Alltså, du skulle ha hört vad som hände mig på bussen igår! Jag satt där på linje 4 mot Hornstull, och det var knökfullt som vanligt. Folket stod och höll sina tygkassar, några småpratade om de galna matpriserna och vilken konstig vår det varit. På ett av sätena nära mittgången satt en ung kille, kanske arton bast. Han hade både tatueringar på underarmen och halsen, lite skäggstubb i ansiktet och en svart t-shirt på sig. Man såg på långt håll hur trött han var. Han sa ingenting, bara glodde rakt fram i bussen.
Nästa hållplats klev en mamma på med sina två små barn, typ tre och fem år kanske. Ena ungen hängde i hennes hand och den andra tryckte sig tätt mot henne. Och det fanns ju inte ett enda ledigt säte kvar. Hon kikade runt och fastnade direkt med blicken på killen med tatueringarna. Hon gick fram, rätt högljutt, och sa med så där tydligt irriterad röst:
Ursäkta, kan inte du resa dig? Jag har två små barn här.
Det blev genast tystare än vanligt i bussen, flera passagerare vände sig och glodde. Killen lyfte blicken och mötte hennes utan att resa sig.
Han sa inget först, bara mötte hennes ögon.
Ser du inte? Jag har två små barn, sa hon ännu högre. Spelar det ingen roll för dig?
Folk började liksom vända ansiktet och lyssna.
Dagens ungdom har inte mycket respekt, kläckte hon ut i luften. Där sitter han och slappar, så måste en mamma med barn stå och trängas.
Killen sa lugnt:
Jag har inte varit otrevlig mot någon.
Så res dig då, avbröt hon honom snabbt. Det är vanlig hyfs! En riktig karl sitter inte kvar då en mamma med barn kommer.
Någon längre bak i bussen nickade, och kvinnan fortsatte:
Är det jobbigt för dig att bara stå upp? Du är ung och frisk. Eller sitter du fastklistrad med alla dina tatueringar?
Tycker du verkligen du har rätt till platsen bara för att du har barn? frågade han stilla.
Ja, självklart! Jag är faktiskt mamma. Vad har du för rätt att sitta där?
Det var nästan så du kunde ta på spänningen i luften. Killen reste sig långsamt och tog tag i en stång för stöd.
Du ser, du kunde ju bara rest dig direkt, sa mamman och lät som om hon vunnit en tävling. Man kan ju vara trevlig från början!
Men precis då gjorde han något som ingen i bussen hade väntat sig. Han drog upp byxbenet, och där syntes en skinande protes i ljuset från taklampan. Metallen blänkte till. Man hörde ett tyst “oj”, någon äldre kvinna drog efter andan, och en man såg snabbt ner mot golvet. Hela bussen bara frös till.
Mammans ansikte blev likblekt. All hennes glöd bara rann ur henne. Hon började öppna munnen för att säga något, men det kom inga ord. Ungarna tryckte sig ännu närmare.
Killen drog lugnt ner byxbenet igen och satte sig under tystnad. Han sa ingenting mer, försökte inte skuldbelägga någon. Man såg bara tröttheten i hans ansikte ingen ilska.
Det blev verkligen knäpptyst i hela bussen. En gubbe mumlade att man inte ska döma folk efter utseende eller ålder. Flera höll med.
Mamman krävde inte sätet längre. Hon stod tyst och tittade ut genom fönstret, medan folk såg ut som de tänkte efter på riktigt för första gången den dagen.
