Pensionären Gunhild (eller Gun, som alla kallade henne) Andersson suckade tungt och vände sig om med möda i sängen. Lederna ilade, benen svullnade som gamla prinsesstårtor på midsommarbuffén. Hon var så less på vårdcentraler och mediciner att bara doften av handsprit fick henne att vilja fly till Kanarieöarna.
Gun levde ensam, hade aldrig varit gift och sonen kom till av en stormande ungdomsförälskelse någon gång på 80-talet. Plötsligt ringde det på dörren. Hon masade sig upp, stödde sig mot dörrkarmen och öppnade.
Där stod sonen Mattias med sin fru Ylva. Bredvid dem lille fyraårige Alfons, vars små händer höll ett leksaksbil lika hårt som glassbilen håller sitt recept på pärondröm. Och självklart var där också deras gigantiska hund.
Mamma, vi behöver kila iväg några dagar. Alfons och Frikadellen stannar här hos dig, vi är tillbaka om fem dagar! Självklart hämtar vi dem. Det blir toppen, deklarerade Mattias med den där rösten man får när man försöker sälja in linssoppa till en sjuåring.
Öhm Jag är sjuk, jag rör mig knappt utanför tv-soffan, och nu ska… började Gunhild, stödjande sig mot väggen.
Vi vill verkligen inte störa, men det går ju inte att släpa på barn och hund åtta timmar till Malmö, suckade Ylva, och tårarna började trilla som septemberregn. Min mamma hon finns inte mer.
Alfons började också gråta, hunden Frikadellen (en robust engelsk bulldogg) såg ut som han precis missat köttbullsbuffén på IKEA. Och Gun förstod: Det är klart jag måste göra något.
Bara ett halvår tidigare hade Gunhild fyllt 60. Men det spelade ingen roll om man bodde i Uppsala eller Arjeplog på stan stapplar folk omkring med käpp. Hälsan sköt sig iväg snabbare än midsommardansen.
Gun visste att Ylvas mamma, Birgitta, varit allvarligt sjuk. Ylvas pappa, Gert, hade gått bort för flera år sedan. Och nu svärmor också, bara sådär? Dessutom yngre än Gunhild själv! Livet är verkligen vimmelkantigt.
Nu satt Gun och betraktade Alfons och Frikadellen. Alfons brottade med jättehunden, som i sin tur slafsade honom kärleksfullt över kinden.
Alfons han bits väl inte? Och varför är han så förfärligt stor? Kan ni inte ha skaffat en pudel istället? Vad är det ens för sort? stönade Gun.
Han är engelsk bulldogg, farmor! Och han är snäll. Han älskar att bli klappad och han heter Frikadellen! svarade Alfons stolt.
Men Man måste ju gå ut med honom, eller hur? Gun kände pulsen öka av ren panik.
Förutom ett par katter, som försvann spårlöst för flera år sedan, hade Gun aldrig haft djur. Första gången med stor hund alltså.
Sorgen över Ylvas mamma var tung, men Gun kände sig ändå helt överväldigad över att hon skulle orka med en liten sprallig pojke och en muskulös bulldogg.
Han behöver mat också. Hundmat. Och gröt äter han ibland. Kom, farmor, nu ska vi ut! Redo för promenad! Alfons drog på sig stövlarna och klistrade på Gun till kopplet.
Gun mindes knappt ens vad hon hade på sig. Hon satte mig vanmäktigt i ytterdörren, fick kopplet i handen och barnbarnets hand i den andra och så var det bara att trava ut.
Det var en vecka sen hon sist varit ute. Men nu gick hon genom smärta, tårar och svullna anklar, med tyst bön till Gud fader att han hade lite IKEA-reservdelar till knälederna någonstans. Ingen annan kunde ställa upp. Barnbarnet och Frikadellen behövde ju henne.
Frikadellen skötte sig, ryckte inte och struntade helt i de fladdrande smådamernas pekingeser och taxar. Faktum är att Gunhild nästan blev lite imponerad. Hon sträckte på sig som om hon höll på att vinna VM i promenad när de passerade tanterna på bänken.
Har du fått besök, eller har du fått barnbarn genom adoption, Gun? Du sa väl att du knappt kunde resa dig ur stolen? Och nu dräller du runt här med både unge och kamphund! Du kommer bli liggande för gott nu! Alfons, varför har du flyttat hit till farmor? Hon är ju snart på väg till andra sidan! Och så tar ni med er hela Skansen också! Skäms på föräldrarna sticker själva iväg på semester! skrek grannen Maj-Britt från sin balkong på femte våningen.
Gunhild såg Alfons osäkert krama hennes hand. Till och med bulldoggen såg ut som han ville blänga surt på Maj-Britt.
Tyst med er, tråkfruar! Bara för att ni aldrig har barnbarn på besök här är ni avundsjuka! Jag bad själv Alfons komma hit! Jag är inte alls så skruttig som ni tror. Och den här hunden är minsann utställningschampion! Lägg er inte i om ni inget vet, och om ni måste så gör det någon annanstans! Min son och Ylva har åkt till begravning, om ni nu undrar! muttrade Gun energiskt och traskade vidare, nu nästan utan att halta.
Lyssna inte på dem, Alfons! Farmor älskar när du är här! kramade Gun barnbarnet i hissen.
Farmor Du flyger väl inte upp till himlen nu som mormor gjorde? Mamma sa att hon ska bo bland molnen nu. Och morfar är ju där. Jag har bara dig kvar. Snälla, farmor, du får inte lämna mig jag älskar dig! tårarna rann nerför Alfons kinder där han kramade Gunhilds knän.
Men du! Jag lovar, du kommer att tröttna på farmor långt innan det är dags att flytta till Nådendal! Jag stannar här och ska följa dig till skolan och universitetet och hem från lumpen om det ska vara så! tryckte Gun barnet intill sig.
Med ren vilja fixade Gun middag. Hon hasade sig till ICA och handlade lite. På kvällen blev det hundpromenad. Hund och barn slumrade gott efter sagor, och Gun släpade sig i köket för att fylla på med värktabletter och sucka som ett ånglok.
Hon tänkte på raderna från Alfons mungipa. Att det egentligen inte fanns någon annan här för honom. Och för Frikadellen. Knappt för sig själv egentligen.
Käre Gud, kan du lätta lite på värken nu? Inte för min skull, för Alfons! Låt mig få vara kvar ett litet tag till, för hans skull, viskade Gun.
Nästa dag körde de bilar på golvet och Gun upptäckte plötsligt att hon faktiskt kröp omkring och skrattade, för första gången på flera år. De kokade gröt ihop och sedan schamponerade de Frikadellen, som luktade vår och lerpöl.
Till sin egen förvåning pussade Gun bulldoggen över hela trynet.
Varför trodde jag att han var så läskig? Han är ju bedårande och smart! Underbar hund! log Gun mot sig själv.
Alfons, varför heter han Frikadellen, egentligen?
Alfons brast i skratt:
Han älskar frikadeller! Egentligen heter han något invecklat på T, men Frikadellen är mycket roligare, farmor!
Dagarna flög förbi! Sagor lästes och Alfons lärde Gunhild hur man streamar barnfilmer på iPaden. Alfons lärde sig både bokstäver och att bilda ord. Frikadellen ville gärna provsmaka ostbitar, och glass gick inte att gömma hur man än försökte.
Sonen Mattias ringde oroligt:
Mamma, hur mår du? Jag är ledsen, men vi måste stanna ett par dagar till. Det är svårt hur orkar du med Alfons och hunden? Hur går det verkligen för dig?
Kära barn, det går alldeles utmärkt! Tänk inte på mig, jag är ju farmor, för sjutton! Ta hand om Ylva nu, hon behöver dig! Hälsan är ju som den är när man närmar sig pensionsåldern, men allt går att fixa. Förresten, vi har haft det väldigt mysigt! svarade Gun glatt.
När Mattias och Ylva tillslut parkerade vid hyreshuset hade de förväntat sig att mötas av en trött farmor och två härjiga zombies.
Eh, Mattias är det där din mamma? Hon springer.
Det är hon! Är det ens möjligt?
Ut på gården stapplade Gunhild, jagande Alfons och Frikadellen med en väl använd plastboll. Hon hade inte rört på sig så mycket på år och dar! Alfons och Frikadellen sprang efter, båda tjöt av glädje.
När det var dags att åka hem, hängde Alfons sig fast i farmor och grät.
Men gubben! Jag kommer om två veckor och då går vi till fiket! Och åker karusell! Vänta på mig! Gun tog Alfons i famnen en famn som knappt orkat lyfta katten månader tidigare.
Mamma, han är ju tung! protesterade Mattias.
Pyttsan, det är bara att hålla i! Vi ses snart, Alfons! Och Frikadellen, snart är det dags för långpromenades igen, skrattade Gun.
Gun är min granne och har berättat hela historien för mig. Faktum är att hon mådde riktigt dåligt innan. Men sedan vips, började hon röra på sig. Alla i huset är mäkta imponerade!
Det var Alfons och Frikadellen som fick mig på fötter igen. Ont har jag fortfarande ibland, men ingen idé att ligga kvar då reser man sig aldrig! Inte synd om sig heller, då blir det bara värre.
Ibland hjälper varken vårdcentral eller apotekets piller. Men kärlek kan faktiskt göra underverk! Jag tänkte på hur det skulle gå för hunden och Alfons om jag gav upp och då reste jag mig igen! För deras skulle, helt enkelt!
Det finns alltid något eller någon att leva för. Så hur dåligt eller ont ni än har det res er! Gå! För de små, varma barnbarnshänderna i era. Det är det mest magiska som finns!
För era barn, make eller maka! För era hundar, katter och kanariefåglar som behöver er.
Be er lilla bön, samla mod och ta tag i saken. Det finns ingenting som vi människor inte kan klara av. Kroppen gömmer massor av hemliga resurser till när det verkligen gäller!
Så lev, skratta åt eländet och njut av era dagar! Det säger Gun till alla!
Vänner! Om ni vill läsa mer av våra historier, lämna gärna en kommentar och tryck på gilla! Det inspirerar oss att skriva fler!
