Ett oväntat meddelande
Mobilen låg med skärmen nedåt på nattduksbordet, precis som vanligt. Elin tänkte egentligen inte röra den alls. Hon säckte ut handen efter vattenglaset, råkade nudda den släta plastramen, och plötsligt tändes skärmen av sig själv, lika oväntat som sådant som helst borde vara gömt i mörker.
Hon såg bara en rad. Bara en, på ett meddelande.
Jag saknar dig också. Det var så fint idag. Din Märta.
Elin förstod inte på en gång. Hon betraktade orden en sekund, två, tre, som vore de skrivna på ett främmande språk. Det tog tid att förstå. Sen såg hon på sin sovande man. Andreas låg på sidan, bortvänt mot väggen, axeln höjd, andades jämnt och djupt, precis som en med gott samvete.
Din Märta.
Märta. Märta Holmgren. Vännen. Hon som för tre månader sedan hjälpte dem välja tapeter till barnrummet. Hon som tänt ljus på deras köksbord säkert hundra gånger. Hon som förra veckan ringt Elin och klagat på att det är omöjligt att hitta en anständig man, att alla är likadana, att hon tröttnat på ensamheten.
Elin lyfte försiktigt vattenglaset. Drack. Ställde ner det. Klev långsamt upp ur sängen, så tyst att golvbrädan inte knarrade. Gick ut i hallen, stängde sovrumsdörren efter sig, smög ut i köket, tände lampan ovanför spisen ingen taklampa, bara den lilla, för annars stack ljuset i ögonen, fast det egentligen var något annat som skar.
Hon satte sig vid bordet, stirrade på den tomma ytan.
Natten där ute var som höstnätter brukar suddiga ljus tvärsöver innergården. Vattenkokaren stod på spisen, med gårdagens vatten kvar. Elin rörde den inte. Bara satt.
Det var så fint idag.
Idag? I onsdags kom han hem halv åtta, sa att han fastnat med kunderna, att de ätit middag på restaurang, att allt, jag är trött, vill bara lägga mig. Hon värmde hans middag. Han åt knappt något. Sen tittade de lite på tv, han somnade i soffan, och hon lade själv filten över honom. Själv. Med sina händer.
Elin knöt fingrarna runt bordsplankan.
Simon sov i rummet bredvid. Åtta år, sover djupt, pratar ibland i sömnen, om bilar eller om skolan. I morgon skulle Elin lämna honom på fotbollsträning klockan nio. Köpa bröd. Ringa mamma, som hon inte pratat med på fyra dagar och som säkerligen var lite stött.
Det vanliga, trygga livet fanns här i detaljerna. Men under ytan hade det visst funnits ett annat, parallellt. Med andra meddelanden, andra middagar, en annan kvinna som skrev din.
Elin ställde sig vid fönstret. På fönsterbrädan stod en pelargon hon egentligen vantrivdes med, men vattnade idogt, för grannen hade en gång gett den. Pelargonen levde, lätt dammig, envis.
Hon stod länge vid pelargonen. Sen tillbaka till köksbordet.
Hon behövde fatta ett beslut. Eller inget alls, inte just nu. Vad var rätt? Allting inuti var tyst, den vassa sortens tystnad, den som kommer precis innan allt brakar loss inte gråt, inte skrik, bara skärande tystnad.
Hon satt i köket till fyra på morgonen, gjorde ingenting. Bara såg fönster släckas ett efter ett på gården mitt emot. Tillslut satte hon ändå på vattenkokaren. Gjorde te, som blev halvdrucket. Diskade koppen. Gick tillbaka till sovrummet, lade sig bredvid Andreas utan att röra honom, stirrade upp i taket.
Andreas sov.
Hon lyssnade på hans andetag och tänkte att klangbottnen av hans andning ändrats över natten. Förr var det bara något som hördes i mörkret: kylskåp, bilar utanför. Nu lät varje inandning annorlunda. Som om hon hört honom på riktigt för första gången på många år och det var outhärdligt.
Nästa morgon klev hon upp före honom. Väckte Simon, kokte havregrynsgröt han åt motvilligt, ville hellre ha en macka med korv. Hon gjorde en macka. Snörade hans sneakers åt honom snabba knutar, bråttom. Tog honom i handen, gick ut.
Ute var det kallt, luktade våt asfalt och löv. Simon babblade om matteprovet igår, att fröken dömde honom orätt, att han visst löst allt rätt. Elin lyssnade, nickade, svarade just där hon skulle. Hon hade full koll på autopiloten. Det hade hon haft i åratal.
De hann i tid. Hon lämnade Simon till tränaren, stod kvar i dörrhålet och såg honom springa till kompisarna, skrattande, gestikulerande, vanliga pojken med ryggsäck. Sen gick hon ut.
På bänken utanför tog hon fram mobilen. Letade upp Märta H i kontakterna. Tittade. Lade tillbaka mobilen.
Inte nu.
Inte än.
De där första dagarna tänkte Elin mycket på när det började. Hon bläddrade igenom de senaste månaderna med minnet, likt gamla fotografier letade efter sådant hon då missat. Där var de på Märtas födelsedag i maj, alla tre, Andreas skrattade åt hennes skämt. Då tänkte Elin hur bra det var att hennes make gick ihop med vännen alla har inte det så. Där satt Märta hos dem i lördags, hjälpte att välja tyg till gardiner, hon och Andreas pratade länge i köket medan Elin nattade Simon. Vad de talade om? Andreas sa jobb, hon är ju designer, jag frågade om tips till kontoret. Elin hade bara nickat.
Naturligtvis.
Hon grät inte. Det förvånade henne. Väntade på tårarna, men de kom inte, bara en torrhet i halsen, en tyngd under revbenen, som något kallt och trögt lagt sig tillrätta. Hon åt, sov, lagade mat, svarade i telefon. Andreas märkte ingenting. Han var lika uppmärksam som alltid, varken mer eller mindre. Frågade hur dagen varit. Ibland en puss på kinden innan jobbet. Hon vände fram kinden.
Fjärde dagen ringde Märta.
Telefonen vibrerade i fickan, Elin såg namnet på skärmen och andades in djupt. Sen svarade hon, med den vanligaste rösten.
Hej Märta.
Elin! Du är försvunnen? Jag skrev i måndags, du svarade inget.
Rösten var varm, lite ursäktande, som när man tror man gjort någon ledsen. Just den värmen var det värsta.
Förlåt, har haft så mycket. Simon blev lite dålig, Elin ljög utan minsta ansträngning och förvånades över hur lätt det gick.
Oj, stackarn! Feber?
Nej, bara snuva. Bättre nu.
Skönt! Jag tänkte fråga, är ni lediga lördag? Trodde vi kunde gå ut eller något, det var länge sen nu.
Elin såg på väggen. Där hängde ett foto: hon och Andreas vid havet, sex år sen, Simon inte född än, båda skrattar, vinden sliter i håret. Ett fint foto.
Lördag går inte, tror jag, sa hon. Men jag hör av mig senare i veckan, okej?
Självklart, hör av dig. Men du Elin, du låter…
Bara trött, det är lugnt.
Säkert? Ring om det är något, du vet du kan.
Jag vet. Tack, Märta. Hej.
Hon la på. Gick fram till fotografiet på väggen. Studerade sitt glada ansikte. Tog ner bilden, lade den i byrålådan, drog igen.
Den natten kom tårarna ändå, till slut. I badrummet med rinnande vatten i kranen för att dölja ljudet. Grät länge, fulgrät, tills ögonen svällde och halsen värkte. Grät inte för mannen, inte ens för att han inte var den hon trott. Mer för åren, för förtroendet, för den del av sig själv som genuint trott och för den här barnsliga tron. För att Simon skulle växa upp i en familj där pappa ljugit, och skulle veta om det, eller få veta för sent.
Sen tvättade hon sig kall med vatten. Såg sig själv i spegeln: trettioåtta år, varken ung eller gammal. Vanligt ansikte, svullna ögon. Imorgon behöver hon orka på jobbet, tänkte hon.
Och en sak till: de skulle inte bara komma undan. Man får inte låta dem tro att deras liv bara fortsätter deras hemliga och detta, hennes och Simons, som bara kuliss till deras. Nej.
Hon gick tillbaka till sovrummet. Andreas sov. Hon lade sig bredvid.
Hon behövde tänka.
De följande två veckorna levde Elin i två lager. På ytan var allt sig likt: matlagning, jobb, lämning av Simon på träning, samtal med Andreas, ibland småleenden åt hans skämt, för han var fortfarande rolig, det gick inte att neka. Hon tog sig ibland på bar gärning, skrattande åt honom som om allt var som vanligt och då blev det värst. Det betydde att hon fortfarande kunde fortsätta så här.
Men inuti höll hon tyst uppsikt. Inga detektiver. Bara noggrann observation. Hon började lägga märke till små saker. Hur Andreas tog mobilen och gick ut ur rummet. Hur han ibland log för sig själv vid skärmen, släckte snabbt om hon kom in. En onsdag blev han sen igen middag med kunder, åt åter knappt maten hon lagat.
En gång, då han duschade, tog hon hans mobil. Hon visste koden Simons födelseår. Hon öppnade meddelandeappen. Hittade samtalet med Märta.
Läste snabbt, bara så mycket att förstå omfattningen. Fem minuter räckte. Det började i juli. Tre månader. Under tiden de målat barnrummet. När Simon började tvåan, när hon åkte till mamma på födelsedagen utan Andreas för att han hade jobb då förstod hon också.
Hon lade tillbaka mobilen. Gick till köket, satte på spisen. Började hacka lök till soppan, bitarna exakt lika stora.
Andreas kom ut ur duschen, handduken om livet, kikade in.
Soppa? Gott, jag är hungrig.
Om en halvtimme, svarade hon.
Rösten stadig. Löken tärnades jämnt. Allt var i ordning.
Den natten bestämde hon sig: det blir middag.
Inte direkt, inte imorgon. Hon behövde samla sig inte för hämnd. Det var aldrig hämnd hon kände. Det var ett behov att se dem, tillsammans, hemma hos henne, runt hennes bord, och säga det som behövde sägas. Lugnt, utan skrik, utan hysteri. Hon hade insett att från skrik blev bara allt värre de går och är glada över att man är obalanserad.
Hon ringde Märta på fredagkvällen.
Märta, du, om lördagen… Kommer du ihåg att du frågade?
Ja! Så det blir av?
Jag tänkte, kom hem till oss i stället. Jag bjuder på riktig middag, vi har inte haft det på evigheter. Andreas blir hemma. Vi ses.
Kort paus, bara en sekund.
Jättefint. Vilken tid?
Sju. Kommer du?
Självklart. Ska jag ta med något?
Nej, inget. Bara kom.
Hon la på. Gick in till Andreas där han såg på tv.
Bjöd in Märta till lördag. Vi måste ha en riktig middag någon gång, vi har inte setts på ett tag.
Andreas vände sig om. Något gled över hans ansikte, flyktigt.
Jaha, bra idé.
Det känns så, instämde Elin, och gick ut i köket.
Hon visste att de genast skulle sms:a varann, hålla en mask. Inte det minsta skrämmande. Hon tänkte inte spela teater. Simon skulle vara hos mormor, det var redan klart. Middagen kunde bli stillsam.
Hela veckan funderade hon på maten. Det var viktigt inte för att visa sig duktig, utan för att köksarbetet höll henne upptagen, samlade tankarna. Hon bestämde: helstekt kyckling med rosmarin och potatis, sallad med ruccola och päron Märtas favorit och äppelkaka som bara Elin kunde baka riktigt sådär. Allt skulle vara perfekt. Allt skulle vara vackert dukat.
På lördagen lämnade hon Simon till sin mamma klockan två. Mamma var som vanligt ivrig med frågor: trött idag? Är det bra? Elin log, sa allt är fint, bara lite sömnigt. Gav Simon en puss där han redan satt vid tv:n. Sen hem igen.
Andreas var borta större delen av dagen, sa han skulle handla. Hem klockan tre, med påsar. Han hade köpt fint vin, dyrt, Elin kände igen märket.
Till middagen, sa han. Du har inget emot?
Tvärtom, svarade hon.
Han var lite spänd. Rörde sig annorlunda, höll fingrarna på mobilskärmen två gånger i kylen. Sedan satte han sig med tidningen han aldrig brukade läsa, bläddrade förstrött.
Elin lagade mat. Sköljde kycklingen, mortlade kryddor, tärnade potatis, blandade salladsdressing. Rosmarindoften fyllde lägenheten, varm och hemtrevlig. Hon öppnade fönstret, släppte in kall höstluft.
Vid sex dukade hon. Tre tallrikar, tre glas. Inga ljus, det hade blivit för mycket, nästan hånfullt, och håna ville hon inte. Bara vackert, rent, blomvasen Elin köpt kvällen innan.
Prick sju ringde det på dörren.
Märta kom i ny marinblå kappa, håret omsorgsfullt fixat. De där parfymerna som Elin känt tusen gånger hon kände dem så fort dörren öppnade. Märta hade med sig en ask praliner trots att Elin sagt inget behövs.
Så vackert du alltid har det Elin, sa Märta och tog av sig kappan. Och det luktar underbart.
Kom in, vad roligt att se dig, sa Elin. Och faktiskt, det var sant, på ett avigt sätt. Hon var verkligen glad att Märta kommit.
Andreas kom ut, hälsade, kindpuss precis som alltid. De höll masken skickligt, båda två.
De satte sig till bords.
Första halvtimmen var det småprat, Märta berättade om ett nytt designprojekt, en mäklare ute i Bromma, vill ha guldhandtag på köken, Andreas skrattade och kontrade om kunder på jobbet, de konstiga önskemålen tar aldrig slut. Elin lyssnade, sade ett ord här och där, hällde vin i glasen.
Utanför var det redan riktigt mörkt. Hon tände lampan över bordet. Det blev ombonat och smärtan starkare.
Hon väntade till andra glaset vin. När samtalet mattades, Märta plockade åt sig mera sallad, sa Elin, stilla:
Jag vill säga en sak. Lyssna nu, båda två.
De såg på henne. Märta med gaffeln halvt i luften, Andreas med glaset orört vid munnen.
Jag vet om er. Sen juli. Jag har läst era meddelanden, Andreas. Jag vet vad jag behöver veta.
Tystnad. Bara klockan som tickade i köket hördes.
Först pratade Andreas, rösten märkbart mindre än vanligt:
Elin…
Låt mig tala klart, avbröt hon. Jag är inte här för att skrika. Jag vill bara att ni vet, båda två, för ni är båda här och måste höra det. Jag vet. Det är skillnaden.
Hon såg på Märta, som stirrade på duken, kinderna blossande, fingrarna krampade om gaffeln.
Märta, du har varit här hemma säkert tvåhundra gånger genom åren. Du vet allt om oss. När jag haft det svårt har du suttit med mig hela nätter, när Simon föddes stod du utanför på BB i tre timmar. Jag säger det inte för att du ska skämmas. Jag vill bara att du vet att jag minns. Jag har inte glömt.
Märta mötte hennes blick, där var tårar redan.
Elin, jag…
Inte nu, sa Elin tyst. Snälla, inte just nu.
Hon vände sig mot sin man.
Andreas. Tolv år tillsammans. Jag tänker inte bena ut vem som gjorde fel, inte idag. Idag ville jag sitta med er båda runt det här bordet och säga: ni trodde jag inget visste. Men jag vet. Det är skillnad.
Andreas ställde ner glaset så försiktigt han kunde, som om han var rädd det skulle spricka.
Elin, det är inte så enkelt. Vi måste prata ordentligt, du och jag…
Jag vet. Vi gör det. Men inte ikväll.
Hon reste sig, drack ur sitt vinglas, satte ner det.
Idag vill jag att ni äter klart, kycklingen blev bra, jag har försökt. Sen får ni gå, båda två. Simon är hos mamma, han sover över. Jag har annat att göra.
Ingen rörde sig.
Andreas såg på henne inte med skuld, utan osäkerhet, som om han väntat sig en scen, inte denna bedövande tystnad.
Så sa Märta med sprucken röst:
Elin, förlåt mig.
Elin såg på henne det välbekanta ansiktet, sminket som börjat flyta, parfymen hon en gång själv tipsat om.
Jag vet inte, Märta, sa hon till sist. Kanske någon gång. Men inte nu.
Hon lämnade rummet, slöt sovrumsdörren om sig. Satt på sängen. Hördes svaga röster i köket, stolar som flyttades. Sen stängdes dörren, först en gång, sedan igen.
Det blev stilla.
Hon satt och lyssnade. Hela lägenheten luktade rosmarinkyckling och Märtas parfymer, som långsamt försvann. På bordet stod tre tallrikar kvar, en knappt rörd.
Hon visste inte hur länge hon satt. Så reste hon sig, samlade ihop maten, la resterna i folie i kylen. Diskade. Torkade av bordet, borsta bort smulor.
Sen satt hon mitt på köksstolen. Det var allt. Så här litet kunde något så stort vara: tolv år och ens bästa vän, och kvar står bara rent bord och tvålukt.
Hon ringde mamma.
Mamma, kan Simon stanna till söndag?
Självklart, han sover redan. Elin, har något hänt?
Ja. Men vi tar det sen. Inte nu.
Vill du komma hit?
Nej, jag behöver få vara hemma.
Mamma trugade inte, hon visste när det inte behövdes.
Har du fått i dig något?
Ja, jag lagade riktigt bra idag. Kycklingen blev god.
Det var ju bra, sa mamma. Och just det där det var ju bra gjorde ont, mer än allt annat den här kvällen.
Elin la på och grät. Inte i badrummet, inte dold av kranvatten, utan bara där i köksstolen högt. Länge. Sen tog det slut. Torkade näsan, tvättade sig under kranen.
Utanför fönstret Stockholm, lampor, november, en vanlig lördag. Någonstans där ute fanns Andreas och Märta, kanske i en bil, kanske pratandes på trottoaren. Vad de sa, hade hon ingen aning om, och märkligt nog ville hon inte längre veta.
Hon tänkte inte på framtiden. Inte ikväll. Det räckte att hon tagit sig igenom den här kvällen, utan att gå sönder eller säga för mycket. Hon hade sagt det hon behövde.
Andreas kom hem vid ett.
Hon låg vaken i mörkret och hörde honom tassa in, ta av sig skorna försiktigt, viska i köket, hälla upp vatten. Han stod länge utanför sovrumsdörren innan han lade handen på handtaget.
Du sover inte, sa han. Påstående, ingen fråga.
Nej.
Han satte sig på kanten av sängen på sin sida. Det gick minuter i tystnad.
Elin, jag vet inte hur jag börjar.
Då börjar du inte nu, sa hon. Sov. Vi pratar imorgon.
Vill du inte…
Andreas. Det är natt. Jag är trött. Imorgon.
Han lade sig. Hon slöt ögonen. Ingen rörde den andra. De låg bredvid varandra, två främlingar på samma madrass, ihopförda av vana eller slump, var och en i sin värld.
Nästa morgon var hon uppe tidigt. Medan Andreas sov packade hon en väska. Inte för att lämna, ännu, men det viktigaste: pass, bankkort, lite kläder, Simons porträtt från nattduksbordet.
Hon ställde väskan vid dörren.
Kokade kaffe. Väntade till Andreas kom ut.
Han såg väskan, blev stående.
Går du?
Till mamma ett tag. Med Simon. Vi måste prata, Andreas, men först måste jag vara själv. Några dagar.
Han såg först på väskan, sedan på henne.
Elin, jag vill förklara.
Jag lyssnar.
Han sa ingenting. Hon tog koppen, drack, såg på honom över kanten.
Jag vet inte hur det blev så här. Jag hade inte tänkt…
Ingen planerar sånt, Andreas. Det funkar inte så.
Vill du skiljas?
Ordet föll som en tung sten mellan dem. Hon vände bort blicken.
Jag vet inte än. Jag behöver tid att komma på vad jag vill. Men jag kan inte vara här just nu och låtsas att allt är som förr. Förstår du?
Han nickade. Tungt, som en som förstått allt, men ingenting blev bättre av det.
Simon…
Han kommer klara sig. Det här är vårt problem, inte hans. Jag ser till det.
Hon drack ur, ställde koppen i vasken. Tog väskan.
Jag ringer.
Och gick.
I trapphuset luktade det välbekant, gammalt trä och någon annans kaffe. Hon räknade trapporna tolv avsatser ner, de bodde på sjätte våningen, det visste hon alltid, men idag räknade hon som för första gången.
Hon gick ut.
Utanför var luften rå, löven blöta mot asfalten, en vaktmästare i neongul väst sopade ihop dem. Himlen var blygrå, novembertrist. Men Elin stod på trappan, andades, och det blev en smula lättare. Bara av luften. Bara av att stå, själv, och inte smyga.
Hon tänkte på Simon. På hur han skulle vakna hos mormor, kräva pannkakor och få det, inte ana något. Han var åtta. Han skulle ha sina pannkakor och träningar och fröken som rättvis eller orättvis resten får hon lösa.
Hon visste inte hur det skulle bli. Skilsmässa, försök, försoning? Hon visste inte. Om hon någonsin skulle kunna förlåta Märta. Det kändes värst värre än Andreas. Med honom är det begripligt människor sårar, går vidare, det är smärtsamt, men vanligt. Med en väninna, hon som vet allt, det är något helt annat. Det kräver tid.
Men nu stod hon där, med väskan i handen, och morgonen var grå, och bara två kvarter bort åt hennes son pannkakor. Hon tog steget ut.
Bara gick.
Mamma öppnade dörren utan frågor. Tog in Elin med väskan och blicken, fattade direkt och sa bara:
Gå och tvätta av dig, jag sätter på te.
Simon kom rusande i yllesockor, håret på ända.
Mamma! Kom du ändå? Du sa ju igår att du inte skulle?
Saknade dig, sa hon, höll om honom hårt, pressade näsan mot huvudet. Han doftade barnschampo och sömn.
Kittlas, gnällde han, slingrade sig loss, sprang tillbaka till teven och tecknat.
Elin såg efter honom.
Sen in i köket, där mamma rasslade med kopparna. Litet kök, gamla blommiga gardiner som mamma aldrig ville byta ut, kylskåpet fullt av Simons egentillverkade magneter från förskolan. Allt så invant och genast var tårarna där igen.
Men hon höll emot.
Mamma ställde fram temugg, satte sig mittemot.
Berättar du?
Snart, bara vänja mig först.
Är det Andreas?
Ja.
Mamma nickade. Sa inget. Tog sin kopp. De drack i tystnad. I rummet intill skrattade en tv-figur, Simon fnissade med.
Får jag stanna här ett tag?
Så länge du vill, rummet är ditt.
Det var allt som behövdes.
Sen började en ny sorts liv. Inte tillfälligt, kändes det. Inte nytt direkt, men gradvis blev det. Bara vardagen en dag i taget.
Samtalen med Andreas kom. Inte ett, utan flera. Tunga, lågmälda, aldrig skrik, hon bet sig fast i sitt beslut att inte skrika. Han pratade mycket förstod inte själv, hade fastnat, ångrade sig, klagade om Simon, visste inte vad som var rätt.
Elin lyssnade. Svarade. Hon förlät inte, men anklagade inte heller.
Skilsmässopappren tog lång tid, utdragna diskussioner om lägenhet, Simons boende. Det var slitsamt och fult, som allt som delas när det en gång varit ett.
Märta hörde inte av sig på flera veckor. Sen kom ett sms: Jag finns här om du vill. Elin svarade inte. Inte av ilska hon visste bara inte vad hon skulle säga ännu. Det måste få ta tid.
En dag i slutet av november hämtade hon Simon efter träningen. Första snön föll, gles och försiktig, smälte innan den nådde marken. Simon rusade ut, vände ansiktet mot himlen, fångade en snöflinga med tungan.
Snö, mamma! Ser du?
Hon tittade upp. Flingorna dalade mot mörkret, eller var det människorna som stirrade mot ljuset? Ibland tappar man riktning. Någon snöflinga landade på hennes kind, smälte genast.
Ja, jag ser.
Ska vi bygga snögubbe?
När det blivit riktigt med snö, det här räcker inte.
Meeen mamma…
Kom nu, annars fryser du.
Han tog henne i handen, handsken varm med liten röd bil på. De gick där, och snön föll och lamporna färgade världen orange, och Simon pratade om snögubbar och en klasskompis som kan bygga dem längre än sig själv. Hon lyssnade, mindes knappt vad, det spelade ingen roll.
Smärtan fanns kvar. Den skulle inte försvinna i en handvändning. Tolv år tar inte slut på en novembermånad. Men samtidigt fanns ett nytt drag nästan som luft. Som att hon själv gick, själv bar, själv valde riktning.
Kanske visste hon inte om det var rätt. Fast ändå, rätt och lätt är två olika saker, förstod hon nu, 38 år gammal, under första snön.
Veckan därpå hittade hon en annons om en liten lägenhet i nästa stadsdel. Tvåa, fjärde våningen, utsikt mot gården. Ägarna: ett äldre par, vänliga, inga frågor. Hon gick dit, stod i de tomma rummen, lyssnade på tystnaden. Köket litet men ljust. Från barnrumsfönstret såg man träd.
Tar du den? undrade ägaren.
Ja, det gör jag, svarade hon.
Flytten gick fort. Mammans grannar hjälpte till att bära möbler. Andreas kom med Simons saker, ställde in lådorna i hallen, såg sig omkring.
Fin lägenhet.
Ja, höll hon med.
Han var på väg ut, vände sig om.
Elin. Jag är verkligen ledsen.
Hon såg på honom. Mannen hon känt i alla dessa år. Han såg trött ut. Lite äldre. Väldigt vanlig.
Jag vet, sa hon. Hej då, Andreas.
Han gick.
Hon stängde, lutade sig mot dörren. Stod där en stund.
Sen packade hon upp.
Simon dök upp på kvällen, sprang genast till sitt rum, granskade utsikten, sa att han ville ligga på magen på fönsterbrädan och titta på katterna där nere. Elin påminde om att det var smalt. Han menade att han var liten, det skulle gå. Hon skrattade.
Det blev ett skratt som öppnade något inuti. Simon tittade förvånat.
Vad är det?
Ingenting. Nu lagar vi middag det blir köttbullar!
Köttbullar! han rusade mot köket.
Hon tände lampan ovanför spisen, satte på kastrullen. Letade fram salt. Det luktade lite nytt och lite gammalt, men sådana dofter har sin tid, snart försvinner de när man börjar laga mat.
Vattnet kokade. Hon hällde i köttbullarna.
Simon satt och ritade i ett block, förmodligen något till bildläxan han mindes i sista stund.
Mamma, ska vi verkligen göra snögubbe?
Javisst. Den dag snön kommer på allvar lovar jag det.
Lovar du?
Jag lovar.
Han nickade, nöjd, återvände till ritningen.
Utanför blev snön tätare, mer vinter än höst, täckte fönsterbleck och trädtoppar, täckte taken mitt emot. Staden blev lugnare, vitare, nästan snällare.
Elin stod vid spisen och rörde i kastrullen. Tänkte inte på något särskilt. Lyssnade till Simons småprat, såg snön lägga sig på grenarna.
Vad som skulle hända nu hade hon ingen aning om.
Hon visste bara att imorgon var en ny dag; hon skulle stiga upp tidigt, väcka Simon, köpa bröd på Coop, ringa mamma, för hon inte ringt på tre dagar. På kvällen kanske packa upp några fler lådor i hallen. Eller inte, de fick vänta.
Sorgen skulle komma igen, förstås. På natten, ibland mitt på dagen, utan förvarning. Ett bekant ljud, doft eller barnsken av förr, inget man raderar ut, för det har en gång varit sant. Det försvinner inte fort. Och hon räknade inte med det.
Men nu var köttbullarna klara. Simon hade redan släppt pennan och såg förväntansfull ut.
Nu blir det mat, sa hon.
