En gång i svunnen tid berättade min hustruAstrid, hette hon, som så många kvinnfolk i våra trakteratt vi väntade vårt fjärde barn. Hon sade det med en viss bestämdhet på morgonen innan jag gick till mitt arbete. Därefter tillade hon:
Någon ny lägenhet har vi då inte råd med. Vi måste försöka få en genom kommunen. Du har aldrig varit någon hejare på att driva igenom sådant, så jag får väl se till att föda ett barn om året får vi inte kvalitén i en fader, får vi satsa på barnrikedomen!
Ja, så gick mina tankar medan jag smått nervöst närmade mig universitetet där jag arbetade. Med tveksam hand öppnade jag dörren med skylten Ledningens kontor. Det var fullt med folk därinne. Rektor Blom och hans vice, Karlström, satt i möte.
Det handlar om vårt anseende Vi måste slå de andra universiteten i alla sportgrenar Åh! Här har vi ju vårt stora hopp! Rektorn såg på mig.
Jag kände hur kinderna blossade.
Jag är nog inget hopp Jag ville fråga om boendet
Huset står klart att flytta in i om en vecka, sade Karlström högtidligt. Du står först i kön. Ett litet skutt till, så har ni inflyttning.
Vad menar du med skutt? frågade jag och log ivrigt.
Fallskärm. Imorgon är det tävlingar.
Leendet stelnade på mina läppar.
Hoppa? Var då?
På marken så klart.
Varför?
Ser du inte på teve? undrade rektorn. Allt ska ju ske på nytt vis nuförtiden: skådespelare åker skridskor, sångerskor ger konserter i cirkustält på lina Nu är det nytt initiativ: forskare sätter rekord. Professor Berg kämpade i boxningsringen igår, han pekade mot magre Berg med svullen näsa och plåster i ansiktet. Docent Lindström brottades i helgen och vilar nu på akuten Nu är det din tur. Vi delade ut grenarna på dig blev det fallskärm.
Vid ordet blev kändes benen plötsligt underligt mjuka.
När då?
Imorgon. På Fåglarnas dag, sade Karlström.
Jag såg vädjande på rektorn.
Och varför skulle fåglarna vilja att jag stupar?
Han lade en hand på min axel.
Bostad får du, som fyrabarnsförälder, men Det finns lägenheter med och utan balkong. Med utsikt över parken, eller över fabriken Vi ser till engagemanget när vi fördelar.
Det blev tyst. Jag stoppade snabbt en tablett nitroglycerin under tungan och frågade:
Och om jag inte landar? Om jag bara flyger förbi? Får ändå min familj lägenheten med parkutsikt?
Karlström log vänligt:
Du känner till regeln: änkor och barn får förtur! Oroa dig inte så! han klappade mig på ryggen. Du får en erfaren kollega med som sällskap! Han pekade på en blek doktorand i glasögon, tryckt mot väggen.
Det är Johan, vår doktorand, förklarade han. Han skulle ändå sägas upp.
Sedan barnsben har jag haft skräck för höjder. Huvudet snurrade bara av att stå på en stol för att spika upp en tavla. Vid blotta ordet flygplan blev jag illamående. Så hemma på kvällen bestämde jag mig för att träna; några hopp från soffan ner på golvet.
Nästa dag transporterades jag och doktoranden, som redan tagit farväl av livet, i en lång svart minibuss, knappt att skilja från en likbil. Efter åkte Blom och efter honom i spårvagnen ett följe om trettio lektorer, doktorer och professorer.
Väl framme möttes vi av Karlström och en inhyrd blåsorkester som dundrade igång en sorgsam marsch; det var egentligen en begravningsorkester, så det hela blev onödigt dyster stämning. Piloten torkade diskret en tår ur ögonvrån. Tre musikanter pressades in med oss i planet de skulle spela något uppiggande när vi störtade ut i det okända.
Instruktören, en stillsam själ, såg sorgset och medkännande på oss. Han kastade ett öga på min runda mage och beordrade en extra fallskärm. Nu liknade jag snarast en dromedar med två pucklar. Doktoranden såg mest ut som en kamel med en enda puckel.
Däruppe repeterade instruktören ännu en gång vad man skulle göra om fallskärmen inte vecklade ut sig, och kysste oss var och en tre gånger på kinden. Så öppnade han luckan, såg på mig med något slags skuld i blicken och viskade: Det är dags.
Jag sträckte honom tyst ett kuvert.
Ge det till min hustru. Får vi en son, låt honom få mitt namn.
Han försökte lugna mig:
Det är bara i början man är rädd. Sen känner man inget alls.
Kör på då, kamikaze! ropade piloten muntert.
Musikanterna brast ut i Vår stolta Göta Lejon ger ej tappt! och jag blundade och hoppade. När jag öppnade ögonen var halva jag kvar i planet: huvudet där inne, benen utanför. Jag satt fast i luckan. Instruktören och Johan tryckte båda för att kränga ut mig, men förgäves.
Smörja in honom med tvål, föreslog Johan.
Instruktören började bli nervös:
Släpp på nu! Ni får inte blockera tävlingen!
Hur då? vrålade jag tillbaka.
Släpp ut luft!
Jag gav ifrån mig ett utdraget Ooooo och sjönk genom världens tomrum. Jag drog i ringen redan i planet, så fallskärmen rullade ur men fastnade rätt i landningsstället. Där hängde jag nu under planet, som ett korvskinn.
Piloten försökte med diverse våghalsiga manövrar för att skaka loss mig, men inget hände.
Sluta tokerierna! gormade instruktören. Släpp planet!
Men jag släppte inte.
Instruktören hängde sig ut genom luckan och försökte kroka loss mig, hållandes i benen av Johan. Strax gjorde planet en gir, instruktören tappade balansen, och dunsade ut han också i luften med Johan i släptåg. På något vis fick instruktören tag i min kavaj, medan Johan hängde under och grep instruktörens ben.
Nu svävade vi där, som cirkusakrobater på rad i vinden.
Musikanterna tog ton: Flyg, du vita duvor, flyg!
Instruktören skrek att Johan klämde åt artärerna i benen så att de skulle svartna och falla av!
Jag erbjöd Johan att byta till mina ben, som ändå bara hängde där, men han vägrade. Instruktörens ben var smalare och bättre att hålla i.
Planet kunde ju inte landa med hela vårt kluster fastsurrade utanpå. Det cirklade kring fältet och sänkte sig för att vi skulle kunna hoppa i gräset, men Johan vägrade släppa instrukktörens ben, så planet tog varv på varv medan vi gled upp och ner mot marken.
Instruktören förbannade sina ben och bad att de skulle domna tillsammans med Johan.
Ombord på planet spelades Himlen är vårt hem, vårt enda hem!
Bränslet började ta slut. Genom luckan stack de ut en stång med en ögla, fångade Johan om benen och halade in oss, en i taget: först Johan, sen instruktören, sist jag. Jag fastnade halvvägs: huvudet i planet och benen utanför. Men nu var jag inte rädd längre, för planet var redan på väg att landa. Så jag fick med flygplanet springa en halv kilometer längs landningsbanan.
Ingen dog. Alla jublade. Orkestern blåste sin mest uppsluppna av alla sorgmarscher.
Bara instruktören kunde inte röra sig: Johan hade så hårt grepp om hans ben att vi fick lirka loss fingrarna med tång.
Instruktören blev uppställd, och först då såg vi att hans byxor blivit väldigt korta. Men det var inte byxorna benen hade sträckts ut så kolossalt under hängningen att han nu mer liknade en struts.
Nya tävlingar i morgon! annonserade Karlström.
Där blev instruktören så blek som min aldrig utvecklade fallskärm, och skuttade iväg på sina långa ben till telefonen. Vart han ringde och vad han sade vet ingen, men jag tillerkändes segern, både i detta och alla kommande prov. Och inte minst sattes mitt rekord på löpning för jag sprang ju lika snabbt som ett flygplan. Fast eftersom bara benen sprang och överkroppen låg i luften, delade de resultatet på två.
Men rekord blev det ändå!
