Pappa, snälla ta inte bort henne! snyftade min lillasyster, Majken, sju år gammal, med näsan röd av tårar. Man kan inte ge bort Selma, hon är ju vår!
Din Selma, sa pappa tvärt och vred ratten, hon smutsar ner överallt. Precis överallt! I hallen, vid kakelugnen, till och med i mina stövlar igår kväll. Och gå dit hon borde vill hon inte alls. Vad ska jag göra med henne, tycker du?
Men pappa
Tyst nu! morrade han.
Jag vet inte hur jag ska förklara känslan. Pappa startade vår gamla vita Volvo 240, rostig och sliten med orangea fläckar längs skärmarna. I baksätet, i en smal pappkartong, pep Selma så svagt och klagande att hjärtat brast.
Pappa, snälla! grät Majken igen, gömd bakom staketet och klamrade om spjälorna tills fingrarna vitnade medan Volvon försvann längre ner på byvägen.
Det var blött och ruggigt ute, en typisk grå höst här i norra Småland. Himlen låg tung över byn, vinden drog i mina flätor och tog tag i bomullsklänningens fåll. Jag stod kvar, och tårarna smakade salt och sved mot kinderna.
Mamma Kerstin ropade från köksfönstret: Majken, du måste komma in! Du blir sjuk om du står där. Varför står du bara där som fastfrusen?
Men jag kunde inte röra mig. Bara tänka på Selma, vår Selma hon med röd päls, vita tassar, en liten mjuk boll som brukade spinna i mitt knä på kvällarna eller kura ihop vid vedspisen. Och nu
Inne doftade det stuvade vitkål och jästdeg mamma bakade bullar. De andra barnen Per (13), Agnes (11) och Nils (9) satt vid köksbordet och låtsades göra läxor. Per ritade tunga streck med pennan utan att ens se efter. Agnes gömde sitt röda ansikte bakom matteboken, och Nils, som annars alltid var högljudd, satt tyst och tuggade på suddgummit.
Så är det alltid, bröt Per plötsligt tystnaden med en duns, pennan ramlade på golvet. Pappa bestämmer, vi har inget att säga till om!
Tyst nu, Per! fräste mamma och knådade degen hårt mot bordet. Pappa vet vad han gör. Tre katter har vi redan. Elsa och Gustav klarar lådan fint. Men den där er Selma
Hon behövde bara vänja sig! hickade Agnes. Vi kunde ha lärt henne!
Lärt? Mamma log snett. Och vem ska hinna det? Jag? Med mjölk, potatisland, ni allihop och så en katt med vanföreställningar om att hon är drottning.
Vi hade kunnat göra det! protesterade Agnes. Vi borde fått försöka!
För sent, klippte mamma av.
Majken smög in, slog sig ner vid fönstret. Hon såg ut över ett regnglidande grått landskap, byns faluröda hus, trädgårdar med svartnade stjälkar.
Mamma kommer hon hem igen? viskade Majken.
Kerstin suckade tungt: Jag vet inte, min lilla. Jag vet inte
Pappa kom tillbaka först efter fyrtio minuter, tog av sig den blöta jackan i hallen och gick in i köket. Han såg oss inte i ögonen.
Nå, hur gick det? frågade mamma.
Jag lämnade henne. I grannbyn. Hos Olssons, de lovade att ge henne mat.
Hur långt är det dit? undrade Nils.
Fem, sex kilometer kanske, muttrade pappa.
Hon kommer inte hitta hem, viskade Agnes.
Det är lika bra, svarade pappa med kall röst. Nu räcker det om katten. Häll upp te, jag fryser.
Mamma dukade upp en kopp svart te och tallrik med stuvade makaroner. Pappa åt under tystnad, sörplade och såg trött och arg ut. Vi satt också där, men ingen åt något, bara stirrade på maten som om den var gjord av sten.
Sent på kvällen, när hela huset tystnat, vred sig Majken i sängen som hon delade med Agnes. Utanför smattrade regnet, väggarna knakade och någonstans långt bort skällde grannens hund.
Agnes, sover du? viskade Majken.
Nej, svarade Agnes tyst.
Selma kommer säkert hem igen. Jag vet det. Hon hittar vägen.
Säg inte så. Hur skulle hon klara så långt? Pappa körde henne säkert bortåt sex kilometer! För en liten katt är det som ett nytt land.
Selma är smart. Hon hittar oss ändå!
Agnes vände sig mot väggen utan att svara. Majken låg länge vaken, och bad tyst, som farmor lärt henne: Snälla Gud, skydda Selma. Låt henne hitta hem igen. Snälla
Samtidigt satt Selma hopkrupen under vedspisen i Olssons kök på andra sidan byn. De gamla människorna var snälla, gav henne en skål mjölk, lite mat, klappade hennes päls. Men Selma varken spann eller strök sig mot deras händer. Hon var bara ledsen, ihopkurad och ensam.
Var var hennes hem? Var fanns Majken, Agnes, Nils och Per? Och Kerstin, som ibland smög ner en ostskiva från köksbordet? Var fanns dofterna av mjölk, hö och vedspis?
Allt luktade fel här. Rösterna var okända. En jättestor grå hankatt fräste åt henne när hon närmade sig matskålen.
Hon väntade. Till gryningen. När husmor öppnade dörren för att släppa ut hönsen, smet Selma som ett rött streck ut i duggregnet.
Oj! Vart far du? ropade tant Olsson, men katten försvann genom trädgården, över staketet ut mot vägen. Hon stannade inte förrän hon var utanför byn, en liten yvig figur mitt ute bland våta fårhagar.
Regnet höll i sig, kallt och tungt. Den röda pälsen klibbade mot kroppen. Tassarna slank och klorna grävde sig in i leran.
Hon visste inte vägen, bara att hon måste framåt. Ett envist minne brann i bröstet en urgammal instinkt viskade: Fortsätt ge inte upp.
Dagen gick. Selma kröp ihop under ett sönderblåst slanastall, skakade av köld; magen knep av hunger. Hon försökte fånga en mus men den smet undan. Hon drack regnvatten ur en pöl, smutsig, jordig smak.
Nästa dag nådde hon vägen, full av potthål och lervälling. Bilar for förbi och skvätte smuts. Selma släpade sig längs vägrenen, föll, reste sig, fortsatte.
Natten tillbringade hon i en trasig lada. Ruttna brädor och musdoft. Hon lyckades fånga en mus, svalde den hel. Då kändes magen lite bättre.
På tredje dagen kom snön årets första, blöt och tung, lade sig över den röda pälsen. Tassarna ömmade, trampdynorna var alldeles svullna och blodiga. Men hon gav sig inte.
För långt borta fanns något huset. Barnen. Den varma vrån. Och Kerstin, som kunde vara sträng men ändå smekte henne när ingen såg.
På fjärde dagen såg hon björkdungen där vi brukar plocka kantareller om somrarna, och där Majken gör kransar av prästkragar.
Femte dagen stod Selma vid ån smal men isande kall. Hon simmade över, huttrande, och försökte skaka ur sig vattnet när hon kravlade upp på andra sidan.
Sjätte dagen började hon hosta; nosen rann, andningen blev ansträngd. Ändå fortsatte hon envist.
Och så sjunde dagen. Tidig morgon. Smutsig, genomfrusen, kom Selma fram till vårt grindhål. Hon satte sig och jamade återhållet, hest. Ingen öppnade. Hon jamade igen, starkare.
Dörren for upp, och ut sprang Majken, barfota i sin pyjamas.
Seelma! skrek hon, rusade mot grinden, slängde upp låset och drog katten till sitt bröst. Mamma! Pappa! Alla, kom! Hon kom hem! Hon kom hem!
Snart samlades hela syskonskaran på verandan Agnes, Nils, Per. Mamma kom ut med mjöliga händer och böjde sig ner.
Åh, herregud Hon är alldeles utmärglad och snorig. Hon har blivit förkyld, viskade hon.
Mamma, vi måste hjälpa henne bli frisk! tiggde Agnes.
Hjälpa? Mamma skakade på huvudet. När såg du någon ringa veterinären till en katt? Veterinären har vi för kor och grisar, och katter klarar sig självt. Men Hon slog ut med handen. Värm mjölk åt henne. Hämta en filt. Så får vi se.
Pappa dök upp i dörren, stannade och såg på den röda katten i Majkens famn.
Jaså, du hittade hem ändå mumlade han.
Pappa, fatta hon gick säkert sex kilometer! Fattar du? utbrast Per upphetsat.
Pappa svarade inte. Han vände sig bara och gick in i huset igen.
Vi bar in Selma till vedspisen, la henne på en filt. Majken gav henne varm fet mjölk, och Selma drack så ivrigt att mustaschen blev vit. Agnes torkade försiktigt hennes päls med en gammal handduk.
Hennes tassar är helt såriga viskade Agnes gråtfärdigt. Mamma, titta!
Mamma satte sig bredvid, synade katten noggrant.
Usch, stackars liten Nils, hämta alsolsprit! Agnes, ta bandage. Vi måste lägga om.
Och rinnsnuvan? frågade Majken oroligt.
Snuvan Mamma funderade. Vi gör kamomill-te. Gamla Solveig på andra sidan sjön vet nog råd. Huvudsaken är värme och mat. Resten får vi hoppas på.
Efter den dagen blev Selma vår gemensamma lilla patient. Majken lämnade inte hennes sida, klappade henne och mumlade tröstande. Agnes gjorde kycklingbuljong bara till henne. Nils letade upp en gammal ullfilt till skorstensvrån. Per, surmulen, drog fram hammare och gammal träkista.
Vad gör du? undrade jag.
En kattlåda, muttrade Per. Nu ska hon lära sig.
Tror du det går?
Det måste gå.
Selma var sjuk nära en vecka. Hon nös, snorade, ögonen rann, men vi kämpade tappert: droppade kamomill, värmde mjölk, bäddade in henne.
Efter hand blev hon piggare. Snuvan gick över, ögonen klarnade, pälsen blev fluffig och eldröd igen.
Sen började träningen till kattlådan. Per hade byggt den av en gammal trälåda fylld med sand. Varje gång Selma såg ut att vilja hitta en hörna, bar vi henne dit.
Här Selma, det är här man ska vara, viskade Majken tålmodigt.
Selma protesterade, ville fly. Men vi gav oss inte. Till slut ett litet mirakel: hon gick själv till lådan, krafsade i sanden och skötte sitt.
Det gick! tjöt Majken. Mamma, pappa, hon gjorde det!
Mamma log, första gången på länge.
Jo, titta det gick ju faktiskt. Det var bara tålamod som behövdes.
Pappa satt vid köksbordet med sin tidning, sneglade på Selma där hon lugnt tvättade tassen bredvid lådan.
Du är då envis, suckade han lågt. Rena järnviljan Vad du måste ha gått igenom på vägen
Pappa, du tar inte bort henne igen, eller hur? vädjade Majken.
Han funderade länge innan han svarade:
Nej. Har hon hittat hem, hör hon nog hit. Det får räcka nu.
Majken slängde sig om hans hals och höll fast honom som om någon kunde ångra sig när som helst.
Tack pappa! Tack!
Det är bra så, sa han och log i mjugg.
Selma blev kvar hos oss i många år. Hon gjorde aldrig fel igen, använde sin sandlåda som hon skulle. På kvällarna spann hon vid vedspisen som en eldstadskatt ska, och fångade möss lika duktigt som Elsa och Gustav. Det var vi alla stolta för.
Ibland tittade pappa på henne, skakade på huvudet och sa:
Vilken anda, den där Selma. Hon vet vart hon hör hemma. Inga mil i världen kan stoppa henne.
Och vi höll med. För så var det: Selma visste precis var hon skulle. Hon kom tillbaka. Genom regn, kyla, hunger och smärta. För där hemma, där väntade vi.
Där man väntar på någon, där lever man. Och så rullar livet vidare.
