Kära tidigare make,
Jag vet att du förmodligen aldrig kommer att läsa detta, och kanske är det bättre så. Allt som behövdes har redan sagts, men med åren har synen på det som hände i ungdomen förändrats.
Det har gått tjugo år sedan skilsmässan blev formell. Jag minns den dagen tydligt i Göteborgs tingsrätt insisterade domaren på att vi skulle tänka efter innan vi fattade beslut, eftersom vår dotter, Alva, då var bara fjorton. Jag var dock trött på förhalning. Låt oss så snart som möjligt bli fria från varandra, sade jag. Du svarade tyst, varken bejakande eller avvisande, bara en kylig likgiltighet.
Från den stunden upphörde vår familj att existera. Våra liv flöt åt olika håll, vi blev främlingar och talade inte med varandra. Vad skulle det ha betytt? Vi hade inget gemensamt längre. Men så finns det en sak som knyter oss: Alva. Hon undrade varför mamma och pappa inte längre var tillsammans, när det aldrig hade funnits bråk eller missförstånd, bara skratt och glädje i vårt hem.
Du erkände aldrig kärleken med ord, men den syntes i dina ögon och handlingar. Du gav alltid gåvor med djup mening. Jag minns särskilt nyårsaftonen när du hängde en lustig, mjuk ängel på granen där hade du köpt den, i en liten butik i Norrköping? När klockan slog tolv, sade du: Låt den lilla ängeln bli en symbol för vår kärlek. Den hängde sedan över dörren hela året och varje nyår flyttade den till granen, som om den skulle skydda vår lycka. Men tydligen skyddade den inte så mycket.
Jag föll för en stormig, mörk passion som en orkan en förtärande, brinnande begär som kändes som en djävulsk hallucination. Min älskare var redan gift och hade två döttrar. Vi gick över alla gränser, och våra barn, hans fru och min egen make led under vårt hemliga förhållande. Vi var så uppslukade av begäret att vi inte såg den smärta vi orsakade.
Efter ett halvår av galenskap fick jag en klar insikt. Herregud, vi är så olika! Som natt och dag! Vad hade jag gjort? En återkommande dröm plågade mig: jag försökte nå mitt hus men det var omringat av tjock, klibbig lerig jord som slukade varje steg, och huset dras längre bort från mig. När jag äntligen kom ur drömmen, kröp jag fram ur den mörka gropen av synd och såg att du hade byggt ett nytt liv med en annan familj. Jag förstår och dömer inte. Alla vill ha kärlek, stabilitet och ro.
Sedan har mycket vatten runnit nerför floden. Ungdomen, Alva, hennes egen dotter det är allt som återstår av vårt förflutna, Erik. Är det för lite? Våra öden har helt enkelt tagit olika vägar.
Snart är det nyår igen. Jag ska hänga den där lilla ängeln på granen en gång till. Den har klarat sig bra, även om vingarna har lossnat.
Karin.
