I vår skola gick en flicka föräldralös.
I vår skola gick en flicka, föräldralös. Hon bodde med sin farmor, som var väldigt gammal och djupt troende. Varje söndag promenerade de förbi vårt hus till kyrkan, båda lika magra och bräckliga, med kritvita huvuddukar. Det gick rykten om att farmorn förbjöd henne att titta på TV, att äta godis och att skratta högt så att inga onda andar skulle komma in. Hon tvingades också tvätta sig med iskallt vatten.
Vi brukade reta flickan. Men hon såg på oss med sina grå, vuxna ögon och sa med allvar: “Gud, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Ingen ville vara hennes vän, alla ansåg henne lite konstig. Hennes namn var Svea. Svea Eriksson.
När jag var barn var maten i skolans matsal inte särskilt god. Men på fredagar fick vi semlor med te, eller korv i bröd med varm choklad och en liten bit Marabou-choklad. En gång, när vi retade Svea som vanligt, puttade någon henne så hon föll mot mig, och jag slog huvudet i bordet där brickorna med glas stod. Den rinnande chokladen for ut över två äldre elever.
Jaså! sa de äldre.
Spring! sa jag, tog Sveas hand, och så sprang vi till vårt klassrum.
Det kändes som om en vild flock av vikingar jagade oss under skratt och frustande. De två sista lektionerna var matte. Utanför glasdörren syntes två långa siluetter. Ibland öppnades dörren lite och två huvuden tittade in på oss, sedan viskades det. Jag förstod att vi var dömda till ett klassiskt drama med förhör, dom och straff.
Det viktigaste är att smyga ut utan att bli upptäckt. Jag vet en väg till vinden, där kan vi gömma oss tills det blivit mörkt, och sen springer vi hem.
Nej, svarade Svea, vi ska göra det som flickor gör. Ljus och diskret.
Men Svea, de där… De kommer att…
Vad? Vad gör de? Häller ut fil på oss? Skriker? Slår oss, femteklassare? Vad?
Ja…
Om vi blir slagna, så blir vi slagna en gång. Men om du inte går, kommer du vara rädd varje dag.
Vi gick ut tillsammans med de andra, precis som man gör, stillsamt. De två äldre stod lutade mot väggen.
Hej, småtjejer, vem tappade något? ena killen höll min plånbok med Bamse och tio kronor (till simhallen och bildskolan).
Varsågod, han la plånboken i min hand, och spring inte iväg fler gånger.
Jag gick hem, svängde med ryggsäcken och tänkte: vad skönt det är att leva. Hur bra allt löste sig. Och hur underbart att jag fått en ny vän.
Ska jag ringa mamma så kan hon ringa din farmor och be om lov, så går vi hem till mig och tittar på Astrid Lindgren-filmer? Eller får du inte?
Svea himlade med ögonen.
Kom, vi går till farmor, hon har bakat våfflor med grädde idag.
Vi var vänner i många år. Sedan tog livet oss till olika kontinenter.
Men jag minns särskilt en gång.
Att hoppa från hopptornet ner i det blå spegelblanka vattnet är läskigt. Men det är bara läskigt en gång.
Det är alltid skrämmande att göra något nytt. Vad är det värsta som kan hända? Att någon säger att man är dum? De säger det en gång annars kommer man själv säga det till sig varje dag.
Det är läskigt en gång. Eller varje dag.
Du kan besegra rädslan en gång. Eller låta den leva ditt liv varje dag.
Det finns ett val.
