Pappa, det här är hon som ska bli min fru och din svärdotter, sa Marius, hans glädje lyste som en sommardag.
Va?! Professor Rolf Lindgren, doktor i filosofi, stirrade förbluffad. Om det här är ett skämt, så är det inget roligt.
Hans blick föll på hennes grova fingrar, smutsiga under naglarna. Det var som om hon aldrig hört talas om tvål och kranvatten.
Herregud! Tur att min kära Karin slapp uppleva den här skammen. Vi lärde ju den här pojken bättre än så, tänkte han bittert.
Det är inget skämt, sa Marius bestämt. Lovisa stannar hos oss, och om tre månader gifter vi oss. Om du inte vill vara med på bröllopet, så klarar jag mig utan dig.
Hej! Lovisa log och gick mot köket, hemtrevligt som om hon ägde stället. Här har ni köttbullar, hjortronsylt, torkade kantareller Hon räknade upp allt hon drog upp ur sin slitna väska.
Rolf grep sig om hjärtat när hon kladdade sylt på det kritvita bordsskicket.
Marius! Kom till besinning! Det här är för grymt, även som hämnd Vart tog du hit den här bondflickan? Hon stannar inte under mitt tak! skrek professorn.
Jag älskar Lovisa. Och min fru har rätt att bo i mitt hem, sa Marius med ett hånfullt leende.
Rolf insåg att hans son drev med honom. Utan ett ord vände han och gick in på sitt rum.
Sedan moderns död hade Marius förändrats. Han hoppade av universitetet, blev ohövlig mot sin far och levde ett slappt liv.
Rolf hoppades att sonen skulle återvända till den förståndige pojke han en gång varit. Men med varje dag kom de längre ifrån varandra. Och nu hade han fört hit den här bondflickan. Han förstod att fadern aldrig skulle acceptera hans val, så han hade medvetet tagit med något obegripligt.
Snart gifte sig Marius och Lovisa. Rolf vägrade närvara. Han var rasande över att Karins plats som husmor nu fylldes av den här ohyfsade flickan som knappt kunde formulera en mening.
Lovisa försökte vinna hans gunst men gjorde bara saken värre. Rolf såg inget gott i henne, bara okunskap och dåliga vanor.
Marius, som spelat den perfekta maken, återföll i dryckenskap. Rolf hörde ofta deras gräl och hoppades att Lovisa äntligen skulle ge sig av.
Rolf, din son vill skiljas och kastar ut mig på gatanoch jag väntar barn! grät Lovisa en dag.
Varför just gatan? Du måste ha någonstans att ta vägen Att du är gravid ger dig ingen rätt att stanna efter bröllopet. Jag blandar mig inte i era affärer, sa han, innerligt glad över att bli av med henne.
Lovisa packade under tystnad. Hon förstod inte varför svärfadern hatat henne från början. Eller varför Marius behandlat henne som en hund, kastat ut henne i kylan. Bara för att hon var från landet? Hade hon ingen själ?
* * *
Åtta år senare bodde Rolf i ett ålderdomshem. Hans hälsa försämrats, och Marius hade snabbt fått honom inspärrad för att slippa besväret.
Gamlingen accepterade sitt öde. Han hade lärt tusentils studenter om kärlek och respekt, fått tackbrev från dem. Men sina egna barn hade han misslyckats med.
Rolf, det är någon här som frågar efter dig, sa hans rumskamrat.
Vem? Marius? ropade han, fast han visste bättre. Sonen hatade honom.
Jag vet inte. De bad mig hämta dig. Gå och se själv!
Rolf tog sin käpp och gick långsamt mot den lilla receptionen. På avstånd kände han igen henne.
Hej, Lovisa, mumlade han, sänkte blicken. Skulden över att ha svikit henne fanns kvar.
Rolf! Ni har förändrats så Är ni sjuk?
Lite, log han sorgset. Hur hittade du hit?
Marius berättade. Han vill inte träffa er men pojken längtar efter sin farfar. Jonas är inte skyldig till att ni avvisar honom. Hennes röst darrade. Förlåt, jag stör säkert.
Vänta! Hur mår han? Senast skickade ni en bild när han var tre.
Han är här, vid ingången. Ska jag hämta honom?
Ja, gör det!
In kom en ljuslockig pojke, en miniatyr av Marius. Jonas närmade sig försiktigt.
Hej, min pojke Så stor du blivit, grät Rolf och slog armarna om honom.
De pratade länge, promenerade i parken. Lovisa berättade om sitt tuffa liv, hur hennes mor dött tidigt och hon fått klara sig ensam med sonen och bondgården.
Förlåt, Lovisa. Jag skäms. Jag trodde mig vara vis, men det är hjärtat som räknas, inte bildningen.
Rolf, vi har ett förslag, sa hon nervöst. Flytta hem till oss! Ni är ensam, och vi saknar familj. Jonas behöver er.
Farfar, kom! Vi kan fiska, plocka svamp Det är fint hos oss! sa Jonas och höll hans hand.
Ja, jag följer med, log Rolf. Jag misslyckades med Marius. Kanske kan jag ge Jonas det jag inte gav honom. Förresten, jag har aldrig bott på landet. Det blir nog trevligt.
Det blir det! skrattade Jonas.
