Pappas sommarstuga
Alltså, vet du, att de sålt sommarstugan fick jag reda på så sjukt oväntat och helt av en slump. Satt i telefonkiosken och ringde mamma i Göteborg för att småprata lite ett sånt där samtal man bara gör ibland. Och plötsligt, ja du vet hur det ibland kan råka bli, så blev jag kopplad in på någon annans samtal. Två främlingar, två städer, men just de minuterna delades något viktigt Stugan är såld! Vi fick riktigt bra betalt, nu kan vi ja, till och med hjälpa lilla Linnea lite med pengar! Jag satt där och visste knappt vad jag skulle känna. Mamma och moster Karin, deras röster är ju så bekanta man hör alltid direkt att det är dem, även när man är nästan trettio mil därifrån. Och där satt jag och hörde både sorgen och lättnaden i samma andetag.
Fysik, du vet, har aldrig varit min starka sida pappa försökte få mig att plugga, men jag snubblade alltid på det där med vågor och signaler.
***
Pappa, varför känns solen så annorlunda i september?
Vadå annorlunda, Linnea?
Jag vet inte den är mjukare, ljuset är snällare än i augusti.
Det är fysiken, vet du! Jordens vinkel och sånt där. Här, fånga äpplet! Han skrattade och kastade upp ett stort rött äpple, det doftade precis som honung.
Är det en Ingrid Marie?
Nej, inte än det här är Åkerö.
Jag tog en stor tugga, det knastrade och var så där ljuvligt saftigt som bara svenska äpplen kan vara. Jag var väl inte direkt expert på sorter heller och just den här okunnigheten var ett problem! För Linnea Lundqvist, som jag ju var då, gick i åttan och hade i två år haft ett smått hopplöst crush på fysikläraren. Allt handlade om honom som om hela universum lutade mot hans klassrum. Men pappa, han fattade nog mer än jag trodde, på allt från min stirriga blick till att jag knappt åt nåt vissa dagar.
Jag hade ju berättat, redan förra året. Grät hos pappa hela natten, som ett barn, medan mamma var på hälsovistelse i Varberg. Storasyrran Elsa pluggade i Stockholm.
Just på stugan var pappa som lyckligast. Han visslade alltid på någon visa, så där nästan proffsigt, något han aldrig gjorde hemma. För där var det mamma och Elsa som liksom tog plats. Mamma var så stilig jobbade som chef på biblioteket på regementet, lång och ståtlig, lite bestämd. Med sitt kopparröda hår som hon färgade med henna, ofta kom hon ut ur badrummet med ett stort turban och luktade som äng och regn. Och hennes skönhet gick inte att missa. Pappa var mindre, nästan tio år äldre, men mamma brukade säga till Elsa (och jag hörde) att Torsten är lite anonym men män ska inte vara vackra!
Lite anonym bredvid mammas flammande hår och hennes temperament, bråk med porslin och allt. Mamma gillade ordning och trivsel och tvingades ibland stå ut med pappas gamla militärkompisar, hans soldater, som kunde sova på golvet i vardagsrummet när de passerade förbi, eller behövde hjälp med jobb. 1960 blev pappa Torsten av med jobbet när svenska försvaret gjorde en stor nedskärning. Major Torsten blev civil och hamnade som chef för mekaniken på posten i Örebro, och det var hans gamla gubbar som hjälpte till att bygga stugan; gratis förstås, de kom och gick, borrade och grävde. Litet huset med ett rum och en veranda, där jag brukade ligga och läsa under sommaren medan pappa skickade upp skålar med krusbär och jordgubbar. Det var typ definitionen av lycka för mig.
Mamma däremot, var aldrig riktigt förtjust i stugan, hon kom sällan dit och var rädd om sina vårdade händer, naglarna var vackra och värda att beundra. Jag gjorde det, och pappa pussade dem och skrattade:
Dessa händer passar bäst för att låna ut böcker, inte för ogräs!
***
Så kom de första dropparna av septembers regn mot verandataket, det trummade glatt utan någon höstdeppighet. Jag la undan boken och hörde pappa:
Linnea, kom ned, mamma och Elsa kommer snart vi måste laga lunch!
Pappas röst var alltid lite annorlunda på stugan, mjukare. Jag bara satt kvar ett tag, lutade huvudet bakåt mot den molniga, nästan tunga himlen, och lät regnet kyssa ansiktet. Höll om mig själv för att bli varm, för där uppe var man ju närmare himlen och lite längre bort från allting annat. Solstrålarna pressade sig genom molnen över grannarnas stugor. Fysiken och dess regler den glömdes bort, snart skulle jag till Uppsala för att plugga journalistik. Där gällde helt andra lagar.
Jag fick rum på studenthem nästan direkt, men första veckan bodde jag inneboende, delade kök med en äldre dam och ett par andra studenter. Allt var nytt; litteratur, språk lärarna var så fascinerande att hela klassen fick små crushes. Efter lektionerna var det dock mest hemlängtan, ingen kände mig riktigt än.
Jag hängde i studentcafét, gick promenader tills det blev mörkt, och staden den var så vacker men så främlingskapande att jag blev kall inombords, fast det var min egna stad nu. Det var som att det inte ens var jag som snubblade nerför Carolinabacken i mina nya trånga lackskor, med hundarna som skällde i villakvarteren.
Och doften i köket det luktade pappas äpplen, han hade sänt ett par lådor som tack till hyresvärden. Den där sötsyrliga doften gjorde mig ledsen, och själen liksom skuttade runt som en instängd fågel.
När jag flyttade in på studenthemmet insåg jag att mina rumskompisar var tjejer från DDR: Viola, Margit och Marion. Tyska var tufft för huvudet och jag gick ut för att andas. De rökte ofta på trappan och brukade fråga om cigaretter (och betalade alltid tillbaka, vilket förvånade oss svenskar). De älskade mammas inlagda gurkor, och åt dem med stekt potatis. När mina goda grejer tog slut tog de fram sin tyska korv, sån som vi bara kunde drömma om då men de bjöd aldrig Och när de åkte hem efter utbytet, lämnade de högar av vinterstövlar vid sopkorgen. Alla vi svenskar snappade dem snabbt!
***
Linnea, riv lite vitkål nu jag tar morötterna! Buljongen är klar!
Köksfönstret var igenimmade av den långkokta buljongen. Det stora vitkålshuvudet blommade nästan ut på skärbrädan. Jag rev av ett blad, det smakade som jord efter regn. Allt från jorden är gott, det tycker jag än idag. Jag hackade kålen med snabba rörelser, och rummet fylldes av söt doft. Öppnade fönstret och lät in doften av löv, eld och äpplen. Jag såg pappa bakifrån med spaden tung i jorden, hans rygg värkte, jag visste det. Jag släppte kniven, sprang ut, kramade honom bakifrån. Han vände sig om, kramade mig tyst och pussade min hjässa.
Elsa dök upp ensam den kvällen, mamma hade migrän och blev hemma.
***
Det svischade förbi, universitetet, studentbröllopet, första jobbet på Ny Teknik på flygverket, pappas första hjärtinfarkt, lilla dotterns födelse och till och med skilsmässan. Fem år så mycket hände. Min man stack iväg med en annan, så jag och tvååriga Märta levde i andra hand. Pappa försökte komma varje helg, hade alltid med sig mat, lekte med Märta.
Linnea, var inte sur på mamma för att hon inte kommer lika ofta, va? Hon blir så åksjuk Och vet du, jag tror hon har träffat någon ny
Men pappa! Är du seriös, vid er ålder?
Han skrattade, men det var ett ledsamt skratt. Jag såg att han blivit gråhårig och sorgsen. Han visslade inte ens längre.
Du, Linnea, vad sägs om att jag tar semester? Vi åker ut till stugan med Märta innan det blir för kallt?
***
Stugan var täckt av löv, sista varma veckan i oktober och brittsommar. Vi värmde kaminen och drack te med svartvinbärsblad. Jag stekte rårakor, pappa krattade löv, Märta hjälpte till men slängde runt dem igen ett stort skrattfest. Smöret fräste, och pappas vissling hördes långt ifrån.
Senare tände vi eld, grannstugorna låg tomma. Pappa satte tjocka brödskivor på körsbärspinnar, hjälpte Märta att hålla dem över glöden. Jag sträckte händerna mot elden än idag fastnar jag så lätt i lågorna.
Jag tänkte på mitt första studentjobb i norra Sverige, gitarrsånger vid elden, förälskelsen i själva natten alla ansikten, gitarrackorden, det tomma ljudet av steppen. Skulle gå med i partiet, så jag satt och pluggade stadgarna kvällen innan och sen på mötet: frågor om skilsmässan, om vem som var moraliskt bräcklig. Jag snubblade över orden, nära till gråten, tills en kollega ryckte in Det här är ingen partimöte, det är ju rena mobbningen! Det var så pinsamt att tänka på sen
När kvällen blivit mörk och vi släckte brasan kom mamma, strålande som vanligt i modernt kappa, körd av en kollega från jobbet. Märta rusade mot henne, pappa var tyst och lite spänd.
Vem körde dig?
Men Torsten, vad spelar det för roll, han bara skjutsade mig! Du känner honom inte.
Under middagen blev samtalet sådär trevande som bara vår familj kan ha det ibland. Märta blev trött och kinkig, mamma frågade om jobbet men tankarna var någon annanstans. Pappa tystnade och blev allt mer nedstämd. Kvällen förstördes
***
Ett år senare, så var pappa borta. Ett stort hjärtinfarkt, han försvann på två dagar i början av oktober, när värmen ännu höll i sig. Efter begravningen tog jag ledigt från jobbet och bodde på stugan. Märta fick vara hos sin farmor.
Jag orkade ingenting. Skörden av äpplen var enorm, jag gav till grannar i hinkvis, kokade mos och marmelad med mynta och kanel pappas favoriter. Pappas vän Arne dök upp för att hjälpa till med trädgården.
Jag stannar ett par dagar, Linnea, så ska jag gräva och klippa träd om det går bra.
Arne, du är för snäll
Hans “Linnea” fick mig att börja gråta först då slog känslan av sorg och att det nu var oåterkalleligt till. Jag hade liksom gått och väntat på att han skulle kliva in genom dörren igen, att allt bara var tillfälligt. Första dagarna, när jag vaknade halvvägs mellan dröm och verklighet, tog det tid innan jag fattade varför allt kändes så hemskt men det var ju för att pappa faktiskt aldrig kommer tillbaka.
Sen kom skammen över att jag inte kunnat hålla honom kvar.
Sälj inte stugan, Linnea. Jag kommer alltid och hjälper dig! Du minns väl den där astrakanen vi valde ihop, när du var liten? Sista gången på väg till plantskolan pratade Torsten bara om dig, inte om Elsa. Du var så liten och rolig. Han sa alltid att träden skulle leva längre än honom. Han tittade alltid noga på varje planta, jag blev otålig
Arne stannade i tre dagar, grävde hela landet, klippte äppelträden, och planterade tre gula krukor med trädgårdskrysantemum just framför huset, som minne åt pappa.
De borde egentligen sättas tidigare, men hösten är varm, de klarar sig! I minne av Torsten Rosorna ska vi täcka när jag kommer nästa gång.
Vi kramades innan han gick. Nysnö föll och jag stod länge vid grinden och såg honom försvinna. Han vinkade, som för att säga gå in nu. Vinden smällde igen grinden, och trappan var täckt av gula kronblad. Allt där var pappas regnet, träden, de höstiga dofterna. Allt. Han var kvar, på något sätt alltid där. Och jag, Linnea, jag skulle lära mig allting. Jag skulle åka dit med Märta ända till de första frostnätterna det tar ju bara två timmar med bussen. Och på våren när snön tinat skulle vi försöka fixa värmen. Jag måste börja spara pengar, det är klart! Och ivar springa på plantskolan med Arne, välja vit vinbär, det pappa alltid velat ha…
***
Ett halvår senare, början av april när första snön låg kvar, såldes stugan. Jag fick veta det av en slump när jag ringde hem från telefonkiosken på väg från Växjö. Där satt jag, i trånga båset, med en blåsig vitvinbärsbuske i en gammal t-shirt i plastpåse på golvet.









