Packa inte upp resväskan du flyttar ut
Vad har hänt? frågade Ingrid med bestämd röst. Leif låg kvar på soffan och brydde sig inte ens om att resa sig när hon kom hem.
Det som har hänt, lilla gumman, är att du flyttar ut från mig idag! Därför behöver du inte packa upp väskan vi ska skiljas och du lämnar lägenheten redan ikväll, svarade Leif.
Ingrid trodde hon hörde fel. Lilla gumman?
Men har du sett mig? En sån kanin är jag väl knappast nästan två meter lång och ändå ska jag kallas kanin? svarade Leif när Svante föreslog att han skulle vara söt liten hare på jobbet.
Det är perfekt! Du får bli storväxt kanin trampar ner alla andra och skuttar iväg! garvade väninnan Sofia.
Och vad har ni för storlek på kanindräkten då? frågade Leif ytterligare.
Oj, sant! Kaninen är ju mycket mindre än dig! Hur kunde jag missa det? sa Sofia besviket.
Efter en liten tystnad föreslog hon:
Men vet du vad? Du får vara jultomte istället, och Viktor får klä ut sig till kanin han är mycket mindre än dig!
Får jag ens på mig hans jacka eller kappa? Vad har jultomten på sig egentligen? frågade Leif.
Den är lite stor för honom, så det lär passa dig perfekt!
Och manus? Vad ska jag säga då?
Äsch, det är bara improvisation! Du kan ju hantera det du var ju alltid klassens stjärna! Jag hjälper dig! lugnade vännen Sofia honom.
Sofia, som Leif känt ända sedan plugget i Västerås, jobbade på ett eventbolag. Nu hade deras vanliga kanin blivit sjuk i lunginflammation, mitt i deras stressigaste tid.
Så de behövde genast en ersättare på Nyårsfirandet.
Vad är det här för knas? säger kanske någon. Kaniner på nyår? Alla vet väl att det alltid är tomten med Lucia? Varför ändra på gamla traditioner? Visst, och precis så har det ju varit men ändå
Den nya chefen var ung, driftig och älskade förändringar. Och du vet ju, den som betalar bestämmer musiken…
Kanske var det något gammalt barndomstrauma han behövde bearbeta? Så han införde kaninen i festen: vit plyschdräkt, mössa med långa öron, och för säkerhets skull en ryggsäck med en överdriven tygmorot här bak.
Nya tider dags att blåsa in lite nytt, sa den nyanställda chefen glatt.
Jämför man honom med gamle Herr Olof Persson, som alltid varit festivitetsmästare på orten, framstod han som en sprallig Emil i Lönneberga.
Så nu var det tre som åkte runt och firade in nyår hos folks barn: Tomten Viktor, Sofia-Lucian och kaninen. Och när kaninen blev sjuk, fanns det ingen att ta in särskilt inte den 30-31 december!
Spelar ingen roll kaninen SKA med! sa chefen.
Allt blev som i barnvisan: Vad ska man göra, kaninen är sjuk idag, det är såna dagar då man känner sig extra ensam
Leif var tungsint till mods. Hans egna planer för nyår blev snöpliga: hustrun Ingrid stack iväg till sin mamma i Uppsala, som blivit ännu sämre, och så blev Leif ensam kvar.
Stackars svärmor har varit sjuklig länge alltid något nytt fel. Igen en försämring, och Ingrid reste för tredje gången på ett par månader.
Förstår du, hjärtat mitt, jag kan inte lämna mamma ensam nu! förklarade Ingrid ömt medan hon packade väskan.
Men jag kan följa med dig! erbjöd sig Leif. Ska du sitta ensam nyårsnatt?
Nej, nej! Inte ska vi båda få årets fest förstörd. Det räcker att jag måste!
Men… i nöd och lust, sa vi ju! utbrast Leif.
Ring mig istället och peppa mig, det räcker! Du borde umgås med någon du med.
Egna vänner hade Leif, fast alla nyårsgäng brukar ju vara spikade, sådär i sista stund.
Hela sällskapet kändes snörvligt och ingen var riktigt sugen på att umgås. Då ringde Sofia. Hon var den självklara räddaren i nöden. De hade hållit ihop sen gymnasiet, även om Ingrid ibland inte förstod vänskapen mellan man och kvinna och till och med förbjöd Sofia att komma på deras bröllop.
Leif tjafsade aldrig om det Sofia tog det med glimten i ögat, och deras kontakt fortsatte, mest via samtal från jobbet.
Och nu, ensam på nyår och ett erbjudande de skulle dessutom få betalt!
Leif hade annars ett bra jobb som analytiker på ett företag i Stockholm, och kunde gott låta Ingrid vara hemmafru om hon ville, så pengar var inte poängen mest ville han ha nåt att göra.
Tomtedräkten, i röd sammet och med pälsbräm, passade perfekt. Ulltofflor också, och mustasch och skägg var på plats nu var det bara att rulla!
Och det gick förvånansvärt bra! Barnen de besökte läste rim och vers. Kaninen hoppade kring granen, moroten studsade. Sen dansades det runt granen härliga tider!
Bara ett besök återstod: kl 22 på självaste nyårsafton. Sen var alla fria, dags att åka hem och fira!
Snälla Sofia hade förstått att Leif skulle bli ensam, så hon bjöd honom hem till familjen hennes man och mamma, som också kände Leif sedan Västeråstiden. Barn hade de inga än.
Stämningen i bilen var på topp på väg till sista familjen. Viktor släppte till och med loss med snapsen, vilket han aldrig gjorde som tjänstetomte.
21:45 ringde Leif till Ingrid från bilen:
Hur har du det, älskling?
Jo, jag håller ihop! Gott nytt år på dig, sa Ingrid.
Kan du ge luren till mamma? Jag vill gratta henne också.
Hon sover just, vill inte störa. Jag sitter här med hörlurar, kollar tv och tänker på dig!
Älskar dig! Jag ringer vid tolv!
Älskar dig också! Pussa dig, kaninen min! svarade Ingrid.
När dörren till sista familjen öppnades, stelnade Leif till: där stod Ingrid, som enligt plan var i Uppsala och som han nyss pratat med i telefon…
Han erbjöd ju till sist att köra henne, men hon hade sagt ifrån: Jag klarar mig själv, vila du!
Ingrid hade festklänning och sina favoritskor på sig.
När hann hon smuggla ner dem, all packning var ju inför mig, tänkte Leif riktig trollpacka, precis som trollkarlen Joe Labero!
Eller var det inte Ingrid? Någon okänd tvillingsyster? Men nej där var födelsemärket ovanför ögonbrynet.
Kanske hallucinerade han? Nog för att atmosfären varit skum på sistone asteroid på väg mot jorden och allt! Men om det bara var han som såg syner, skulle de andra också se henne?
Kanin! ropade Ingrid inåt hallen.
Kanin? Men det kallade ju Ingrid honom nyss!
Leif var förstenad, som om det hela gällde nån annan.
Kommer, lilla gumman! hördes det från ett rum, och i hallen klev ut: en tunnhårig, rundlagd man…
Var är barnet? Vart tog Erik vägen? frågade Lucian (Sofia).
Det är jag, Erik! skrattade den runde mannen och klappade magen. Tänkte fira nyår på mitt sätt!
Leif stirrade med fasa så hela Ingrids historia var en lögn? För detta?
Han ville nästan skälla ut dem på plats, men skämdes inför Sofia hur pinsamt…
Med förändrad röst (tänk om Ingrid skulle känna igen honom?) kommenderade han: Varsågod, recitera din dikt nu, Erik!
Erik mumlade något, men Ingrid märkte inget konstigt de båda var på örat redan. Nyår ändå…
Hur kunde min Ingrid, estet och perfektionist, sjunka så lågt?
Ingrid strök sig mot sin nya vän och tjöt av skratt. Leif förstod nu varifrån de där presenterna från fattigpensionär-mamma i Uppsala egentligen kom…
Sen blev det ringdans och fest. Kaninen Viktor hade också fått sig lite, dags att gå hem. Leif filmade allt på mobilen: Ingrids alibi smälte som en snöboll i vårsol…
Till sist blev värden trött och körde ut besökarna:
Nu räcker det jag vill sova! Ni har gratulerat, nu får det vara nog! Hejdå, lilla gumman!
Konstigt, snygg tjej ändå! Vad ser hon i honom? Det där kan omöjligt vara hennes man! sa Sofia när de körde därifrån.
Det ÄR jag! ville Leif skrika, men lät bli.
Han avstod från Sofias nyårsfirande han orkade inte hålla masken. Och ville inte avslöja det smutsiga för någon alls.
Istället ljög han att han blivit sjuk. Hög feber. Han åkte hem. Ringde inte Ingrid vid tolv. Ringde aldrig mer heller låt henne festa med sin kanin…
Nyår firade Leif ensam. Det gav tillräckligt med tid att tänka.
Han älskade fortfarande sin fru, även om kärleken nu snabbt krympte. Förlåta kunde han inte nu väntade bara skilsmässa. Lägenheten var hans.
Ingrid, som vanliga inte fick svar, blev orolig! Hur så? Han brukar ju ringa tio gånger om dagen! Nu, två dagar utan ett pip?
Orolig kastade hon sig hem (inte den 4:e som planerat, utan redan på kvällen den 2:a). Fick ta taxi, ingen mötte henne. Allt stod i sms:et till Leif.
Vad har hänt? frågade Ingrid med bestämd röst. Leif låg på soffan och reste sig inte ens.
Vad som hänt? Jo, du flyttar ut idag lilla gumman, så packa inte upp väskan! Vi skiljer oss och du får fixa nytt boende. Så är det, svarade Leif.
Ingrid trodde hon hört fel. Lilla gumman? Men varifrån visste han bara Erik kallade henne så
Vart menar du att jag ska ta vägen? försökte hon pressa honom.
Inte vet jag till din kanin, eller till din mamma i Uppsala. Hur är det med henne förresten? frågade Leif med jämn ton.
Du har missförstått, försökte Ingrid tyst men hur kunde han veta? Var hade hon gjort bort sig? Hennes mamma skulle absolut inte svara på telefon innan 4:e, och Erik kunde inte ha skvallrat.
Kanske någon sett? Men vem?
Kom igen, berätta din version! föreslog Leif, som mest var nyfiken nu. Vad är det, läkare du åkte och träffade för att diskutera mammans hälsa?
Eller kanske en alkemist, någon som lovat framställa en underkur! Han är väl Paracelsus själv, eller hur?
Eller varför inte: en särskilt anställd skötare, som jag som vanligt betalat för, och som ska sköta mamsen? Byta blöjor, ge lavemang och vaka vid sängen på nätterna, eller hur? Du var där för att diskutera avtalet!
Eller, Gud förbjude, någon från begravningsbyrån, full av kärleksfull framförhållning?
Men Ingrid, du skämdes knappast nyss, där du slängde benen i vädret med två kaniner! Eller hur, lilla gumman?
Och sen visade Leif filmen…
Ingrid teg. Vad fanns att säga? Jo, hon hade en älskare varför? Bara för att få lite spänning! Ensamheten hemma blev så påfrestande. Dessutom var Erik generös och kom alltid med fina presenter.
Jobba? Aldrig i livet! Inte hade hennes blomma slagit ut för det!
Men vilket bisarrt sammanträffande vem kunde ana?
Och visst tyckte Ingrid ändå om sin man eller kanske var hon bara beroende av honom? Så hon försökte dölja allt, behöll välvilligt kontakt…
Det gjorde bara allt värre.
Hade hon sagt: jag har träffat en annan, gått till sin skallige Erik då hade man kunnat acceptera det.
Eller bett om förlåtelse för ett snedsteg, kanske hade Leif förlåtit henne han var ju den storsinte, hennes Leif. Eller var han ens hennes längre?
Men nu otrohet plus månader av utstuderad lögn. Det var ju nästan brottsligt i sin planering.
Ingrid grät, bönade, lovade och anropade hans samvete men Leif stod fast. Sagt är sagt!
Och så skilde de sig. Leif var övertygad om sin rätt. Enda ångern var att han inte fick göra en scen på nyårsnatten direkt…
Fast, ville han verkligen det? All artighet och fason, varför behövs den egentligen?
Men visst blev det ändå ganska bra så här. Eller hur?
