På semester med fräck släkt: Dags att sätta ner foten och säga ifrån — Jag har stått ut i två veckor, Sacha! Två veckor i det här rucklet de kallar “hotell”. Varför gick vi ens med på det här? — För att mamma bad oss. “Nina måste få vila lite, Nina har haft det så svårt”, härmade brorsan vår mamma. Mosters liv må ha varit tufft, men några varma känslor hade Lyuba aldrig känt för henne. Inte ett dugg. Nina, mammas syster på mödernet, var evigt den där “fattiga släktingen” som alla andra var skyldiga något. Resväskan gick knappt att stänga igen. Lyuba tryckte med knät så dragkedjan bågnade, men den gled bara isär och släppte ut kanten på en strandhandduk. Bakom den tunna fanérskivan, som i det här skruttiga pensionatet kallades “vägg”, hördes ett illvrål — det var Timo, moster Ninas sexåriga son. — Jag vill INTE ha gröt! Jag vill ha chicken nuggets! — vrålade ungen som om han blev torterad. Strax efter hördes en tung duns, klirr av porslin och moster Ninas släpiga, rökiga stämma: — Men lilla vännen, ät nu en sked för mammas skull. Veronika, spring och handla nuggets till honom, du ser väl att han bryter ihop! Mina ben värker, orkar inte själv. Lyuba frös till, med händerna kring dragkedjan. Veronika! Och då ska väl mamma rusa iväg… Sacha satt kvar på den enda rangliga stolen i deras lilla kyffe och stirrade dystert ner i mobilen. Han gjorde inte en min för att börja packa. Hans väska stod oöppnad i hörnet. — Hör du det där? — viskade Lyuba och nickade mot väggen. — Hon sätter mamma i arbete igen. “Veronika, hämta”, “Veronika, kom hit”. Och mamma rusar genast iväg. — Ta det lugnt, — muttrade Sacha utan att titta upp. — Imorgon åker vi hem. — Jag har stått ut i två veckor, Sacha! Två veckor i det här rucklet de kallar “hotell”. Varför gick vi ens med på det här? — För att mamma bad oss. “Nina måste få vila lite, Nina har haft det så svårt”, härmade brorsan. Lyuba slog sig ner på sängkanten, fjädrarna gnällde högljutt. Moster Ninas liv var förvisso inte mycket att avundas, men några medlidande kände Lyuba sällan. Inte alls faktiskt. Nina, släktens eviga “stackare”, var hon som alla andra fick bära upp. Första barnet förlorade hon som spädbarn — en tragedi man bara pratade om i släkten med viskande röst. Sedan kom maken som gillade flaskan lite väl mycket, och till sist drack han ihjäl sig. Moster blev kvar med två barn från olika män, levde med mormor i hennes lägenhet. Där bodde förresten också den senaste “drömprinsen” — den åttonde i ordningen. Jobba tyckte Nina inte var något för henne, hennes livsuppgift var att lida och pryda världen, och hela härligheten skulle förstås andra stå för. Inte minst Lyubas mamma, Vera, som enligt systern “alltid har så gott om pengar”. Lyuba gick fram till fönstret. Utsikten var “magnifik”: soptunnor och väggen till grannens hönshus. Semesteridén var alltså mammas. “Vi samlas allihop, det är dags att hjälpa Nina, så hon får andas ut lite”. Att “hjälpa” betydde i praktiken att Vera betalade större delen av hela semestern, köpte mat, lagade mat till hela gänget, medan Nina och hennes nya väninna — någon Larissa, som hon blev kompis med i solsängen vid poolen, för att båda älskade att göra ingenting — låg och gonade sig. — Packa ihop nu, — sa Lyuba till brorsan. — Ikväll går vi på restaurang. Avskedsmiddag. *** Restaurangen var förstås inte deras eget val. Nina satte ner foten direkt: Hon ville äta någonting dyrt och “fint”. Stället låg nere vid hamnen. Två bord fick skjutas ihop för att hela “cirkusgänget” skulle få plats, som Lyuba tänkte för sig själv. Nina, i en glittrande klänning på gränsen till sprickfärdig, tronade vid bordets huvud tillsammans med väninnan Larissa — storväxt, högljudd och med blonderat hår. — Hallå, servitören! — ropade Nina utan att ens kolla på menyn. — Det bästa ni har! Shish kebab, sallader och en karaff av det där röda! Vera, Lyubas mamma, satt vid kanten och log ursäktande. Hon såg trött ut. Hela semestern hade hon stressat — ena stunden var det Timo i panik, nästa gång Nina som kände sig sjuk, eller Aline som klagade på tristess. — Ta fisken, mamma, du ville ju ha den, — viskade Lyuba till henne. — Nej det får vara, det är dyrt, — skakade Vera på huvudet. — Jag tar bara en sallad. Låt Nina äta, stackaren, hon har haft det tufft i år. Lyuba skummade av ilska. Tufft? Visst! Bredvid satt Timo, den lilla sexårige despoten, och slog med skeden i tallriken. — Mata mig! — kommenderade han, utan att släppa blicken från paddan. Och Nina, mitt i samtalet med Larissa, skedade lydigt in potatismos i sonens mun. — Min lilla goding, — babypratade hon. — Ät nu så du orkar leka sen. — Han är sex år, — kunde Lyuba inte hålla tillbaka. — Kan han inte äta själv? Total tystnad över bordet. Nina vred huvudet långsamt. — Vem bad om din åsikt, kära lilla systerdotter? — väste hon. — Få egna barn först, så kan du komma och uppfostra. Min son har känsligt psyke! Han behöver omsorg! — Han behöver gränser, inte en padda till maten, — kontrade Lyuba. — Han skriker ju som stucken gris när något går emot honom. Ni uppfostrar en liten parasit. — Nä nu ger jag mig! — utbrast Larissa, dramatiskt. — Nina, lyssna på henne! Tror hon är nån sorts psykolog! Kycklingungen ska lära hönan värpa ägg! Tjejen har varken pojkvän eller vett, bara massa högmod. — Tyst nu, Lyuba, — viskade mamma och drog i henne. — Förstör inte kvällen, snälla. Kvällen segade sig fram. Nina och Larissa diskuterade högljutt karlar, skvallrade om andra gäster och beklagade sig över sina hårda kvinnoöden. Aline fipplade med mobilen och blängde ilsket mot vuxna. Timo började yla så fort han ville ha efterrätt, och genast fick han in största glassen på menyn. När notan kom, la Nina upp ett stort förvånat “ojdå!”: — Plånboken är kvar på rummet! Vera, kan du ta det? Jag betalar när vi kommer hem. “Aldrig att du betalar”, tänkte Lyuba när hon såg mamma plocka fram kortet utan protest. Ett välövat trick. *** Tillbaka till pensionatet efter midnatt. Lyuba gick direkt till duschen för att skölja av sig kvällens sura eftersmak. Vattnet rann i en tunn stråle — antingen iskallt eller skållhett. När hon kom ut från badrummet stannade hon till vid köksdörren som stod lite på glänt. Där inne viskades det högt och hatiskt. — Såg du den där snobbiga ungen? — kacklade Larissa. — Sitter där med sur min. “Inte kan han äta själv”. Vad rör det dig, din snorunge? Hon har ju aldrig fått se på livet! Utan dig, Vera, hade hon suttit och mockat kor på landet och aldrig sett en restaurang. Snobbigt, självupptaget fruntimmer. Ingen karl, inget vett, bara massa fasoner. Lyuba höll andan. Hjärtat bankade i halsen. Hon väntade. Väntade på att mamma skulle slå näven i bordet. Att säga: “Håll käften, Larissa, du rör inte min dotter”. Eller åtminstone lämnat rummet. Men det hördes bara moster Ninas suck och klagande röst: — Visst, Larissa. Hon är jobbig… Hon tog väl efter sin fars släkt, de är sådär, alltid… krävande. Mina barn är i alla fall öppna, godhjärtade. Men hon… Hon tittar på oss som vi vore smuts. Jag förlorar aptiten av henne. — Det är Veras fel, — instämde Larissa. — Hon är bortskämd! Man skulle satt gränser direkt. Så nu då? Sitter där och tror hon är prinsessa, behandlar sin mamma hur som helst. Jag hade kastat ut henne för länge sen, låt henne få det tufft lite. Lyuba lutade pannan mot dörrposten. Mamma var tyst. Hon satt där, drack kaffe (eller något starkare, dömt av den vassa spritdoften) och hörde sin enda dotter bli smutskastad utan att säga ifrån. Lyuba spände sig till, slet upp dörren så den small i väggen. Det blev tvärtyst runt det lilla plastbordet, fullt av skräprester och halvfulla muggar. Nina i sin glittrande klänning, nu famlandes efter sömmarna. Larissa blossande röd och mamma… Mamma, stel och ihopkrupen. — Så jag är en tom liten flicka? — Lyubas röst darrade inte. Den var stenhård. — Och du moster Nina, har så gott hjärta? Nina hickade till och stirrade. Larissa reste sig långsamt och tornade hotfullt över bordet. — Står du och tjuvlyssnar, slyna? — väste hon. — Har du stora öron? — Jag tjuvlyssnar inte. Ni gapar så hela huset hör, — Lyuba steg in och stirrade rakt på mostern. — Smakar middagen dåligt, Nina? Men när mamma betalade i restaurangen slank det ner? — Otacksamma barn! — skrek mostern röd i ansiktet. — Vi är din familj, och du klagar på oss! Jag är lika gammal som din mamma — och du kastar det i mitt ansikte! Du kan ta dina pengar och…! — Det handlar inte om pengar, utan om din fräckhet! — skrek Lyuba plötsligt. — Du har åkt snålskjuts på mammas rygg hela livet! Först den ena mannen, sen den andra, barn, påhittade sjukdomar! Mamma sliter häcken av sig för att ge dig en semesterresa, och sen står du här och snackar skit bakom hennes rygg! Din dotter — en ouppfostrad unge som svär och behandlar dig som skit och ändå predikar du för mig? Din son — en liten tyrann som får precis som han vill för att du aldrig kan säga nej! Mostern bara stirrade stumt på sin systerdotter. — Lyuba! — pep Vera och rusade fram. — Sluta genast! Gå in på rummet! — Nej, mamma, jag går inte, — Lyuba stirrade bara på henne, så blicken gjorde ont. — Du sitter här och hör på när de där kvinnorna förnedrar mig — och du säger ingenting? Du låter dem? Larissa sköt undan stolen och svällde upp, knöt nävarna. — Nu räcker det, din slyna, nu ska jag lära dig respektera äldre… Hon slog till. Den runda handen snärtade mot Lyubas ansikte. Lyuba hann inte ens bli rädd, bara rygga undan — men då grep Sacha tag i Larissas arm. — Prova om du vågar, — sade han lågt. — Har ni helt tappat det? Moster Nina, packa dina saker. Vi drar. — Vadå “vi”? — tjöt Nina, känslan av kontroll försvann. — Jag stannar kvar! Vi har två dagar kvar här! Vera! Dina barn är galna! De attackerar folk! Äntligen fann Vera sin röst igen. Hon gick fram till Lyuba, grep henne hårt i axlarna och skakade henne. — Varför började du!? — ropade mamma, och tårarna sprutade. — Varför var du tvungen gå ut? Du förstörde allt! Vi är en familj! Skäms du inte för skandalen?! Lyuba lirkade loss sin mors händer, mjukt men bestämt. Något brast bortom räddning. — Jag skäms inte, mamma, — sa hon tyst. — Det är du som borde skämmas. För att du låter dem trampa på oss alla… Hon gick ut ur köket. Sacha följde efter. I rummet packade de i tystnad. På andra sidan väggen storgrät Nina över sitt tunga liv, Larissa kallade Lyuba och Sacha för “odjur”. Aline, nyväckt av bråket, klagade högljutt över att hon inte fick sova. — Vi kan inte åka nu, — sa Sacha, drog igen väskan. — Bussen går inte förrän imorgon bitti. Vi får sitta på stationen tills det ljusnar. — Spelar ingen roll, — Lyuba tryckte ner sminkväskan i ryggsäcken. — Hellre vänta där än en minut till i det här råttboet. — Men mamma då? Lyuba stannade med en t-shirt i handen. — Mamma har tagit sitt beslut. Hon stannar där, i köket. Och tröstar sin syster. *** Lyuba har inte kontakt med sin mamma, inte Sacha heller — de kunde aldrig förlåta henne. Vera har ringt flera gånger och erbjudit förlåtelse “om de bara ber om ursäkt till lilla Nina”, men Lyuba och Sacha tackar nej. Det räcker nu. Vill mamma leva för att serva sin fräcka syster får hon göra det — vi klarar oss utmärkt utan påträngande släkt.

Alltså, du måste höra om den där mardrömsliknande semestern vi hade med släkten i Småland. Jag har fan stått ut i två veckor, Elsa! I två veckor bland fuktiga väggar och smala sovalkover i den där stugan de kallade pensionat. Varför vi gick med på det? Jo, för att mamma bad oss. Malin behöver vila upp sig, stackarn, hon har haft det så svårt, härmade min storebror Erik mamma ironiskt.

Och visst, moster Malin har verkligen haft otur men jag kan ändå inte tycka synd om henne. Hon har alltid varit den stackars släktingen, som alla ska hjälpa med allt.

Packningen höll på att få mig att bryta ihop. Jag satt där på resväskan för att få ihop dragkedjan som bara vägrade, och självklart skulle min strandhandduk sticka ut när jag till sist fick till det.

Bakom en tunn trävägg alltså, de kallade det vägg, men man hörde ALLT satt Malins son, lille Håkan, och gallskrek i vanlig ordning. Sex år och redan som en liten diktator.

Jag VILL inte ha gröt! Jag vill ha köttbullar! ylande han som om någon skar i honom.

Och jag hör tunga steg, klirrande porslin och en rökig, trött Malin-stämma: Men ät lite då, älskling, för mammas skull.

Sedan: Gunilla, gå till ICA och köp köttbullar till honom, du ser väl att barnet är hungrigt. Mina ben är som bly idag, jag orkar fan inte.

Och självklart reser sig mamma Gunilla upp och gör det.

Jag satte naglarna i resväskans dragkedja och ville bara skrika. Gunilla! Hon springer så klart.

Erik satt kvar på den enda rangliga stolen i vår lilla skrubb och såg sur ut över mobilen. Han hade inte ens börjat packa och hans väska såg ut som en svart sopsäck i ett hörn.

Hör du? viskade jag och nickade mot väggen. De skickar mamma hit och dit igen.

Gunilla, hämta. Gunilla, fixa. Och mamma ställer förstås upp. Som vanligt.

Erik muttrade bara: Räkna ner, imorgon åker vi hem.

Jag satte mig tungt på sängen så fjädrarna gnällde.

Alltså, Malins liv har varit kaosigt, men när hon kräver allas omtanke är det svårt att tycka synd om henne längre.

Malin är mammas lillasyster. Hon har alltid varit den där som tycker alla är skyldiga henne. Först förlorade hon barn som liten tragiskt såklart sen en man som super ihjäl sig för några år sen. Nu bor hon med två barn från olika killar hemma hos mormor i Borås, tillsammans med sin åttonde (!) karl.

Hon har aldrig velat jobba, tycker hennes slottskrona är att lida och vara snygg, medan resten av oss ska fixa hennes flotta liv.

Och vem tror du får betala? Mamma, såklart Gunilla, vars pengar växer på träd enligt Malin.

Utsikten genom vårt fönster var storslagen: soptunnor och väggen till en lada. Det var mammas idé, så klart. Låt oss resa som en familj! Malin behöver få komma iväg och tänka på lite annat!

Det betydde att mamma betalade för nästan hela kalaset, handlade all mat och lagade åt hela högen medan Malin och hennes nya kompis någon Annika hon direkt blev BFF med vid poolen över gemensam kärlek till solstolar låg och jäste.

Packa ihop din väska, sa jag till Erik. Vi går ut och äter på riktigt ikväll sista kvällen.

***

Vi fick förstås inte välja restaurang. Malin bestämde att hon skulle äta något dyrt. Så vi hamnade vid en restaurang vid Vättern, med två hopskjutna bord för att alla släktingar skulle få plats.

Malin satt längst fram i ett glittrigt fodral som såg ut att spricka när som helst, bredvid Annika, stor och högljudd med blonderat hår.

Hallå, servitör! vrålade Malin utan att ens titta på menyn. Ta in det finaste ni har! Biff, sallad och en liten kanna av det där röda ja, ni fattar!

Mamma satt längst ut, såg helt slut ut och försökte le, men hon hade knappast fått vila en sekund: Håkan skrek, Malin mådde dåligt, Stina var uttråkad.

Mamma, beställ fisken du ville ha, viskade jag till henne.

Nej, det är för dyrt, suckade hon. Jag tar lite sallad, låt Malin äta, hon har haft det så jobbigt i år. Ursäkta, men va?

Håkan, den lilla kejsaren, dunkade skeden i tallriken: MAT! beordrade han utan att ta ögonen från paddan.

Klart att Malin då släppte samtalet och matade sonen med potatismos: Min lilla älskling, ät nu, du behöver växa.

Han är sex år, kan han äta själv? frågade jag.

Tystnad. Malin vände sig långsamt mot mig: Var det någon som bad om dina åsikter, Ellie? Skaffa egna ungar först, sen kan du snacka.

Han behöver rutiner, inte Ipad vid maten, svarade jag. Han skriker ju varje gång han inte får som han vill. Ni gör honom bara krävande.

Annika gjorde stora ögon: Men oj, hörrudu! Tror du att du är nån proffstyckare nu, eller? En liten unge som du kan lära oss vuxna!

Mamma drog mig i ärmen och viskade: Ellie, släpp det. Förstöra inte kvällen nu.

Kvällen kändes evighetslång. Malin och Annika körde sin vanliga show, prat om gubbar, klagade på livet, snackade skit om folk i pensionatet. Stina satt klistrad vid mobilen med sur blick på oss töntiga vuxna. Håkan ylade om glass tills han fick in den största glassbomben jag sett.

När notan kom så pustade Malin teatralt: Oj oj, min plånbok är i stugan! Gunilla, kan du ta det? Jag swishar när vi kommer hem! Jo just det händer ju aldrig. Och ja, mamma betalade hela notan, så klart.

***

Vi kom tillbaka till pensionatet sent. Jag gick direkt till duschen för att skölja bort den där klibbiga känslan av hela kvällen. Duschstrålen var antingen kokhet eller iskall.

När jag var klar och gick mot mitt rum, hörde jag röster från köket Malin och Annika viskade högt.

Man ser ju hur Ellie sitter och snörper på munnen, sur som ättika, gnällde Annika. Han får väl äta själv Vad angår det dig, lilla lilla du?

Om det inte vore för dig, Gunilla, så skulle hon jobba på en bondgård nånstans med koskit istället för att spela mallig över middag.

Jag höll andan. Hoppades så att mamma nu skulle ta min sida. Att hon skulle säga till! Men allt jag hörde var Malin: Precis Hon är tung att ha att göra med, Ellie. Allt efter sin pappas släkt, de är också så där speciella.

Din dotter tog du aldrig hand om, Gunilla! hejade Annika på. Så där ska en dotter inte få bete sig!

Jag stod och kände hur hela jag kokade. Mamma satt alltså där, drack kaffe eller kanske något starkare, medan de kallade mig tom och bortskämd.

Sedan kunde jag inte hålla mig. Det svartnade för ögonen, sopade upp dörren rakt in.

Hela gänget satt kvar, Malin i sin glittriga klänning, Annika med rött, svettigt ansikte och mamma som krympte i stolen.

Så jag är tom och dryg? Men Malin, är du liksom helgonet här då?

Malin spärrade upp ögonen, och Annika reste sig, stor som ett berg. Vad har du där att göra, flicksnärta?

Jag hör er över hela huset! Och Malin fastnar inte maten i halsen när mamma betalar middagen? Eller går det ner då?

Malin blev röd i ansiktet och började gapa om att jag var otacksam. Vi är bara snälla mot dig, och du bara klagar! Det är du som är bortskämd tror du att du är nåt eller?!

Jag kokade över: Nej, Malin! Det är du som är fräck. Du har utnyttjat mamma hela livet! Nya män, nya problem, och hon jobbar dubbelt för att du ska få semester och du snackar skit om oss bakom ryggen?

De stirrade. Mamma flög upp: Ellie, sluta nu! Gå till rummet!

Nej, mamma. Jag tänker inte det. Du sitter här och lyssnar på hur din syster och hennes polare snackar skit om din dotter. Och du säger inget. Hur kan du?

Annika ställde sig och skulle börja veva mot mig, men Erik hann mellan och tog tag i hennes arm: Prova bara. Vi drar.

Men va, vi har ju två dagar kvar vi har BETALT för! skrek Malin. Gunilla! Dina ungar har blivit tokiga!

Och DÅ då bröt mamma ihop. Kom fram till mig, skakade om mig och nästan skrek: Varför säger du sånt här?! Varför förstör du allting? Vi är ju familj!

Men där tog det stopp för mig, Ellie. Jag tog bort hennes händer, kände hur allt bara gick av inuti.

Jag har inget att skämmas för, mamma. Det är du som borde skämmas. För att du låter dem behandla oss så här.

Så jag gick till rummet. Erik med. Ingen av oss sa ett ljud medan vi packade. Mamma satt kvar i köket hos Malin som grät ut över sitt tunga liv och Annika förbannade oss.

Stina suckade högt över att vi väsnades. Erik sa: Vi kan inte dra nu, tåget går tidigt. Vi får vänta på stationen.

Gör mig inget. Hellre stationen än här, sa jag. Allt är bättre än det här.

Och mamma?

Jag stannade till Hon har valt sitt. Hon får stanna där inne och trösta sin syster.

***

Jag och mamma har knappt hörts sen dess, och Erik vägrar lika mycket. Mamma har ringt några gånger och sagt att hon förlåter oss om vi ber Malin om ursäkt. Vi skrattade bara. Nej tack, vi är mer än nöjda så här. Om mamma vill springa efter sin syster och slicka marken efter henne, så får hon göra det. Vi har det faktiskt rätt bra utan den där fräcka släkten.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
På semester med fräck släkt: Dags att sätta ner foten och säga ifrån — Jag har stått ut i två veckor, Sacha! Två veckor i det här rucklet de kallar “hotell”. Varför gick vi ens med på det här? — För att mamma bad oss. “Nina måste få vila lite, Nina har haft det så svårt”, härmade brorsan vår mamma. Mosters liv må ha varit tufft, men några varma känslor hade Lyuba aldrig känt för henne. Inte ett dugg. Nina, mammas syster på mödernet, var evigt den där “fattiga släktingen” som alla andra var skyldiga något. Resväskan gick knappt att stänga igen. Lyuba tryckte med knät så dragkedjan bågnade, men den gled bara isär och släppte ut kanten på en strandhandduk. Bakom den tunna fanérskivan, som i det här skruttiga pensionatet kallades “vägg”, hördes ett illvrål — det var Timo, moster Ninas sexåriga son. — Jag vill INTE ha gröt! Jag vill ha chicken nuggets! — vrålade ungen som om han blev torterad. Strax efter hördes en tung duns, klirr av porslin och moster Ninas släpiga, rökiga stämma: — Men lilla vännen, ät nu en sked för mammas skull. Veronika, spring och handla nuggets till honom, du ser väl att han bryter ihop! Mina ben värker, orkar inte själv. Lyuba frös till, med händerna kring dragkedjan. Veronika! Och då ska väl mamma rusa iväg… Sacha satt kvar på den enda rangliga stolen i deras lilla kyffe och stirrade dystert ner i mobilen. Han gjorde inte en min för att börja packa. Hans väska stod oöppnad i hörnet. — Hör du det där? — viskade Lyuba och nickade mot väggen. — Hon sätter mamma i arbete igen. “Veronika, hämta”, “Veronika, kom hit”. Och mamma rusar genast iväg. — Ta det lugnt, — muttrade Sacha utan att titta upp. — Imorgon åker vi hem. — Jag har stått ut i två veckor, Sacha! Två veckor i det här rucklet de kallar “hotell”. Varför gick vi ens med på det här? — För att mamma bad oss. “Nina måste få vila lite, Nina har haft det så svårt”, härmade brorsan. Lyuba slog sig ner på sängkanten, fjädrarna gnällde högljutt. Moster Ninas liv var förvisso inte mycket att avundas, men några medlidande kände Lyuba sällan. Inte alls faktiskt. Nina, släktens eviga “stackare”, var hon som alla andra fick bära upp. Första barnet förlorade hon som spädbarn — en tragedi man bara pratade om i släkten med viskande röst. Sedan kom maken som gillade flaskan lite väl mycket, och till sist drack han ihjäl sig. Moster blev kvar med två barn från olika män, levde med mormor i hennes lägenhet. Där bodde förresten också den senaste “drömprinsen” — den åttonde i ordningen. Jobba tyckte Nina inte var något för henne, hennes livsuppgift var att lida och pryda världen, och hela härligheten skulle förstås andra stå för. Inte minst Lyubas mamma, Vera, som enligt systern “alltid har så gott om pengar”. Lyuba gick fram till fönstret. Utsikten var “magnifik”: soptunnor och väggen till grannens hönshus. Semesteridén var alltså mammas. “Vi samlas allihop, det är dags att hjälpa Nina, så hon får andas ut lite”. Att “hjälpa” betydde i praktiken att Vera betalade större delen av hela semestern, köpte mat, lagade mat till hela gänget, medan Nina och hennes nya väninna — någon Larissa, som hon blev kompis med i solsängen vid poolen, för att båda älskade att göra ingenting — låg och gonade sig. — Packa ihop nu, — sa Lyuba till brorsan. — Ikväll går vi på restaurang. Avskedsmiddag. *** Restaurangen var förstås inte deras eget val. Nina satte ner foten direkt: Hon ville äta någonting dyrt och “fint”. Stället låg nere vid hamnen. Två bord fick skjutas ihop för att hela “cirkusgänget” skulle få plats, som Lyuba tänkte för sig själv. Nina, i en glittrande klänning på gränsen till sprickfärdig, tronade vid bordets huvud tillsammans med väninnan Larissa — storväxt, högljudd och med blonderat hår. — Hallå, servitören! — ropade Nina utan att ens kolla på menyn. — Det bästa ni har! Shish kebab, sallader och en karaff av det där röda! Vera, Lyubas mamma, satt vid kanten och log ursäktande. Hon såg trött ut. Hela semestern hade hon stressat — ena stunden var det Timo i panik, nästa gång Nina som kände sig sjuk, eller Aline som klagade på tristess. — Ta fisken, mamma, du ville ju ha den, — viskade Lyuba till henne. — Nej det får vara, det är dyrt, — skakade Vera på huvudet. — Jag tar bara en sallad. Låt Nina äta, stackaren, hon har haft det tufft i år. Lyuba skummade av ilska. Tufft? Visst! Bredvid satt Timo, den lilla sexårige despoten, och slog med skeden i tallriken. — Mata mig! — kommenderade han, utan att släppa blicken från paddan. Och Nina, mitt i samtalet med Larissa, skedade lydigt in potatismos i sonens mun. — Min lilla goding, — babypratade hon. — Ät nu så du orkar leka sen. — Han är sex år, — kunde Lyuba inte hålla tillbaka. — Kan han inte äta själv? Total tystnad över bordet. Nina vred huvudet långsamt. — Vem bad om din åsikt, kära lilla systerdotter? — väste hon. — Få egna barn först, så kan du komma och uppfostra. Min son har känsligt psyke! Han behöver omsorg! — Han behöver gränser, inte en padda till maten, — kontrade Lyuba. — Han skriker ju som stucken gris när något går emot honom. Ni uppfostrar en liten parasit. — Nä nu ger jag mig! — utbrast Larissa, dramatiskt. — Nina, lyssna på henne! Tror hon är nån sorts psykolog! Kycklingungen ska lära hönan värpa ägg! Tjejen har varken pojkvän eller vett, bara massa högmod. — Tyst nu, Lyuba, — viskade mamma och drog i henne. — Förstör inte kvällen, snälla. Kvällen segade sig fram. Nina och Larissa diskuterade högljutt karlar, skvallrade om andra gäster och beklagade sig över sina hårda kvinnoöden. Aline fipplade med mobilen och blängde ilsket mot vuxna. Timo började yla så fort han ville ha efterrätt, och genast fick han in största glassen på menyn. När notan kom, la Nina upp ett stort förvånat “ojdå!”: — Plånboken är kvar på rummet! Vera, kan du ta det? Jag betalar när vi kommer hem. “Aldrig att du betalar”, tänkte Lyuba när hon såg mamma plocka fram kortet utan protest. Ett välövat trick. *** Tillbaka till pensionatet efter midnatt. Lyuba gick direkt till duschen för att skölja av sig kvällens sura eftersmak. Vattnet rann i en tunn stråle — antingen iskallt eller skållhett. När hon kom ut från badrummet stannade hon till vid köksdörren som stod lite på glänt. Där inne viskades det högt och hatiskt. — Såg du den där snobbiga ungen? — kacklade Larissa. — Sitter där med sur min. “Inte kan han äta själv”. Vad rör det dig, din snorunge? Hon har ju aldrig fått se på livet! Utan dig, Vera, hade hon suttit och mockat kor på landet och aldrig sett en restaurang. Snobbigt, självupptaget fruntimmer. Ingen karl, inget vett, bara massa fasoner. Lyuba höll andan. Hjärtat bankade i halsen. Hon väntade. Väntade på att mamma skulle slå näven i bordet. Att säga: “Håll käften, Larissa, du rör inte min dotter”. Eller åtminstone lämnat rummet. Men det hördes bara moster Ninas suck och klagande röst: — Visst, Larissa. Hon är jobbig… Hon tog väl efter sin fars släkt, de är sådär, alltid… krävande. Mina barn är i alla fall öppna, godhjärtade. Men hon… Hon tittar på oss som vi vore smuts. Jag förlorar aptiten av henne. — Det är Veras fel, — instämde Larissa. — Hon är bortskämd! Man skulle satt gränser direkt. Så nu då? Sitter där och tror hon är prinsessa, behandlar sin mamma hur som helst. Jag hade kastat ut henne för länge sen, låt henne få det tufft lite. Lyuba lutade pannan mot dörrposten. Mamma var tyst. Hon satt där, drack kaffe (eller något starkare, dömt av den vassa spritdoften) och hörde sin enda dotter bli smutskastad utan att säga ifrån. Lyuba spände sig till, slet upp dörren så den small i väggen. Det blev tvärtyst runt det lilla plastbordet, fullt av skräprester och halvfulla muggar. Nina i sin glittrande klänning, nu famlandes efter sömmarna. Larissa blossande röd och mamma… Mamma, stel och ihopkrupen. — Så jag är en tom liten flicka? — Lyubas röst darrade inte. Den var stenhård. — Och du moster Nina, har så gott hjärta? Nina hickade till och stirrade. Larissa reste sig långsamt och tornade hotfullt över bordet. — Står du och tjuvlyssnar, slyna? — väste hon. — Har du stora öron? — Jag tjuvlyssnar inte. Ni gapar så hela huset hör, — Lyuba steg in och stirrade rakt på mostern. — Smakar middagen dåligt, Nina? Men när mamma betalade i restaurangen slank det ner? — Otacksamma barn! — skrek mostern röd i ansiktet. — Vi är din familj, och du klagar på oss! Jag är lika gammal som din mamma — och du kastar det i mitt ansikte! Du kan ta dina pengar och…! — Det handlar inte om pengar, utan om din fräckhet! — skrek Lyuba plötsligt. — Du har åkt snålskjuts på mammas rygg hela livet! Först den ena mannen, sen den andra, barn, påhittade sjukdomar! Mamma sliter häcken av sig för att ge dig en semesterresa, och sen står du här och snackar skit bakom hennes rygg! Din dotter — en ouppfostrad unge som svär och behandlar dig som skit och ändå predikar du för mig? Din son — en liten tyrann som får precis som han vill för att du aldrig kan säga nej! Mostern bara stirrade stumt på sin systerdotter. — Lyuba! — pep Vera och rusade fram. — Sluta genast! Gå in på rummet! — Nej, mamma, jag går inte, — Lyuba stirrade bara på henne, så blicken gjorde ont. — Du sitter här och hör på när de där kvinnorna förnedrar mig — och du säger ingenting? Du låter dem? Larissa sköt undan stolen och svällde upp, knöt nävarna. — Nu räcker det, din slyna, nu ska jag lära dig respektera äldre… Hon slog till. Den runda handen snärtade mot Lyubas ansikte. Lyuba hann inte ens bli rädd, bara rygga undan — men då grep Sacha tag i Larissas arm. — Prova om du vågar, — sade han lågt. — Har ni helt tappat det? Moster Nina, packa dina saker. Vi drar. — Vadå “vi”? — tjöt Nina, känslan av kontroll försvann. — Jag stannar kvar! Vi har två dagar kvar här! Vera! Dina barn är galna! De attackerar folk! Äntligen fann Vera sin röst igen. Hon gick fram till Lyuba, grep henne hårt i axlarna och skakade henne. — Varför började du!? — ropade mamma, och tårarna sprutade. — Varför var du tvungen gå ut? Du förstörde allt! Vi är en familj! Skäms du inte för skandalen?! Lyuba lirkade loss sin mors händer, mjukt men bestämt. Något brast bortom räddning. — Jag skäms inte, mamma, — sa hon tyst. — Det är du som borde skämmas. För att du låter dem trampa på oss alla… Hon gick ut ur köket. Sacha följde efter. I rummet packade de i tystnad. På andra sidan väggen storgrät Nina över sitt tunga liv, Larissa kallade Lyuba och Sacha för “odjur”. Aline, nyväckt av bråket, klagade högljutt över att hon inte fick sova. — Vi kan inte åka nu, — sa Sacha, drog igen väskan. — Bussen går inte förrän imorgon bitti. Vi får sitta på stationen tills det ljusnar. — Spelar ingen roll, — Lyuba tryckte ner sminkväskan i ryggsäcken. — Hellre vänta där än en minut till i det här råttboet. — Men mamma då? Lyuba stannade med en t-shirt i handen. — Mamma har tagit sitt beslut. Hon stannar där, i köket. Och tröstar sin syster. *** Lyuba har inte kontakt med sin mamma, inte Sacha heller — de kunde aldrig förlåta henne. Vera har ringt flera gånger och erbjudit förlåtelse “om de bara ber om ursäkt till lilla Nina”, men Lyuba och Sacha tackar nej. Det räcker nu. Vill mamma leva för att serva sin fräcka syster får hon göra det — vi klarar oss utmärkt utan påträngande släkt.