— Gustaf! Din rackare, vad har du gjort nu? Kom hit genast!
Gamla Stina svepte vant upp de krossade skärvorna från golvet och skällde på Gustaf, trots att hon visste att han inte skulle visa sig för henne förrän nästa morgon. Förr, när Gustav var yngre och inte lika klok, skulle han ha kommit springande när Stina ropade. Men efter att ha fått sig ett par smällar med sopkvasten hade han lärt sig att lyssna till tonen och volymen. Han kunde numera avgöra när det var tryggt att dyka upp igen, om det skulle vara senare samma kväll eller först om två-tre dagar.
Den här gången hade han jagat en mus när han råkade slå ner en bortglömd kopp från bordet. Förra gången hade han spritt ut ett paket spannmål, och innan dess hade det hänt många små olyckor till. Allt på grund av ihärdiga möss. Trots det fortsatte gamla Stina att skälla på Gustaf, fast han egentligen bara skötte sitt jobb. Han visade regelbundet upp döda möss, mullvadar och råttor för henne som bevis.
På morgonen, när hon vaknade och såg ännu en “rapport”, korsade Stina sig och klagade högt:
— Gustaf! Din rackare! Varför släpar du in det här i sängen igen? Jag kommer kasta ut dig, usling!
Men när hon såg den krossade koppen blev hon ännu argare. Rätt ska vara rätt, när hon talade med grannarna, berömde hon sin katt. Han var en utmärkt jägare, renlig och gosig. Gustaf gjorde sitt bästa för att skydda Stinas lilla skörd med stor iver. Annars hade mössen i matkällaren ätit upp all potatis och morötter. De skulle säkerligen inte rynka på nosen åt spannmålet heller.
Gustaf tog de krossade kopparna och andra missöden med en filosofisk inställning och såg dem som oundvikliga förluster i kriget mot skadedjuren.
Den kvällen hällde gamla Stina upp en skål mjölk och kallade på katten, men Gustaf var försvunnen och vägrade visa sig:
— Psss, psss, psss, Gustaf, din rackare. Var har du tagit vägen? Mjölken kommer ju surna. Nåväl, gör som du vill…
Stina bestämde sig för att steka lite potatis till middag. Hon öppnade källardörren och började försiktigt klättra nerför trappan. Krökt och kisande nådde hon potatisfacket. När hennes ögon väl vant sig vid dunklet, såg hon Gustaf.
Han andades tungt. Hans högra framtass var svullen och dubbelt så stor som den vänstra. Bredvid honom, på potatisen, låg en enorm död huggorm.
“Herregud!” flämtade Stina och föreställde sig hur giftiga tänder sänkte sig in i hennes hand. Bara tanken fick hennes blodtryck att skjuta i höjden och hjärtat att slå hårt och oregelbundet. “Min Gustaf, min räddare. Tänker du ge dig av nu? Vänta, jag ska hjälpa dig. Åh, din rackare, hur kunde du hamna i detta! Hur ska jag klara mig utan dig?”
Hon lyfte upp katten, tog sin väska med plånboken och sprang i sina tofflor över till grannen.
— Johan! Johan! Hjälp mig! Jag måste till veterinären genast.
— Vad har hänt, Stina? Varför sådan brådska så här dags?
— Ormen bet Gustaf. Kan du köra oss till centralen? Jag ber dig, det handlar om hans liv. Jag betalar för bensinen och besväret.
— Okej, Stina. Ska bara säga det till frun, så åker vi.
Vid veterinärkliniken steg Stina ur bilen med katten i famnen, som hängde slapp och tungandad, och skyndade sig in.
— Snälla, hjälp oss, bad hon assistenten. Gustaf är det enda jag har.
En flyktig blick på den stackars katten räckte för att ställa en diagnos.
— Ormbett? När blev han biten?
— Idag. Jag hittade honom i källaren och skyndade direkt hit.
— Han behöver dropp genast.
Gustaf togs om hand.
Efter ungefär tjugo minuter kom veterinären tillbaka till väntrummet och sade till Stina:
— Låt oss ordna pappren. Är det du som är ägare? Vad heter du?
— Stina Andersson.
— Vad heter katten? Och hur gammal är han?
— Gustaf, sex tror jag. Hjälp honom, snälla. Han gör mig sällskap när jag ser på tv och håller mig varm om vintern. Var hittar jag en så bra musjägare igen? Han räddade mig ju från ormen också.
Gamla Stina började gråta.
— Oroa dig inte. Vi gör vad vi kan. Du får lämna honom över natten. Kom tillbaka imorgon så ser vi hur det går.
— Men hur mycket kommer det kosta?
— Du betalar bara för medicinerna. Jag är säker på att allt kommer bli bra. Din katt är en kämpe!
— Vad heter du, förresten?
— Sara Norberg.
— Tack, Sara. Gud välsigne dig.
I bilen frågade Stina Johan:
— Johan, kan du köra mig dit imorgon bitti?
— Stina, jag börjar jobba sju…
— Då åker jag med dig då.
— Kliniken öppnar inte förrän nio.
— Jag väntar.
— Okej, jag hämtar dig imorgon.
Nästa dag, när Sara Norberg var på väg till jobbet, såg hon Stina sitta på bänken utanför kliniken. Den gamla damen reste sig med hoppfull blick när hon närmade sig:
— Hur är det med min Gustaf?
— Låt mig ta en titt.
En halvtimme senare gick Stina mot busshållplatsen, med Gustaf tryggt i famnen, strök honom över huvudet och sade:
— Sara sa att du blir bra om tre dagar. Jag ska köpa grädde till dig. Inte från affären, utan direkt från bonden, och kanske lite korv. Det är du värd. Bara håll dig frisk, din rackare.
