11 mars
Idag hände något märkligt på bussen hem från jobbet. Jag kan inte sluta tänka på det. Bussen var som vanligt ganska full, och de flesta verkade vara äldre eller barnfamiljer. Några höll kassar med matvaror, andra pratade om vädret och vinterns inflation det är som att det alltid är de där två sakerna på tapeten.
Jag satt på en av de få lediga platserna bredvid mittgången. Hade haft en lång dag och var ärligt talat helt slut. Tatueringarna lyste nog ovanligt mycket mot min bleka hud idag, och jag orkade inte ens lyssna på musiken i lurarna. Jag satt bara och stirrade tomt framför mig, utan att prata med någon.
När vi nådde hållplatsen vid Mariatorget kom en kvinna in, tillsammans med två små barn. Den ena pojken klamrade sig fast vid hennes hand, den andra såg nästan ut att gömma sig bakom mamman. De letade febrilt efter sittplatser, men det fanns inga.
Och så fäste hon blicken på mig. Hon klev rakt fram och höjde rösten:
Ursäkta, men du får faktiskt resa dig. Jag är här med två små barn.
Det blev först tyst i bussen, en sådan där tryckande tystnad när alla vänder sig för att lyssna och titta utan att låtsas om det. Jag såg upp på henne, sa inget, men satt kvar.
Ser du inte? Jag har två små barn! Eller bryr du dig inte alls? sa hon ännu högre.
Några äldre damer viskade till varandra. Det var som om hela atmosfären plötsligt blev elektrisk, och folk väntade på dramat.
Ungdomen idag har verkligen ingen respekt, fortsatte hon och lät nästan som att hon ville predika för alla. Här sitter du och breder ut dig medan en mamma med barn får stå. Så var det aldrig förr!
Jag kunde bara svara lugnt:
Jag menade inte att vara otrevlig mot någon.
Med ens skar hon av mig:
Då kan du väl för allt i världen resa dig! Det handlar om vanlig hänsyn. En riktig svensk kille lämnar plats till en mamma med barn.
Någon nickade i bakgrunden medan kvinnan fortsatte.
Är det svårt för dig att stå? Du ser ju frisk ut. Eller är det tatueringarna som tynger?
Jag blev trött av allt, men ställde sakta frågan till henne:
Tror du verkligen att det räcker med barn för att ha rätt till alla platser i världen?
Naturligtvis! Jag är mamma, det är min plats. Eller tycker du att du är viktigare? sa hon spänt.
Det blev ett sådant där spänt ögonblick som om luften tog slut. Jag reste mig långsamt, tog tag i hållaren för att inte ramla.
Ser du? Så svårt var det väl inte, sa mamman med ett triumferande leende. Det handlar bara om vanligt hyfs.
Men i det ögonblicket drog jag upp byxbenet från höger ben, och lät alla se ortosen av metall min protes. Ljuset från busslampan reflekterades kallt. Bakom mig hördes ett svagt sus. En äldre man sänkte genast blicken och en dam täckte nervöst munnen med handen.
Kvinnan framför mig tappade färgen direkt. All självsäkerhet rann ur henne. Hon försökte hitta ord, men fick inget sagt. Barnen klamrade sig ännu hårdare vid henne.
Jag drog ner byxbenet igen och satte mig utan ett ord. Jag kände ingen ilska, bara trötthet. Och jag ville bara hem.
Tystnaden spred sig över bussen. En man mumlade lågt att det aldrig går att veta hur någon har det och att man borde sluta döma folk efter utseende. Några höll med.
Kvinnan sa inget mer. Hon stod bara tyst, tittade ut genom fönstret på Södermalm när bussen rullade vidare i kvällsmörkret.
Jag undrar hur ofta vi dömer varandra utan att veta någonting alls egentligen.
