På landet tog vi med oss vår katt från stan, Staffan. I byn bor Staffans bror, Gösta. Gösta har alltid haft så där stora, utstående ögon, så de kallar honom Ugglan i stället för Gösta ute på landet gör man sig liksom inga besvär med finkänslighet.
I början hade Staffan det rätt tufft. Trots att Staffan är ganska nätt så styrde Gösta allt och gjorde livet surt för sin brorsa. Han höll Staffan borta från skafferiet och fräste ljudligt åt honom, ungefär som gäster på Skavlan ibland gnäller om sina medgäster.
Vid något tillfälle gjorde Gösta ett klassiskt misstag blev för stöddig och trodde han var odödlig, så han kastade sig rakt på Staffan. Staffan, som om han vore nån grevinna på film, vevade lojt med tassen som om han fäktade bort en fluga, men träffade av misstag Gösta med en raka höger. Vi fick till slut fiska ut Gösta ur sopkorgen.
Så rätt slumpmässigt och antiklimaktiskt, som det flesta i Staffans liv, blev han den nya katten på toppen. På landet har man alltid varit rätt praktisk när det gäller katter: hade det inte varit vinter hade Staffan fått jobba på åkrarna som de andra.
Maten serveras lite hipp som happ där det finns ingen festlig kattmeny och man blir kallad till skålen lite när som helst. Det tog lång tid för Staffan att vänja sig, han var ju van från stan där han åt på silverfat, med hushållerskan som bjöd in honom vid rätt klockslag.
Av stressen väcktes Staffans gamla instinkter igen. Inte sällan hittade jag honom mitt i natten med huvudet nere i grytan som stod på spisen. Och Gösta, alltid på vakt från sin pall, fräste som en tok när han såg mig varnade brodern att jag var på ingång. Staffan gav mig knappt en blick, jamade snett över axeln att du behöver inte vara rädd för honom, han är med oss du skulle se honom jaga rester ur kylskåpet på nätterna!
En dag tänkte vi att Staffan nog vågade sig ut, så vi bar ut honom och satte honom i snön. När han vände sig mot oss var hela huvudet vitt av snö och i blicken fanns den där sorgen, du vet, som Al Pacino har i Scarface när han inser hur snett allt har gått. Efter det fick han inte gå ut igen.
En kväll kom några av Albin alltså min sons kompisar på besök. Vi satt där inne i vardagsrummet, det var riktigt mysigt, och jag högläste Kejsarn av Portugallien för dem. Just när det blev extra läskigt om en svart katt som tassade omkring, gnisslade vardagsrumsdörren och in smög Gösta. Det visade sig att Staffan lärt sin bror att öppna dörrar med tassen vilken talang!
Vardagsrummet är litet, men vi fick ändå plats att springa runt lite, barnen kastade sig åt alla håll och en av pojkarna fastnade med rumpan ut genom köksfönstret; om inte farmor som lagade världens bästa köttbullar hade hållit i honom, hade han hamnat ute i snön.
Och just ja, du ska veta: Gösta är helt kolsvart. Det händer ju inte ofta att klassisk litteratur får sån effekt på barn idag!
