Det var en gång, för länge sedan, en kvinna vid namn Elin som levde ett lyckligt äktenskap med sin man, Erik, i Uppsala. När Elin blev gravid och fick veta att hon väntade tvillingarnågot som låg i hennes släktblev Erik istället djupt förkrossad över beskedet. Deras tidigare så harmoniska familjeliv började sakta men säkert rämna; Eriks avståndstagande blev tydligt och till sist öppet, då han utan att skämmas inledde ett förhållande med en annan kvinnasom dessutom var Elins allra bästa vän.
Ju närmare Elins nedkomst närmade sig, desto tydligare blev Eriks frånvaro. Han kom inte till sjukhuset, hörde inte ens av sig, och Elin kände sig dubbelt svikenhon oroade sig både för sig själv och för sina ännu ofödda barn. Och medan Elin kämpade sig igenom smärta och oro på operationsbordet, roade sig Erik tillsammans med sin nya kvinna i deras gemensamma lägenhet.
När Elin skrevs ut från Akademiska sjukhuset hade hon ingenstans att ta vägen; Eriks nya kvinna hade redan hunnit flytta in i deras bostad. Utan något val ringde Elin sin mor för hjälp. Men hennes mamma mötte henne bara med hårda ord och menade att Elin själv fick ta hand om sina barn, precis som kvinnor alltid fått göra.
Övergiven av både make och moder blev det istället grannen, Ingrid, som erbjöd Elin och barnen ett rum i sin lägenhet. Det blev deras tillflykt och trygghet. Elin slet från tidiga morgnar till sena kvällar, med flera olika arbeten, för att klara sig ekonomiskt. Hon sprang mellan arbeten och dagis, snålade med varje krona och tog aldrig några genvägar.
Åren gick, men med envishet och hårt slit byggde Elin upp en stabil tillvaro för sig själv och sönerna. Ingrid blev den ständige stöttepelarenen vän mer pålitlig än Elins egen mor någonsin varit. Till sist bestämde sig Elin även för att bryta all kontakt med sin mamma, då det blev tydligt att förståelse och värme saknades där.
När tvillingsönerna blev större slutade de helt att tala med sin far. Elin, som nu kände stolthet över sitt mod, skyddade sina pojkar från svek och lät dem växa upp till ansvarstagande och fina unga män.
Trots all smärta och svek lyckades Elin, med sin styrka och uthållighet, skapa ett varmt och kärleksfullt hem för sina barn. Hon visade, utan hjälp från vare sig make eller mor, att hon ensam kunde ge dem den omsorg, trygghet och omtanke de behövde. Och när hon idag blickar tillbaka, vet hon att hon gjorde rättoch att kärleken och uthålligheten bar henne igenom allt.
