
Köttbulle traskade lugnt fram. Under promenaden drog han inte i kopplet en enda gång, ignorerade både skällande vovvar och skvimpande taxar.
Ylva började till slut beundra jycken och sträckte stolt på sig när de passerade bänken där grannarna Åsa och Gerd satt och tuggade skvaller.
Har du besök, eller vad? Skulle inte du vara sjuk? Och hur tror du att du klarar ungen OCH den där besten? Du kommer aldrig överleva! Och varför är Hjalmar hos dig? Hans föräldrar borde skämmas, skrek Åsa från femte våningen.
Ylva kände Hjalmars hand strama till. Till och med Köttbulle skakade på det tunga huvudet.
Tyst nu, skator! Era barnbarn hälsar aldrig på, så ni är bara avundsjuka! Själv BEGREP jag att Maja och Ralf behövde hjälp, svor Ylva, och hunden är dessutom champion! Och ni har inget med det att göra. De är i Göteborg för att ta farväl av svärmorsan, inte på semester! gormade Ylva och rasslade vidare, glömsk av smärtande ben.
Strunta i dem, Hjalmar! Farmor ÄLSKAR att du är här! försäkrade Ylva i hissen och gav barnbarnet en kram.
Men farmor… Du tänker väl inte flyga upp till himlen, som mormor gjorde? För då har jag snart ingen kvar. Snälla, lämna mig inte, snyftade Hjalmar och omfamnade Ylvas knän.
Nej, älskling! Ingen himmelsresa just nu! Jag ska följa dig till skolan, till universitetet, ja kanske till och med genom lumpen! Ja, tills du tycker jag är för jobbig! försäkrade Ylva och tog honom i famnen.
Trots smärtan lagade hon middag. Hon släpade sig till närbutiken. På kvällen blev det ny promenad med Köttbulle, som snällt traskade bredvid.
När både ungen och hunden sov, tjuvsvullade Ylva sin medicin. Allt värkte. Som om hon hade grävt ett bygge utanför porten. Men det var ingen annan att lita på. Och Hjalmars ord ekade i öronen.
Herre Gud, låt smärtan försvinna lite. Inte för min skull, utan för Hjalmars! viskade Ylva.
Nästa dag lekte de med bilar. Ylva upptäckte att hon faktiskt kröp omkring på golvet, något hon inte gjort på flera år. Sen kokade de gröt (med lite köttbullar åt Köttbulle) och avslutade med att bada jycken efter att han rullat sig i vårens lervälling.
Ylva pussade plötsligt hunden på skallen.
Varför tänkte jag att han såg farlig ut? Han är ju underbar! Världens bästa köttbullehund! fnissade hon för sig själv och torkade tassarna.
Men varför heter han Köttbulle? frågade hon barnbarnet.
Hjalmar skrattade så han tjöt.
För att han älskar köttbullar! Fast egentligen heter han något mycket finare på T… men det är för krångligt. Köttbulle är bättre! flinade han.
Dagarna flög iväg! Det blev sagostund, Hjalmar lärde farmor hur man tittar på barnprogram på surfplattan. De övade bokstäver, den lilla killen kunde till och med börja läsa. Och Köttbulle trivdes med att ligga i fåtöljen och tigga ostbitar eller glass.
Mamma! Hur överlever du? Förlåt, men vi var tvungna! Vi dröjer nåt par dagar till. Hur klarar du Hjalmar och hunden, så sjuk som du var? undrade sonen i telefonen.
Oroa dig inte! Jag är farmor! Inget problem! Stanna ni så länge det behövs, ta hand om Maja nu. Själv klarar jag mig. Man blir inte yngre men man klarar mer än man tror! kontrade Ylva.
När Ralf och Maja svängde in på gården trodde de knappt sina ögon. Ylva, som knappt kunnat ta sig ur sängen, kom nu springande och sparkade boll! Hjalmar och Köttbulle jagade efter.
Ralf höll på att tappa hakan.
Det där… är det verkligen min mamma? mumlade han.
När det var dags att åka hem klamrade sig Hjalmar fast vid farmor och grät.
Hjalmar! Jag kommer till dig om två veckor! Då går vi på café och karusell! Vänta på mig! Ylva lyfte pojken (armarna som för två veckor sen inte orkade lyfta tekannan!).
Mamma! Du orkar ju inte?! protesterade Ralf.
Äsch! Vänta bara, Hjalmar! Det blir kul! Vi ses snart, Köttbulle! Då ska farmor och du ut på långpromenad! skrattade Ylva.
Hon är min granne och har själv berättat denna historia. Det var svårt för henne att gå, hon var riktigt sjuk. Men så allt förändrades. Hon är nu kvarterets mest pigga pensionär.
Hjalmar och Köttbulle räddade mig! Lite ont är kvar, men det kvittar. Ligger man för länge, kommer man aldrig upp igen! Det är bara att resa sig och kämpa på, annars blir det värre. Mirakel skapas inte alltid på vårdcentralen eller apoteket. Men kärlek den kan! Jag tänkte, hur ska det gå för pojken och hunden om jag lägger mig? Så jag reste mig och började gå! För jag behövs!
Jag har någon att leva för! Så, hur tungt det än känns, res på dig! Gå! För de små barnbarnshänderna som läggs i dina händer. Det är det viktigaste och bästa som finns!
För din familj, dina barn, dina djur. För de behöver dig också!
Be till Gud om kraft samla ihop viljan. Det finns inget vi inte klarar. Kroppen hittar oanade resurser när det behövs!
Och så är det bara att ta vara på varje dag, och glädjas åt livet! tipsade Ylva Karlsson till alla och envar.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser lämna en kommentar och glöm inte tummen upp. Det värmer våra hjärtan att fortsätta skriva!
