På universitetets militärinstitution undervisade en läkare, Dr. Ingrid Lindholm. Hela sitt liv hade hon arbetat på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Hon brukade dela med sig av en märklig erfarenhet. Trots att hon var läkare, blev hennes egna barn alltid sjuka de fick prick alla infektionssjukdomar som fanns. Fastän barnen Var aktiva, fnittriga och glada, så plockade de ständigt upp nya virus och förkylningar, så att Ingrid blev utmattad av att vårda dem.
Såklart var Ingrid noga med hygienen hemma tvättade hon händerna om och om igen, bytte om, duschade, men ändå var det just de sjukdomar som hon botade på sjukhuset som hennes barn sedan fick där hemma. Var det ett extra svårt fall bland patienterna, så visste hon direkt att barnen snart också skulle drabbas. Hon testade allt starka vitaminer, frisk luft, till och med kalla avduschar. Men inget hjälpte. Till slut blev hon förtvivlad.
En kväll, efter en särskilt tung dag på sjukhuset, när ett svårt fall hade tagit musten ur henne, vågade Ingrid knappt gå hem. Hon var livrädd för att barnen åter skulle bli sjuka. Hon bestämde sig för att istället titta på bio, en äventyrsfilm om Indiana Jones på Filmstaden Sergel. Efter filmen kände hon sig märkligt lättad, men samtidigt skyldig över att hon dröjt sig kvar i salongen och skrattat. När hon kom hem var barnen lika spralliga som vanligt fullt friska. Nästa dag bestämde hon sig för att hälsa på sin barndomsvän Tove, där de drack te, åt kanelbullar och skrattade åt roliga historier. Inte heller då blev barnen sjuka.
Det blev till en vana för Ingrid: även när hon var trött efter jobbet och diskhögen väntade, gick hon en omväg genom Vasaparken, där syrenerna doftade och ett porlande litet vattenfall sköljde bort dagens bekymmer. Hon satte sig på en bänk, lyssnade på stadens ljud och kände lugnet sprida sig innan hon gick hem. Och hemma förblev barnen friska.
Ingrid började förstå det handlar inte bara om virus och mikrober. Det är också informationen, känslorna, stämningen som hon bar med sig hem. Den tunga bördan från jobbet följde med och påverkade barnen, fast ingen sa någonting. När hon ändrade sitt mönster, förändrades allt. Sedan dess blev ingen sjuk hemma hos Lindholm.
Så, egentligen, ska man inte rusa direkt hem till sina kära när man är full av sorg och oro även om man inget säger kan man sprida oro. Bäst är att varva ner först, byta miljö, ta en promenad eller unna sig något glatt. Vetenskapen försöker förstå hur det fungerar, men att gå en sväng i parken eller drömma sig bort på bio fungerar alldeles på riktigt. Och sedan, när hjärtat är lättare, kan man skynda hem till dem man älskar.
