Vet du, jag måste berätta om Linnéa hon kommer knappt ihåg sina föräldrar, vet du? När hennes mamma gick bort, orkade inte pappan vara kvar själv med en liten flicka i famnen. Han tog med sig Linnéa hem till hennes mormor i en liten by utanför Sundsvall, satte ned henne vid grinden och körde därifrån. Mormor var i trädgårdslandet och rensade morötter just då, så hon hörde bara bilen som puttrade iväg.
Vem var det som kom nu då? tänkte mormor och gick för att kolla.
När hon kikade ut såg hon lilla Linnéa. Men åh, vad han är hopplös! Han hade ju kunnat säga nåt i alla fall! Hon tog lugnt Linnéa i handen och ledde in henne i huset. På kvällen kom morfar hem.
Va? Lämande Markus henne här?
Japp, han gjorde det. Han bara satte ungen vid grinden och drog. Hur kunde han bara…
De satt och pratade lågt om detta bra länge innan de gick och la sig. Åren gick. Mormor och morfar lade all sin kärlek på Linnéa. De lärde henne att bemöta folk med vänlighet och vara hjälpsam hemma, det där svenska med ordning och reda, du vet. Linnéa växte upp och blev alltmer lik sin mamma, som i två vattendroppar. Mormor blev varm i hjärtat bara av att se henne minnet av dottern levde starkt kvar.
När Linnéa gick ut grundskolan med toppbetyg, stod morfar först och mumlade en kväll:
Alltså vår lilla tjej är duktig och klok. Om vi ändå kunde skicka henne vidare till högre studier.
Det är verkligen så nuförtiden, sa mormor. Utbildning behövs om man ska klara sig.
De tog av sina sista sparpengar, skrapade ihop några tusenlappar och skickade Linnéa till Uppsala för att plugga ekonomi. Hon tog examen med bravur och flyttade hem till byn igen hon trivdes aldrig riktigt i stan ändå. Mormor och morfar var överlyckliga; de slapp vara ensamma när de blev äldre. Linnéa ville satsa på att utveckla byn istället. Hon började med jordbruk, tog ett lån från banken, köpte lite mark och anställde några grannar. Efter ett tag byggde hon till och med upp en liten gård och köpte några kor.
Men folk saknades, så hon lade ut en annons Bra lön och boende ingår, skrev hon i Sundsvalls Tidning. En dag dök det upp en man: ovårdad, skäggig och med trasiga kläder. Man såg på en gång att han haft det tufft. Han gick rakt fram till Linnéa och sa att han var hennes pappa.
Han bad inte om något han förstod så väl att han inte hade någon rätt efter tjugo år. Han bad bara om att få stanna och vara nära sin dotter. Han var ensam kvar i livet, och hoppades att han på något sätt kunde hjälpa till. Linnéa förlät honom, fast det tog några månader innan hon kunde göra det på riktigt.
Sen dess har han bott hos henne och de hjälps åt med allt på gården. Han är rädd för att bli ensam igen, det märks. Men du, vad tycker du gjorde Linnéa rätt som förlät sin pappa?
