Linn och hennes make Erik levde ett typiskt svenskt, hyfsat lyckligt förortsliv i Uppsala tills Linn blev gravid. Att hon väntade tvillingar kom inte direkt som en chock för henne själv, då det låg i generna, men Erik såg mest ut som om hela världens alla surströmmingar exploderat på hans finkläder. Plötsligt blev det kyligt hemma; Erik började undvika Linn, och inte bara det snart låg han öppet i soffan och tryckte fjärrkontrollen tillsammans med en annan kvinna. Och gissa vem? Jo, Lins bästa väninna från föräldragruppen.
När tvillingarnas ankomst närmade sig ökade Eriks frånvaro. Han dök inte upp på BB, skickade inte ens ett kort, och under tiden kämpade Linn ensam på med sammandragningar och humoristiska barnmorskor med luddigt hår. Medan Linn låg och kämpade sig igenom en kejsarsnitt med lika mycket smärta som självdistans, satt Erik hemma i deras lägenhet på Kungsgatan och hade det ja, allt annat än familjeartik.
När Linn äntligen blev utskriven från Akademiska sjukhuset och letade sig hem, möttes hon av den osmickrande sanningen: Erik hade redan flyttat in med sin nya kärlek. Alltså, Linn hade plötsligt vare sig hem eller partner. I desperation ringde hon sin mamma i Västerås, vars enda respons var något i stil med, Du får väl ta och skärpa dig, Linn sådana här barn klarar sig inte själva!
Turen vände när Linns underbara granne, Agneta, erbjöd henne och tvillingarna en liten sovalkov i sin trångbodda men varma tvåa. Från den stunden blev Agneta mer mamma än vad Linns riktiga någonsin varit.
Så där stod hon, i ytterligare ett regnigt november, och slet med extrajobb på ICA, gav läxhjälp åt tonåringar och tog hand om tvillingarna Alf och Sixten helt själv. Hon snubblade ur sängen på morgnarna, drog på sig gummistövlarna och hastade till jobbet, hämtade tvillingarna till lekparken på lunchrasten och kom hem sent. Så höll det på. Dag ut, dag in.
Till slut med en seghet som bara en svensk mamma kan uppbåda lyckades Linn skapa en trygg vardag för smågrabbarna. Agnetas stöd blev ovärderligt; till slut bröt Linn kontakten helt med sin egen mamma, som fortsatte leverera syrligheter utan minsta antydan till ånger.
När tvillingarna blev stora och inte ens ville veta av sin far (Erik syntes mest på stan med konstig mustasch och nya flickvänner), kände Linn stolthet: hon hade skyddat dem från sveket och såg nu två fina, trygga och empatiska killar växa fram helt utan pappas eller mormors hjälp.
Och trots all hjärtesorg och svek, lyckades Linn, med sin envetna optimism och en lagom dos ironi, skapa ett kärleksfullt och stabilt hem. Hon visade att man inte behöver vare sig make eller morföräldrar för att bygga en lycklig familj det räcker alldeles utmärkt med en tålmodig mamma och en granne som alltid har fika och ett öppet hjärta.
