Pappa, ta inte bort henne! snyftade den yngsta dottern, Maja, sju år gammal, med rödgråten näsa. Man får inte ge bort Elsa, hon är ju vår!
Din Elsa, sa pappa Gunnar stramt och snärtade ratten, ställer till med oreda överallt. I hallen, vid kaminen, och igår lämnade hon en hög i mina skor. Hon vägrar göra ifrån sig där hon ska. Vad ska jag göra då?
Men pappa
Tyst nu! röt han och vände bort blicken.
Motorn startade i den gamla vita Volvon, fläckad av rost längs skärmarna. På baksätet, i en trång banankartong, pep Elsa med sin tunna, hesa röst.
Pappa, snälla! grät Maja vid grinden och klamrade fingrarna om staketet, medan bilen försvann bort på grusvägen, studsig i höstgroparna.
Kallt, disigt höstväder härskade över lilla byn utanför Gävle. Himlen låg lågt och tungt över rödmålade trähus. Vinden drog snett genom håret, slet i klänningsfållen.
Maja, kom in nu! Du blir förkyld, ropade mamma Siv från köksfönstret. Varför står du där som förstenad?
Flickan rörde sig inte. Tårarna rann, salta och svedande.
Elsa Deras Elsa Röd med vita tassar och lurvig mage. Hon brukade spinna på Majas knä varje kväll, rulla ihop sig vid kaminen. Men nu
I köket doftade det stuvad kål och nyjäst vetedeg Siv formade bullar på bakbordet. Äldre syskonen Oskar (tretton år), Freja (elva) och Erik (nio) satt hukade över skolböckerna.
Egentligen låtsades de bara. Oskar klottrade dystert i skrivboken utan att läsa. Freja dolde sitt ansikte bakom matteboken, men de röda ögonen avslöjade henne. Erik, annars högljuddast, tuggade på en blyertspenna och teg.
Alltid likadant, släppte Oskar ur sig plötsligt medan han lät pennan falla på bordet med en smäll. Pappa bestämmer, så är det bara! Ingen frågar oss!
Lugna dig, sa Siv, som ivrigt knådade degen. Din pappa vet vad han gör. Vi har redan tre katter. Smulan och Pelle kan använda lådan. Men Elsa er Elsa
Hon var bara ovan! utbrast Freja snyftande. Vi hade ju kunnat lära henne!
Lära henne? Siv log snett. Och vem ska hinna det? Jag? Med kor, grisar, trädgård och er ungar Och dessutom en katt med kejsarallurer.
Vi hade hjälpts åt! insisterade Freja.
För sent, avbröt Siv.
Maja smög in och slog sig ned vid fönstret, såg ut genom regnslöjan. Byn låg grå och trött, trädgårdarna var svarta efter hösten.
Mamma kommer hon komma hem igen? viskade Maja.
Siv suckade djupt:
Jag vet inte, hjärtat. Jag vet verkligen inte
Efter en halvtimme återvände Gunnar. Städade av sig den regntunga jackan på kroken och klev in i köket utan att möta barnens blick.
Nå? frågade Siv.
Lämnade henne i grannbyn. Hos Olssons. De lovade ta hand om henne.
Hur långt bort bor de? frågade Erik.
Fem kilometer kanske, eller mer, muttrade Gunnar.
Hon kommer aldrig tillbaka viskade Freja.
Och det behöver hon inte heller, svarade Gunnar kallt. Nu räcker det! Siv, häll upp te, jag fryser.
Siv ställde fram en kopp te och tallrik med makaronilåda åt honom. Gunnar åt tyst, drog i sig makaronierna med trött iver. Barnen satt kvar, utan att smaka på maten det låg tungt i skålen, orört.
På kvällen när huset tystnat vred Maja sig oroligt i sängen, på sin sida av det breda delade sängöverkastet med Freja. Hon lyssnade på duggregnets smattrande och vindens skrap mot fönstret, långt borta hördes hundskall från någon bondgård.
Freja, är du vaken? viskade hon.
Ja, svarade Freja lika tyst.
Elsa hittar nog hem. Jag är säker. Hon kommer tillbaka.
Sluta dröm, Maja. Hur skulle hon hitta hit? Pappa körde långt, minst fem kilometer! Det är ju nästan ett annat land för en liten katt.
Men hon är smart! Hon hittar oss ändå.
Freja svarade inte, vände sig mot väggen. Maja låg vaken länge, mumlade med hopknäppta händer så som farmor lärt henne: Snälla Gud, hjälp Elsa hem. Låt henne komma tillbaka. Snälla
Samtidigt satt Elsa i Olssons kök under vedspisen i den främmande byn. De gamla var vänliga: ställde fram en skål mjölk och en brödbit, klappade henne försiktigt. Men Elsa spann inte, smekte inte deras händer. Hon satt ihopkurad, främmande bland främlingar.
Var var hennes hem? Barnen Maja, Freja, Erik, Oskar? Var var Siv, som ibland i smyg bjöd henne köttbit? Doften av hennes egen gård ved, hö och mjölk?
Här luktade allt annorlunda. Rösterna var okända. På gården fanns en grå katt från förut som fräste hotfullt när Elsa närmade sig matskålen.
Hon väntade. Till gryningen. När husmor öppnade dörren på vid gavel för att gå ut till hönsen, smet Elsa ut som en röd blixt.
Men, lilla vän, vart ska du? ropade fru Olsson.
Men Elsa sprang redan över trädgården, förbi staketet, ut på landsvägen. Hon stannade inte förrän hon nått utkanterna av byn och stod mitt i ett blött höstfält.
Regnet gav sig inte, smattrade oupphörligt. Den röda pälsen klibbade mot kroppen, tassarna halkade fram, klorna grep tag i leran.
Hon visste inte vilken riktning. Men någonstans i bröstet brann en envis, gammal instinkt: ditåt vidare ge dig inte.
En dag gick. Hon kröp in under ett gammalt fallfärdigt höstacksskydd, huttrade, magen kurrade av hunger. Försökte fånga en mus men den smet in i hålet. Drack istället kallt regnvatten ur en pöl, besk och jordig.
Nästa dag tog hon sig till landsvägen. Asfalten var sprucken, bilarna skvätte lera. Elsa snubblade fram längs kanten, föll och reste sig om igen.
På natten fann hon en övergiven bod. Där luktade fukt, murkna bräder och råttor. Hon lyckades jaga en, svalde den i ett nafs. Det lättade lite.
Tredje dagen föll snö, årets första. Våt och tung, den klibbade mot ryggen. Röda Elsa lämnade mörka tassavtryck i den vita snön, trampdynorna så ömma att de blödde. Men hon fortsatte.
För där långt där framme låg hennes hem. Där fanns barnen, den varma hörnan vid kaminen, och Siv som kunde skälla men lika ofta klappade smygande.
Fjärde dagen dök den välbekanta björkdungen upp. Elsas hjärta började slå snabbt. Hon sprang fortare. Jo, här hade de plockat svamp på sommaren, här band Maja kransar av prästkragar.
Femte dagen nådde Elsa ån. Den var smal men iskall. Hon tog sig över, klev upp och skakade av sig vattnet.
Sjätte dagen började hostan. Nosen rann, andningen blev hackig. Men hon stretade vidare.
Och så sjunde dagen. Tidig morgon. Elsa, utmärglad och snötäckt, satte sig vid den välbekanta grinden. Hon jamade, svagt och hest. Ingen hörde. Hon försökte igen, högre.
Då slogs ytterdörren upp. Maja störtade ut, barfota i nattlinnet.
EEElsa! skrek flickan, slängde upp grinden, lyfte upp katten i famnen. Mamma! Pappa! Alla, kom! Hon klarade det! Hon kom hem!
Snart trängdes resten av syskonen Freja, Erik, Oskar ut på farstukvisten. Siv torkade händerna mot förklädet och böjde sig ner.
Men kära nån henne har det gått hårt åt Och hon snörvlar Hon har visst blivit förkyld, sa Siv lågt.
Mamma, vi måste hjälpa henne! tiggde Freja.
Hjälpa? Siv skakade på huvudet. Får vi se Veterinären kommer bara för kor och grisar, men för katt Vi gör vad vi kan. Håll henne varm och ge henne mat, så ordnar det sig.
Då dök Gunnar upp i hallen. Han stannade, såg på den röda katten i dotterns armar.
Så du hittade vägen mumlade han.
Pappa, hon gick fem, kanske sex kilometer själv! Kan du fatta? sa Oskar ivrigt.
Gunnar svarade inte. Han vände bara på klacken och gick tyst in i köket.
Elsa bars in till värmen, lades framför kaminen. Maja gav henne en skål varm mjölk, hon drack så mjölk skvätte över morrhåren. Freja torkade henne med en sliten frottéhandduk, varsamt.
Titta på hennes tassar De blöder, viskade Freja. Mamma, hjälp henne
Siv satte sig ned, granskade katten.
Stackare. Få se Erik, hämta jodlösning. Freja, ta fram en kompress. Vi får lägga om.
Och snuvan? frågade Maja.
Det får bli kamomillte. Jag frågar gamle fru Edlund om råd, hon vet hur man botar djuråkommor. Men mest behövs vila och värme.
Från den dagen tog barnen hand om Elsa som om hon vore en bebis. Maja var nästan aldrig från hennes sida, smekte henne och viskade övertygande. Freja kokade kycklingbuljong, Erik hämtade en gammal fleecefilt till kaminen. Oskar, butter, var ute i garaget och snickrade.
Vad gör du? undrade lillasystern.
En kattlåda. Nu ska hon lära sig ordentligt, svarade Oskar.
Tror du det funkar?
Vi måste lyckas.
Elsa var sjuk nästan en vecka. Hon nös, snörvlade, ögonen rann. Men barnen gav sig inte: droppade kamomillte, matade med varm mjölk, bäddade om henne.
Sakta piggnade hon till. Snuva och rinnande ögon försvann, pälsen blev åter tjock och blank.
Så började kattlådeläran. Oskar hade gjort en låda av en gammal trälåda, fylld med sand. Varje gång Elsa letade efter någonstans, lyfte de henne dit.
Här, Elsa, här, upprepade Maja tålmodigt.
Elsa muttrade, försökte smita, men barnen var envisa. Till slut, en dag, gick hon självmant till lådan, krafsade och satte sig som man skulle.
Det funkade! jublade Maja. Mamma! Pappa! Hon gjorde det!
Siv log för första gången på flera dagar:
Tänk, det gick ändå. Vem kunde ana?
Gunnar satt vid köksbordet med tidningen. Han lyfte blicken, såg på Elsa, som nu satt stolt bredvid sina syskon och putsade tassen.
Duktig och envis var du Hur många kilometer blev det tro sade han lågt.
Pappa, du tänker väl inte köra bort henne igen? undrade Maja försiktigt.
Han väntade med svaret och vägde varje ord, men till sist:
Nej. Har hon kämpat sig hem på egen tass, hör hon hemma bland oss.
Maja hoppade upp och kastade sig om hans hals så hårt som om varje ord måste hållas kvar.
Tack, pappa! Tack!
Nå, nå, muttrade han, men ögonen lyste varmare.
Elsa levde i huset många år. Hon missade aldrig lådan, låg oftast på mattan vid kaminen, och fångade möss så väl som Smulan och Pelle till barnens stolthet.
Gunnar brukade betrakta henne ibland.
Hon har verkligen hemkänsla, sade han. Hon vet var hon hör hemma, och inga avstånd skrämde henne.
Barnen höll alltid med. För så är det: Elsa visste var hon hörde hemma och hon kom tillbaka mot regn, kyla, svält och smärta. För där någon väntar, där finns livet. Och det är just där vi måste stanna kvar.
