Pappersvillan
Elsa! Vi blir sena!
Pappa, jag kommer! Elsa hoppade på ett ben och försökte få på sig en strumpa.
Strumporna var lustiga. Olika färger en var himmelsblå, den andra solgul. Faster Elsa, Märta, hade gett henne dem. Och skorna likadana en röd, en blå. Märta hade förklarat att sånt är på modet nu.
Elsa litade på Märta. Faster var en egen stil-guru. Hon brukade säga att om naturen sparat in på utsidan så får man sticka ut på andra sätt.
Därför höll Elsa inte alls med Märta om det där med utseendet. Så vadå att hon inte var det där som svenskt Instagram kallar vackert? Smal som en björkkvist, mörkt hår och grågröna ögon, Märta var så färgstark att Elsa bara log åt blicken folk gav dem när de gick sida vid sida genom Göteborgs gator.
Ingen ser dig? Jo tjena hela Avenyn har dragit på sig nackspärr!
Vem då? Märta stannade och började vända på huvudet åt alla håll.
Elsa skrattade alltid gott åt det där. För vem lurade de egentligen Märta var fortfarande, trots åldersskillnaden, barnslig på sitt pratglada, naiva vis. Och Elsa kände sig nästan vuxen bredvid sin yngre faster.
Märtas blåögda förvåning kunde alltid förvåna Elsa.
Han sa att han gillar mig! Elsa, jag vet inte vad jag ska göra!
Men gillar du honom då?
Väldigt mycket! Men jag är rädd för honom!
Varför då?
För att han är för snygg! Alla tjejer jag jobbar med jagar honom. Men han såg mig på något sätt Jag fattar ingenting!
Märta, du Du är inte “ingenting”! Du är smart och snygg! Varför skulle han inte gilla dig?
Frågan blev retorisk. Hur Elsa än försökte slå hål på Märtas sköld av osäkerhet lyckades det aldrig riktigt. Ibland blev Elsa arg ända till tårarna, men vad hjälpte det?
Dotter, det tar tid att växa ur det man fått inpräntat i sig Olle, Elsas pappa, brukade höja på ögonbrynen och krama om henne.
Av vem då, pappa? Varför måste man göra fina flickor osäkra? Så har ju inte du lärt mig!
Nej. Jag har haft bra förebilder.
Men Märta då? Pratar du om farmor nu? Varför säger du aldrig det rakt ut?
Vad vill du att jag ska säga, dotter? Att min mamma uppfostrade sin dotter fel? Skulle det vara rätt av mig? Du är vuxen, du vet vad respekt för föräldrar innebär. Min mamma fick ensam ta hand om oss ett tag. Sedan kom min styvpappa. Du vet, jag tyckte alltid mycket om Per. Han blev som en far för mig. Han väntade in mig och var så klok jag begriper fortfarande inte allt han lade in i mig. Men det viktigaste var att han inte lät min mamma blanda sig i min uppfostran. Han sa att män ska uppfostra män.
Men varför lade han sig inte lika mycket i när Märta växte upp?
Han försökte. Men då slog hans princip tillbaka. Märta var flicka då blev det mormor som bestämde. Och döm henne inte för hårt. Det fanns skäl.
Vilka då? Märta verkar alltid så liten och rädd Hon är så bra, men nästan som att hon aldrig vågar något. Hon är rädd för människor. Hur blev det så?
Mamma var alltid rädd om henne. Alltid. Jag tror det satt i länge, ända sedan hon nästan miste henne under graviditeten. Jag minns när vi var två killar hemma, och någonstans på sjukhuset låg kvinnan vi älskade båda två och hade det svårt. Vi band tillsammans en massa soppor och hämtade tidigt färsk sill till sjukhuset. Det var då jag insåg hur mycket han, Per, älskade mamma. Och hur man är en man. Han sa sällan mycket, det minns du tyvärr inte synd, det var en hedersman.
Jag minns inte, pappa Men jag minns den där gunghästen han snickrade till mig.
Ja, den gjorde han till dig medan vi väntade. Händig karl, men det var tufft för honom. Men han ville hinna.
Var är den då?
På vinden. Dina barnbarn kanske får den en dag.
Pappa!
Vad då? Du gör mig väl till morfar någon gång?
Inte än på länge!
Puh! Då så!
Olle skojade och duckade för sin dotters protester och kände hur lättnaden smög sig på. Frågorna blev aldrig färre, men han var inte redo att svara på alla.
Familjen hade alltid varit lika märklig och vindlande som pappershus. Märta kallade dem det när hon var liten.
Varför är vårt hus av papper, Märta-lilla?
Olle var gymnasist då, för smal och för upptagen för sitt eget bästa, men han hittade tid att tala med sin lillasyster. Märta fick honom ofta att skratta.
För att det är som din pappersblomma! Hon höll upp den ihopvikta blomman. Vacker, men se här!
Hon slog ihop händerna kring blomman.
Men varför? Olle spärrade upp ögonen.
Den är tom inuti. Ser du? Gör en till!
Ska du förstöra den med?
Nej, jag ska visa dig nåt.
Färgkladdig lera trycktes trögt in i blomman. Märta kämpade tills blomman var fylld och kompakt.
Ser du? Nu går det inte att smula sönder den. Den är av papper, men hård. Vårt hus är inte så det saknar det där inuti.
Olle såg på henne och rullade blomman mellan fingrarna. Han förundrades över hur mycket hans lillasyster förstod.
Sådana blommor lärde han sig vika av Alva, bänkgrannen. Allvarlig på ytan men klåfingrig, kunde aldrig sitta still. Under hennes fingrar blev pappret till fåglar, grodor eller hela buketter under svenskalektionerna. Lärarna visste om det vad gjorde det, hon var bäst i klassen. Bara hon lärde sig.
Olle tog alltid med sig Alvas pappersverk hem till Märta. Märta blev stormförtjust.
Hur gör hon så?
Vill du att jag ska be henne visa dig?
Ja!
Olle bad sin mor om lov att gå i parken med Märta ibland. Att ta hem Alva det kom inte på fråga.
Maria, Olle och Märtas mamma, var sträng alltför sträng ibland. Olle älskade henne ändå och tänkte att rädslan för barnen förklarade hennes sätt.
Olle, du måste tänka på din framtid! Jag har gjort allt jag kan. Nu får du klara dig själv. Märta har bara mig. Räkna inte med Per han är inte din riktiga pappa ens. Hoppas du förstår det.
Olle sa inte emot men visste att Per alltid skulle hjälpa. Han hade för länge sen slutat kalla honom styvfar han var pappa.
Olle visste också att de samtal modern tog upp när Per inte var hemma, hade han avbrutit omedelbart. Familjen var det enda rätta, sa Per.
Bara ganska snart insåg Olle att “bra” betydde olika saker för olika människor. Där Per ansåg att barn behövde kärlek och skämmas bort, ansåg mamma att stränghet och till och med rädsla var nödvändigt. Hon oroade sig 25 timmar om dygnet en extra timme för säkerhets skull. En gång sa hon: “Tänk om någon gör Märta illa!”
Alla misstänktes. Vänner, lärare, tränare bara arbete, ingen närhet, inga onödiga relationer. Varför, visste Olle inte, inte förrän långt senare.
Han såg mamman köra som en besatt mellan jobb, träningar och aktiviteter, så Märta aldrig behövde vara själv. Olle hjälpte till så mycket han kunde, men hans egen väg hade redan börjat.
Och i den fanns Alva. Och, efter henne, deras lilla dotter Elsa ett oväntat chockbesked för Maria som inte tänkt sig bli farmor redan före 25.
Olle! Varför redan nu? Du har ju inte ens hunnit ta examen! Maria stod i köket, skakig till händerna, när Olle berättade att Alva väntade barn.
Mamma, jag är vuxen. Jag tar ansvar för mina handlingar. Alva är gravid. Mitt barn, förstår du?
Men ni kunde väl ha väntat?! Det finns ju
Sluta, mamma. Säg inget du inte kan ta tillbaka. Du får fundera på vad jag sagt.
Olle gick förbi Märta, sa hej då till Per nu sängliggande.
Per hade varit sjuk länge nu, tyst och plågad, lät sin smärta synas endast för Olle. När han nu tryckte Olles hand i ett fast grepp stack han till honom nyckeln till sin lägenhet.
Vi skriver över det nästa vecka. Oroa dig inte för din syster och mor, de får huset i Småland. Det stiger ändå i värde nu när de ska bygga ut där. Ni andra bo och må bra. Ditt barn ska ha en trygg plats. Förstår du mig?
Jag förstår, pappa. Tack
Per hann aldrig träffa Elsa. Hon föddes en vecka efter att han lämnat dem, utan ett ljud.
Olle tog naturligt ledarrollen i familjen efter det, och Märta andades ut för första gången på länge. Hon visste att Olle fortfarande förvarade den där pappersblomman ovanpå skrivbordet.
Varför? Märta rörde försiktigt den, kände på det hårda inuti.
Den hindrar mig från att bli tom påminner om vad jag ska göra.
Vad då?
Fylla ditt och mammas liv med något mer än tomhet och Alva och Elsas också.
Det är svårt, Olof Hon kommer aldrig lyssna.
Men jag kan åtminstone försöka.
Ja du försöker, det vet jag Märta brukade sucka och byta samtalsämne.
Hon ville inget hellre än att slippa se Olle i konflikt med mamma.
För det var något med Maria efter Pers död slöt hon som en dörr inåt. Märta kunde inte förstå henne längre, men Olle behövde inga gissningar. Han mindes hur det var när pappa lämnade: hur mamma slog sönder vasen, grät och skrek, och Olle fick stå i hallhörnan tills han blev hårdhudad som en säl.
Du är som gummi, grabben. Ingenting rör dig. Jag gråter och du ser ut som du drömmer om julbord. Önskar du aldrig tyckte synd om din mamma? Maria brukade säga, men nöjde sig när Olle bet sig i läppen för att inte börja gråta. Men du är ändå min pojke, Olle. Kom hit, jag älskar dig!
Olle försökte skydda Märta mot det värsta, men för att göra det behövde han distans till Maria och det visste han. Alva var för ömtålig, som pappersfåglarna hon brukade vika.
Jag sa ju till dig, pojk tur att Elsa föddes frisk! Stackars Alva, ett sjukt hjärta redan som ung Och du kämpar med både hem och jobb. Livet, mitt barn Det hänger på rätt val.
Olle bet ihop.
Sluta, mamma, annars bråkar vi.
Men vad säger du? Jag menade inget illa!
För mycket kanske Olle tog Elsa och åkte hem efter att ha lämnat av Märta hos Maria.
Märta klagade aldrig. Hon hade drag av sin pappa tyst, allvarsam, försluten utom för de allra närmaste.
Med mamman blev det besvärligt. Kärlek och tillit gick på tunn is fel steg och det sprack, under väntade ensamhetens svarta sjö.
När Alva försvann hjärtat stannade, en morgon när Elsa ändå låg hos Maria stannade Olle inne i tiden. Han minns bara att han hämtade nallen, satte sig på gulvlinjen i Elsas rum och ylade. Två månader försvann i ett töcken. Elsa höll sig nära och var tystare än vanligt, han förstod inte förrän han såg henne sitta orörlig på golvet i Alvas gamla sovrum, prata med ett foto och en nalle. Då först förstod han.
Han gick aldrig in då. Bara väntade tills Elsa kom ut, kramade henne hårt, begravde ansiktet i flätorna och frågade:
Vem har berättat?
Mormor. Hon sa att jag måste ta hand om dig och inte prata om mamma för då blir du ledsen.
Olle kramade Elsa så hårt att hon pep, men han bad genast om förlåtelse.
Förlåt, lilla vän! Du får alltid prata om mamma med mig. Bara med mig!
Elsa hulknade till då förstod Olle hur ensam hans dotter varit. Och han hatade att han inte lyckats förklara det för Maria.
Sinnet blev ännu argare när Märta kom sent om kvällen, blöt och förskrämd, sekunder från att vända i trapphuset om Olof råkat ta den där sömntabletten läkaren skrivit ut.
Märta, vad har hänt?
Det tog honom en stund att förstå och hela natten att lugna henne. Märta var tyst, tårarna rann. Olof såg blåmärken på hennes armar.
Mamma?
Hon nickade tyst. Greppade hans händer, sa bara:
Lämna mig inte till henne. Inte nu.
Olle tänkte snabbt. Om han startade ett storbråk nu var freden borta för alltid. Han insåg var gränsen låg för mamman det var kontrollbehovet, Märta var hennes sista.
Berätta. Så fixar vi det. Jag tänker aldrig låta dig gråta litar du på mig?
Märta behövde bara en sekunds tvekan, men hon förstod och nickade.
Det är Max du minns honom?
Han med krull, va?
Pff, själv är du krullig! Inget har hänt, vi gick bara på bio och tog en fika. Han försökte aldrig kyssa mig ens!
Märta, jag tror dig. Vad bråkade du och mamma om?
Hon skrek, ruskade mig, sa så hemska saker Jag kan inte upprepa allt Jag har alltid gjort som hon sagt! Hon sa att jag skulle bli sådär som du, ensamstående förälder Förlåt! Jag borde inte
Märta gav upp och grät så förtvivlat att Olof bara behövde lyfta upp henne i knäet, hålla och torka tårarna.
Nu blir det översvämning. Ingen får göra dig illa varken mamma eller någon annan!
Märta såg på honom och Olof sa det igen, lika bestämt:
Ingen. Inte ens mamma. Jag har lovat pappa Per att ta hand om dig. Tror du jag kan bryta det?
Hon skakade på huvudet.
Bra. Kan du titta efter Elsa ett tag? Jag ska prata med mamma.
Inte bråka!
Det är nödvändigt, Märta.
Samtalet blev svårt. Maria skrek, bad och grät om vartannat om Märta. Olof lät henne tala ut.
Märta stannar hos mig.
Han stoppade hennes protester:
Tills vidare. Ni behöver båda vila.
Men Olle! Hennes skola, hennes tävlingar! Det är slutet av terminen!
Du lyssnar inte! Du letade inte ens efter henne! Om hon inte kommit till mig?
Jag trodde hon var hemma!
Du ser inte dina barn längre! Du har aldrig gjort det! Vi är inte marionetter.
Vad svamlar du om, Olof?
När behandlade du mig som din son senast? Frågade hur jag mådde efter Alva dog? Jag är tacksam att du hjälper Elsa men du styr och ställer som en chef. Vi är dina barn, inte personal! Du är nog en bra chef men som mamma förlåt, men det är min dom. Du är inget vidare!
Du kan inte bestämma åt henne! Jag är hennes mor!
Ger dig det rätten att bryta hennes vilja? Olof blev plötsligt lugn.
Han tog henne vid axlarna och såg henne i ögonen.
Vill du bli ensam? Det är inget hot men om detta fortsätter ser du oss aldrig mer. Märta har mig nu. Och om hon går ut skolan med E i allt så gör det inget. Hon vill läsa till djursjukvårdare, inte läkare. Och det ska hon få göra!
Olof kysste mamman på pannan, gick nedför trappan och satte sig trött på stegen.
Hur många gånger hade han sprungit här? Nu orkade han inte ens resa sig riktigt. Bara satt där, halvt bortdomnad, och räknade trappsteg tills mobilen ringde och han reste sig. Räknade varje steg och nu visste han vad han skulle göra.
Olofs plan höll. Efter två dagar var Maria hemma hos honom, försökte försiktigt försonas med Märta.
Det tog lång tid, fem år av trevande försök. Relationerna var som snedvridna gungbrädor på en lekplats i Skåne pendeln slog åt alla håll.
Men Maria förstod mer och mer, att hennes barn inte längre satt snällt och väntade på att hon skulle “vila klart”. De två var ett team och vad var hon då?
Märta tog sin examen och blev djursjukskötare på en framstående klinik. Elsa skrattade när hon såg hur pappan suckade varje gång Märta kom hem med ett nytt “patientfall”.
Märta! Det där är en snok!
Och? Känn vad varm han är! Klappa honom! Bara ett tag tills hans matte är tillbaka från jobbet. Gösta är ensam hemma annars!
Heter han Gösta? Herregud…
Elsa skrattade och hotade med att själv bli djurvän precis som Märta.
Aldrig i livet! Olle satte huvud i händerna, skämtande.
Arbete, hem, osäkra möten med Maria Märta drev planlöst genom livet. Elsa försökte övertala pappa att presentera henne för någon vän, men det gick trögt.
Så kom bomben.
Jag vill presentera min pojkvän. Men ingen får skratta åt oss!
Märta, vi vill nästan gråta Elsa kastade sig om halsen på henne.
Den där sargade skon från snoken hittade Elsa nu under sängen och for ut i hallen.
Är klar!
Jasså? Olle såg skeptisk ut, ryckte på axlarna. Vi behöver inte stressa, Märta kommer aldrig förlåta oss ändå!
Pappa, sluta överdriva! Vi har en halvtimme kvar!
På parkallén såg de honom på håll.
Pappa, är det han? Är det krulltoppen?
Elsas viskning var så hög att Märta blängde och hotade med fingret.
Max.
Olle.
Handslag, lätt leende.
Elsa.
Krull! Max sprack upp i skratt och vände sig till Märta. Märta, sluta se sur ut. Le! Så ja. Jag vill att du alltid ler! Wow, vilka skor! Såna vill jag med ha!
Elsa såg på Olle, de log, och plötsligt lade Elsa märke till något nytt i Märtas ögon. Istället för stål, renaste silver. Det var så vackert att Elsa klappade händerna, och fastän Max såg förvånad ut, skrattade han.
Vadå? Alla här verkar lite galna. Det kan jag leva med!
Då passar du in! Du blir en del av vad säger man? Familjen?
Familjen, Max! Elsa blinkade och krokade arm med sin pappa.
