Kära dagbok,
Jag sitter nu på en gammal tågbänk i Uppsala och låter tankarna vandra tillbaka till den där våren när min son Erik insisterade på att jag skulle avstå från att åka och hälsa på honom. Det är för långt, mamma, sa han, en hel natt på nattåg och du är ju inte ung längre. Dessutom har du fullt upp i trädgården. Jag kände hur hans ord trängde sig in i mig: Jag vill bara se min svärdotter, lära känna henne bättre, precis som man brukar säga.
Jag tänkte att om vi väntade tills slutet av månaden då vore det påsk och många lediga dagar så kunde vi alla resa tillsammans. Jag var redan på väg att packa, men låtsades bli lugn och lovade att vänta hemma på honom.
Ingen kom. Jag ringde Erik flera gånger, men han tystnade samtalet. Till slut ringde han själv och sa att han var för upptagen för att jag skulle vänta. Jag blev förkrossad. Jag hade förberett mig på att få träffa hans fru, som han gifte sig med för ett halvt år sedan, men jag hade ännu inte sett någon svärdotter.
Erik föddes av mig när jag var 30. Jag hade aldrig gift mig, så beslutet att föda ett barn på egen hand kändes både modigt och lite rebelliskt. Pengarna var knappa, men jag tog flera jobb för att se till att min son fick allt han behövde. När han sedan fick en plats på universitetet i Stockholm, körde jag till Polen för att arbeta extra och skicka hem pengar för hans boende och studier. Det värmde mitt hjärta att kunna hjälpa.
Nu är Erik på tredje året och har en deltidsjobb som täcker hans egna kostnader. Han kommer hem bara en gång om året, och jag har aldrig satt min fot i Stockholm själv. När jag hörde att han skulle gifta sig, sparade jag 14000 kronor för att kunna följa med och ge min gåva.
För sex månader sedan ringde Erik och berättade: Mamma, du behöver inte komma nu, vi skriver bara ett förlovningsavtal först, bröllopet blir senare. Jag kände mig sänkt, men accepterade. Han visade mig sin nya fru via videosamtal en vacker och rik kvinna vid namn Sigrid, vars far är en framstående affärsman. Jag skulle bara glädja mig åt att han hade hittat någon så bra.
Tiden gick och Erik kom aldrig. Jag fick nog av att vänta, packade en väska, köpte tågbiljetten, bakade mitt eget bröd, tog med potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda champinjoner, inlagda gurkor, tomater och några burkar sylt. Jag ringde Erik precis innan jag klev på tåget. Mamma, varför? Jag är på jobbet, jag har ingen tid att möta dig. Här är adressen, ta en taxi.
När jag anlände till Stockholm på morgonen, ringde jag en taxi och skakade på huvudet åt priset. Stadens morgonsol glittrade över vattnet och jag kunde njuta av utsikten genom fönstret. Dörren öppnades av Sigrid utan leende, utan kram och hon pekade bara mot köket. Erik hade redan gått till jobbet.
Jag började packa upp, tog fram potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda champinjoner, gurkor, tomater och sylt. Sigrid stod tyst och tittade på min last och sa att de inte åt något sådant, att de lever på hemleveranser och att hon inte ville laga mat för att köket luktar illa efteråt. Jag frågade vad de åt, och hon svarade att de får leveranser varje dag och att hon ogillar matlagning.
Plötsligt dök en liten pojke upp i köket tre år gammal, med stora ögon. Möt min son, Daniel, presenterade Sigrid. Jag svarade förvirrad: Daniel? Hon rättade: Det är Daniel, inte Danilo. Jag gillar inte när man ändrar namn. Jag kände hur tårarna började bildas, inte för att hon hade ett barn, utan för att Erik aldrig hade berättat om detta för mig.
Jag såg ett stort bröllopsfoto på väggen. Åh, ingen bröllopsceremoni? försökte jag le åt. Det var ett bröllop för 200 gäster, bara du var frånvarande. Erik sa att du var sjuk, kanske det är bättre så. Sigrid mätte mig från topp till tå och fortsatte: Vill du ha frukost? Hon serverade te och dyra ostbitar hennes definition av frukost. Jag var van vid en rejäl morgonmåltid efter resan, men hon förbjöd mig att steka ägg på grund av doften, och vägrade låta mig äta mitt eget bröd eftersom de föredrar ett hälsosamt kostupplägg.
Jag kände mig förstörd. Jag ville bara ha ett glas te, men Sigrid var kall och tyst. Lilla Daniel kröp sig intill mig och jag sträckte ut en burk hallonsylt, men hon ryckte bort den och skrek: Hur många gånger måste jag säga det? Vi är på nyttig kost, vi äter inget socker! Jag kände att jag höll på att brytas ner. Jag lämnade teet oförflyttat, gick ut i korridoren, tog på mig skorna utan att hon ens tittade på mig. Jag satte mig på en bänk utanför lägenheten och lät tårarna flöda. Aldrig tidigare i mitt liv känt mig så ensam.
Kort därefter såg jag Sigrid gå ut med Daniel och slänga alla mina burkar i soptunnan. Jag stod där utan ord. När hon gått, packade jag ihop mina saker och skyndade mig till tågstationen. Någon hade sålt sin biljett, så jag kunde köpa en kvällsbiljett. Vid stationen fanns en enkel restaurang där jag åt en skål med ärtsoppa, en bit stekt kött, potatis med sallad. Jag betalade gärna, för jag hade förtjänat något gott.
Jag placerade väskorna i förvaringen och tog mig några timmar att promenera i Stockholm, en stad som fascinerade mig och fick mig att glömma en stund. På tåget hem kunde jag inte sova, jag grät. Det var smärtsamt att min son inte ens ringde för att fråga var jag befann mig. Jag hade hoppat på att sommaren skulle bringa snö, men i stället fick jag en kall vind av förkastelse.
Nu sitter jag här och funderar på de 14000 kronor jag sparade för bröllopet. Ska jag ge dem till Erik, så att han vet att mamma alltid tänkt på honom? Eller ska jag behålla dem, för han har tydligen inte förtjänat dem? Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vet att mitt hjärta fortfarande bultar för min son, även om hans liv har tagit en annan väg än den jag drömde om.
Ingrid.
