Föreställ dig scenen: Din tonårsdotter, kanske Elin eller Ebba, har gett sig ut i Stockholms nattliv tillsammans med sina kompisar. Naturligtvis, som den omtänksamma förälder du är, ringer du för att försäkra dig om att hon har det bra. Lite nervös kanske, men hon svarar lugnt att allt är okej. Ändå gnager en oro inom dig svaret förändrar ingenting när du senare får veta att det kanske var första gången hon smakade starköl, eller till och med något värre.
En präst vid namn Björn Lundberg hade länge funderat över denna återkommande utmaning för unga. Han ville slippa se sin yngsta dotter, Lovisa, hamna i samma situation. Själv uppväxt i en prästfamilj, visste han hur svårt det kunde vara att stå emot grupptrycket från vänner. Björn litade på Lovisa, men han ville också ge henne något kraftfullt en chans att tryggt be om hjälp utan att tappa ansiktet inför vänner.
Han utformade ett hemligt kodat nödsignal ett oskyldigt, men tydligt S.O.S. Med hjälp av den behövde Lovisa aldrig vara rädd för att bli förlöjligad om situationen kändes fel, så som ofta händer bland svenska ungdomar.
Den här idén slog Björn under en rundvisning på ett ungdomshem i Göteborg. Han brukade ställa samma fråga till ungdomarna där: “Hur många av er har någon gång varit med om någonting ni inte ville, något som känts jobbigt eller olustigt, men ändå följt med för att slippa bli utskrattad och önskat att ni hade en väg ut?”
Nästan alla händer for upp. Så här beskrev Björn senare i sin dagbok:
“En kväll skulle Lovisa på fest vid Hornstull. Jag sa till henne att om någonting känns fel, om det blir obehagligt eller hon bara vill hem, så räcker det med att hon skickar ett enkel ‘X’ till mig, till hennes mamma, storebror Simon eller storasyster Linnea. Vem som än får meddelandet ringer henne direkt inom några minuter. Samtalet låter ungefär så här:
Hej, ja? Lovisa, det har hänt något hemma jag måste komma och hämta dig nu. Vad har hänt? Jag förklarar när jag kommer fram. Var klar om fem minuter, jag är snart där.”
Sedan kan Lovisa lugnt säga till sina kompisar att det hänt något hemma och att hon måste åka. Inga frågor, ingen förlust av anseende inför vännerna bara ett ‘familjeärende’.
Så enkelt är det. Lovisa blir avhämtad. På ytan ser det ut som om hon kallats hem på grund av något viktigt inte att hon ville undvika något obehagligt. På det viset får tonåringen förtroende för sina föräldrar, och kan lättare stå emot trycket från andra.
Det viktigaste av allt är att aldrig svika sitt barn när de väl ber om hjälp. Det är enkelt att förlora kontakt med en tonåring, men att bygga upp ett förtroende där barnet själv lär sig välja rätt är ovärderligt något som betyder så mycket mer än det svenska kronorna någonsin kunde köpa.
