På ålderns höst kom barnen på att de faktiskt hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
När min man försvann till en yngre kvinna, valde barnen hans sida han var ju en aktad man, VD för ett stort företag i Göteborg. I många år fanns jag knappt i deras tankar, och jag blev kvar helt ensam i lägenheten min på Södermalm. Först när min före detta make hastigt gick bort, visade det sig att han lämnat hela sitt arv till sin unga fru.
Då slog det dem: de hade ju fortfarande en mamma. Numera hälsar de ofta på, men innerst inne vet jag varför Dottern min har börjat föreslå i förbifarten att jag borde fundera på framtiden, kanske skriva testamente. Ingen av dem anar vilken överraskning som väntar. Allt kommer fram först när jag själv inte finns kvar.
På ålderns höst, när barnen på nytt mindes mamman sin, kan jag ändå aldrig förlåta eller glömma deras svek.
Åren gled förbi som slöa båtar på en mulen skärgårdsdag. Mina barn talade till mig som till någon främling, som om vi inte längre var av samma folk.
Efter skilsmässan blev allting till frost och is. De höll sig till sin pappa, statsmannen, VD:n, den lyckade göteborgaren. Och vem kan klandra dem det var säkerligen bättre för dem. Själv satt jag där, en övergiven hustru utan familj, ensam mor i en tyst lägenhet.
Jag hörde om deras fester och resor genom gamla vänner de reste till Kanarieöarna och Portugal med pappas nya fru, åt på dyra restauranger på Avenyn, skrattade ikapp, byggde nya liv.
Kvar i min ekande tvåa blev världen mindre. Varje nyhet var som en kall vind från väst, vass som krossat glas.
En natt förstod jag plötsligt att jag måste börja leva för min egen skull. Jag tog mina sparade kronor och reste till Norge för att jobba; började som barnflicka, diskade på kaféer. För första gången på årtionden kände jag vinden i håret och friheten i bröstet.
När barnen sent omsider återvände till sitt barndomsminne av mamma, kunde jag inte glömma hur de övergav mig.
Tack vare några års slit hade jag råd att vända hem, göra om mitt hem i Stockholm. Jag bytte ut det mesta en ny säng, moderna köksmaskiner från Electrolux och några tusenlappar åt sidan för pensionen.
Under tiden skaffade barnen egna familjer. Jag hörde talas om glada dop, kalas och midsommarfester från bekantas bekanta. Men när deras far plötsligt fick en hjärtinfarkt och dog, visade det sig att han testamenterat allt till sin unga hustru.
Min son Viktor och dotter Linnea blev helt lottlösa och bitterheten fick dem att återvända till mig, som om min famn alltid var öppen.
Först kom de smått försiktiga kanelbullar, ett paket kaffe, orangea tulpaner. “Hur mår du egentligen, mamma?” log de. Jag log tillbaka men visste bättre nu gällde det framtiden.
Nu är jag 72. Jag är frisk, pigg och nöjd. Men bara för ett par veckor sen började Linnea prata om framtiden: Man vet aldrig, kanske det är klokt att prata om testamenten, mamma, sa hon och sneglade på vitrinskåpet.
Strax därpå dök mitt barnbarn Elin upp hon som gifte sig i fjol, i juni på en ö i Bohuslän.
Mormor, blir du aldrig ensam här? undrade hon med sina blå ögon.
Nej, Elin, jag har trivsamt, svarade jag.
Men det är ju en stor lägenhet Det är säkert tungt att städa, vi kan flytta in, så slipper vi betala hyra och du får sällskap, föreslog hon vänligt men genomskinligt.
Jag log. Deras plan var lika tydlig som en solig vinterdag.
Vem har sagt att det blir gratis? skojade jag. Ni kan få hyra till ett bra pris.
Elin såg förvånad ut. Inte riktigt vad hon drömt om hon väntade sig att jag skulle kasta nycklarna till dem och bara vara glad. Men jag spelade ett annat spel.
För flera år sedan skrev jag mitt testamente: när jag dör ska lägenheten säljas, och pengarna går direkt till Barncancerfonden.
När Linnea fick höra det blev hon rasande. Hon ringde, grät och skrek om orättvisa och barnbarnens framtid. Strax därpå dök Viktor upp, allvarsam och förstående, och antydde att han gärna kunde ta hand om mig. Men deras plötsliga ömhet smälte inte min is.
Om du vore jag, skulle du låta dina barnbarn flytta in hos dig?
