Robert svävade fram genom Stockholms dimmiga gator, medan världen tog konstiga former runt honom. Det var Alva, hans svenska fru med flätor som doftade av midsommarblommor, som plötsligt berättade för honom att hon varit otrogen. Hennes röst darrade, tårar blänkte som små isbitar i morgonljuset, när hon bad honom ömt, nästan viskande, om förlåtelse. Robert kunde inte förstå hur Alva kunnat göra något så främmande, fast han ofta förundrats över hennes impulsiva upptåg som när hon på andra dagen efter bröllopet, över en kopp svart kaffe och kanelbulle, avslöjat att hon tagit ett lån på tjugotvå tusen kronor som nu måste betalas tillbaka.
Snart därefter verkade Alva plötsligt sjuk och ambulansen, likt en rödlyktad ekorre, susade genom gamla stan. På sjukhuset fick Robert veta att Alva hade förlorat barnet och det enda som återstod var komplikationerna som vajade genom drömmen som iskalla vindar från Östersjön. Han var chockerad han hade inte ens vetat om graviditeten.
Vi har ju bra jobb båda två nu, massor av pengar till surdegsbröd och semester vid Gotlands stränder. Kan vi verkligen förstöra hela den där glänsande ekonomiska bilden med ett barn? sade Alva och lät rösten försvinna i björkarnas sus. Och nu sveket… För att försöka hela sprickan, kom Alva på en besynnerlig idé: Robert skulle också vara otrogen, så de kunde jämna ut skulden och slippa samvetskval. Alva hade till och med hittat en passande väninna åt honom Saga, högrest och vackert blond, med smilgropar lika djupa som Dalarnas sjöar.
Men när Robert såg Saga, kunde han inte göra det. Hela situationen kändes som en cirkus med blågula tält och älgar på lina.
Inte mycket till karl, eller hur? log Saga snett och höjde ett glas hallonsaft mot hamnens bleka ljus.
Jag är bara en vanlig kille, och jag kan inte bedra min fru med flit, svarade Robert och kände sig vilsen.
I lägenheten i Vasastan blev han bister och tyst, undvek Alvas blick som om hon var en ande. Han packade sina saker stickade tröjor, gamla cd-skivor med svensk jazz och flyttade in hos vännen Erik, vars lägenhet alltid luktade en blandning av fiskbullar och kaffe. Tiden gled förbi som långsamma färjor.
En kväll ringde Alva, hennes röst disig som dimma över Mälaren. Jag är gravid, sa hon. Du måste komma tillbaka, till din familj.
Men Roberts hjärta var tomt ingen plats för Alva, inget för barnet, inget för familjedrömmar längre. Vid ICA Nybrogatan stötte han åter på Saga, den långbenta blondinen från tidigare. Hon log snett under en regnvåt gatlykta. Vad gör du här? Trodde Alvas plan skulle lyckas den här gången.
Någonting tyngde Roberts dröm. Hade Alva ljugit? Han ville se bevis ultraljudsbilder eller ett läkarintyg.
Varför tror du inte på mig? utbrast Alva, hennes ögon vidöppna som vinterhimlen.
Inte efter allt. Inte efter din otrohet.
Alva stirrade på honom. Hon hade inget att visa, inga bevis. Roberts dröm gick i bitar. Vid nästa gryning stod han där, ensam i köket och diskade, och beslutade sig: skilsmässa var hans väg ut ur den här konstiga, snurriga saga.
