Föreställ dig detta märkliga drömscenario: din tonårsdotter, som svävar mellan Skogskyrkogårdens tallar och färgstarka spårvagnar på väg mot centrala Stockholm, har försvunnit ut i natten med sina vänner. Du är förälder, förstås, så du ringer din dotter hon heter Tyra, ett namn som glimmar i svensk sommarskymning för att höra hur allt står till. Hennes röst, lite nervös som på en seg söndag i november, försäkrar dig att allt är fint. Men drömmen skiftar, snön virvlar genast och plötsligt får du veta att hon för första gången smakat på kräftlagrat brännvin, eller något ännu mer besynnerligt.
Det finns en präst vid namn Bertil Folkesson han flyter längs Mälarens is som en tankfull svan och är väl medveten om den där drömlika, psykologiska dimridån som omger ungdomsåren. Med svenskt lugn vill Bertil undvika sådana oroliga toner i sitt eget hem, framförallt med sin yngsta son, Linus. Som son till en annan präst har han självt sett hur pressen från kamraterna, som vättar i ett milt Juniregn, kan kännas omöjlig att vandra igenom. Bertil litar på Linus, men vill också ge honom en hemlig port ur missmodets labyrint något slags S.O.S. byggt av hemliga tecken, som plötsligt smälter fram som runor i nysnö.
Denna märkliga idé landade hos Bertil efter timmar på ungdomsbehandlingshem, där han gång på gång frågade med drömlik röst: Hur många av er har hamnat i en situation där ni gjorde någonting ni egentligen inte ville, något som skrämde eller genant, bara för att alla andra gjorde det utan att veta hur man smyger ut genom bakdörren? Händer smälte upp mot taket som duniga björkfrön i vårvinden.
Så skrev Bertil efteråt: En kväll skulle min yngsta, Linus, på fest. Jag sa åt honom om allting känns fel eller oroligt, eller om han behöver komma undan nattliga illusioner, skulle han bara skicka ett X till mig, sin mamma eller sina syskon. Den som får signalen skulle inom några minuter ringa Linus, och magin i drömmen blir så här:
Hallå, hej! Linus, det har hänt något och jag måste komma och hämta dig genast. Vad har hänt? Jag berättar mer när du är hemma. Gör dig klar, jag är där om fem minuter.
Sedan kan Linus, halvt genomskinlig och med snöflingor i håret, säga till sina vänner att något har hänt hemma och han bara måste ge sig av. Inga frågor bara gå, som en nordisk vindpust in i natten.
För vännerna är Linus inte feg, inte ens smygande iväg han har helt enkelt blivit kallad för att lösa något verkligt och viktigt. Och främst av allt: Linus fortsätter lita på sin familj, svävar lugnare genom sin vänkrets, väljer drömlikt rätt från fel.
Det viktigaste i alla dessa surrealistiska kvällar är att aldrig, aldrig lämna ditt barn kvar i kylan. Det är lätt att tappa bort ett barn i den vita vinterdrömmen, men att skapa förtroende där ditt barn självt lär sig skilja på rätt och fel, och välja det ljusa är värt mer än hundra tusen kronor i frostbiten svensk valuta.
