Det var en julafton för länge sedan, när jag dukade upp bordet för två, fastän jag visste att jag skulle sitta ensam.
Jag tog fram de två kristallglasen från vitrinskåpet och ställde dem försiktigt på bordet, tog ett steg tillbaka.
Två bestick.
Två tallrikar.
Två servetter, släta och prasslande, strukna med omsorg.
Det var som om han när som helst skulle öppna dörren och säga att det var dags att sätta sig, att kylan utanför väntade och att julen inte kan vänta.
Men han skulle inte komma in.
Han hade varit borta i ett år nu.
Telefonen låg tyst.
Min dotter Sigrid skulle inte komma.
Barnbarnen skulle inte ringa.
Jag drog handen över den vita duken med broderade blommor, som jag hade sytt själv när jag var ung. Han tyckte om den, brukade säga att den påminde honom om min blick från alla de där åren sedan.
Ett svagt leende smög sig fram den första den dagen.
Jag lagade hans favoriträtter. Inte för att någon skulle komma, utan för att så hade jag levt mitt liv. För att hjärtat inte förstår att platsen mitt emot skulle förbli tom.
Jag satte mig ned och betraktade bordet. Det var vackert. Precis som det alltid varit vid jul.
Jag kom att tänka på vår sista julafton ihop. Han var svag, men slog sig ändå ner mitt emot mig, log och bad mig att inte sluta leva när han inte längre var kvar. Att fortsätta. Att inte ge upp.
Då lovade jag.
Klockan tickade på väggen. Utanför lyste stjärnor och juleljus, folk skrattade, barn for över snön. Någonstans firades det. Men inte i det tysta rummet.
Sent på kvällen ringde telefonen till slut. En snabb hälsning, en festglad röst, i förbifarten. Inga frågor, ingen tid.
Sedan åter tystnad.
Jag tog glaset från platsen mitt emot, höjde det lätt och viskade ett tack för åren, för kärleken, för att jag hade fått vara någons.
Sedan började jag plocka undan från bordet. Sakta, stilla. Som man gör, när man vet att någonting kanske aldrig händer igen.
Jag satte mig vid fönstret i mörkret. Utanför fortsatte julen. Men där inne fanns bara minnets värme kvar.
Bordet för två hade dukats.
Men en stol förblev tom.
Har du någonsin dukat för någon som inte längre finns kvar inte för att du verkligen tror att de ska komma, utan för att hjärtat inte riktigt klarar att släppa taget?
På julaftonsnatt dukade jag bordet för två, trots att jag visste att jag skulle sitta ensam. Tog fram de två kristallglasen ur vitrinskåpet, placerade dem varsamt på bordet och steg sakta tillbaka. Två bestick. Två tallrikar. Två noggrant strukna linneservetter. Precis som om han när som helst skulle kliva in och säga att det är dags att sitta till bords, att det är kallt ute, att julen inte väntar. Men han skulle inte komma. Han hade varit borta i ett år nu. Telefonen var tyst. Min dotter skulle inte komma. Barnbarnen skulle inte ringa. Jag strök handen över den vita, broderade duken jag sydde som ung — han älskade den, sa att den påminde honom om mina ögon förr. För ett ögonblick log jag — första leendet på hela dagen. Jag lagade hans favoritmat. Inte för att någon skulle komma, utan för att det är så jag alltid har levt. För att mitt hjärta ännu inte klarar att platsen mitt emot mig ska förbli tom. Jag satt och tittade på bordet, vackert som det alltid varit på julen. Minnet av vår sista jul tillsammans kom tillbaka — han var sjuk, men satt ändå mittemot, log och bad mig att inte sluta leva när han inte längre fanns. Då lovade jag. Klockan tickade. Ute lyste lamporna, folk skrattade, barn lekte i snön. Någonstans firades det — men inte i detta tysta rum. Sent på kvällen ringde telefonen äntligen. Ett kort samtal, en hastig julhälsning. Ingen tid till frågor. Sedan tystnad igen. Jag tog glaset från platsen mitt emot, lyfte det och viskade ett tack — för åren, för kärleken, för att jag fått vara någons. Sedan började jag duka av bordet. Långsamt, lugnt, som man gör när man vet att något inte kommer tillbaka. Jag satte mig vid fönstret i mörkret. Utanför fortsatte julen. Inne fanns bara minnet. Bordet för två stod dukat. Men en plats förblev tom. Har du någonsin dukat för någon som inte längre är kvar — inte för att du tror att de ska komma, utan för att ditt hjärta inte är redo att släppa taget?
