Pappa, gå inte! Älskade, lämna oss inte! Pappa, köp inget mer till mig eller till Nils heller. Bara lev med oss! Vi behöver inga bilar eller godis. Inga presenter! Bara att du är här! skrek den sexårige Hugo medan han klamrade sig fast vid sin pappas ben.
***
Deras mamma grät i ett annat rum. Hon orkade inte resa sig och gå ut.
Och den fjortonårige Nils stod med knutna nävar. Kärleken till sin pappa kämpade mot hatet inom honom.
Hugo var bara ett barn. Han förstod ingenting. Men Nils hade sett hur illa det gått för deras mamma. Han hade sett hur hon knäfallande bett pappa stanna. Åtminstone tills Hugo blev lite större. Men bönerna hjälpte inte.
Sluta! Res dig! Förnedra dig inte, hör du! Han vill inte ha dig. Han vill inte ha mig, inte någon av oss, så låt honom gå! Nils rusade fram och försökte dra bort sin lillebror från pappa.
Min son, varför gör du så här. Jag kommer att hälsa på, jag ska hjälpa er. Jag kommer bara bo på ett annat ställe. Men jag älskar er lika mycket. Det är bara så vi har bestämt, började pappa.
Vem har bestämt? Det är du som har bestämt! Tror du jag inte har hört något? Mamma bad dig ju att stanna. Här är hon, och här är vi! Vi är en familj. Och du går! Till någon kvinna! Är hon viktigare än oss, eller? Nils kämpade för att inte börja gråta.
Familjens lekar
***
Om pappa bara hade kramat honom, ställt ner väskorna och sagt att det var ett misstag Då skulle han ha kastat sig om hans hals. Och glömt allt. Och förlåtit, naturligtvis.
För det här var ju pappa.
Han som lärt honom att laga bilen, tagit med honom att fiska gädda, spelat fotboll, läst böcker före sömn. Hur kunde han bara gå och radera allt ur sitt liv? Dem? Varför?
Hugo snyftade hysteriskt. Mamma grät. Pappa såg på dem alla och gick, med sänkt huvud.
Och länge ekade ropet efter honom: Pappa! Gå inte!.
***
Efter den dagen blev livet annorlätt.
Nils hatade sin pappa. Han vägrade träffa honom, kastade tillbaka presenterna han försökte ge dem.
Hugo väntade. Han satt vid dörren. Stod på balkongen och stirrade ut i fjärran.
Pappa bad om att få träffa barnen. Mamma tillät det inte.
Fast Nils ville inte heller. Hugo längtade efter pappa, men de sa åt honom pappa vill inte se dig.
Deras mamma skulle ha avstått från underhållet av stolthet, men de behövde ändå pengar för att leva.
Er pappa blev kär. Sånt händer! Andra ställen är alltid bättre! Barn behöver han inte. Där kommer andra att komma! brukade hon säga.
Nils lyssnade med rynkad panna. Hugo grät.
***
Ett år senare kom pappa tillbaka. Eller rättare sagt, han försökte. Hugo var inte hemma. Bara Nils och mamma. Pappa bad om förlåtelse, sa att han hade begått ett misstag. Förstått. Han kunde inte leva utan dem. Livet var tomt utan sina barn.
Men mamma tog inte tillbaka honom. Det här var hennes stund av hämnd. Och Nils tog inte heller tillbaka honom. Såret var fortfarande öppet. Det fanns ingen plats för förlåtelse.
Och Hugo frågade de inte. Han var fortfarande för liten.
***
Tiden gick. Nils började arbeta inom handeln. Hugo blev läkare. Den äldre brodern skaffade familj. Den yngre tog hand om mamma till slutet, men snart var hon borta.
Kort därefter bestämde sig Hugo för att gifta sig med sin barndomsvän Matilda.
Innan dess hade Nils affärer i en annan stad. Han föreslog att de skulle åka tillsammans. Ta en paus. Istället för bil valde de tåget. De drack te och pratade under bullret av hjulen.
De grälade inte, levde i harmoni även om de sällan sågs. Men de var väldigt olika av sig. Den hårda, ointelligenta Nils lyssnade bara på sig själv.
Han kallade sin bror Herr Barmhärtighet på skoj. Och rådde honom att sluta vara snäll det var inte modernt längre.
Efter affärerna promenerade de genom den vackra, obekanta staden och njöt. Sedan begav de sig mot stationen.
Nästan vid ingången snubblade Nils nästan över en man. Han gav honom en avskyfull blick och muttrade att det inte var någon plats att sitta. Mannen satt på en kartong. Smutsig, skäggig, utan ben. Och plötsligt tittade han upp.
Hugo hade redan gått förbi när han hörde sin brors skratt. Han stannade.
Nils gapskrattade och pekade på den hemlöse. Hugo gick snabbt fram, tog tag i broderns ärm och drog honom med sig.
Sluta! Det är färgstarkt. Vi vet inte vad som hänt honom. Varför är han i det här läget? Det är inte vår sak att döma! viskade han.
Va? Inte vår sak att döma, lillebror? Jo, just vår. Känner du inte igen honom? Ja, du var ju för liten då. Men jag kände genast igen honom. Pappas ögon är speciella, vi fick dem. Gröna. Mamma brukade säga att det var ögonen hon först älskade. Förgäves, visar det sig. Vad sitter du här för, din skit? Nyfiken? Vi är dina barn, pappa. Förväntade du dig det här? Känner du igen oss? Vi ses igen. Jag trodde aldrig jag skulle träffa dig mer. Men det finns visst rättvisa. Så är det med dig nu. Det här är för mammas tårar. För våra. För allt du gjorde! skrek Nils rasande.
***
Hugo kunde inte få fram ett ord av chock. Mannen på marken grät tyst. Han mumlade bara att de var vackra.
De liknar inte dig! Inte alls. Vad synd att du är vår pappa! Jag skäms och äcklas! Du får dö här, på gatan. Det är din straff. Gråt nu. Och se. Ville du inte ha ett normalt liv? Med din familj. Du sprang efter kärlek. Var är din kärlek nu, pappa? Har du hittat någon hemlös här? Skit, fortsatte Nils.
Nog nu! Sluta! Sluta genann, annars kan jag inte ansvara för mig själv! ropade Hugo.
***
Brodern ville svara skarpt. Men han flämtade till av förvåning. Hugo ställde sig på knä. Sträckte fram handen. Rörde vid den smutsiga kinden, strök den. Och sa:
Hej, pappa.
Pappa tog hans hand, pressade den mot sig. Och brast i gråt med sänkt huvud.
Vem såg han i det här ögonblicket? Kanske den lille, storaögda pojken som för många år sedan klamrat sig fast vid hans ben och skrikit: Pappa, äl
