”Överraskningen blir inte för dig”
”Mamma, säg inte att du glömde!” skrek Linnéa när hon störtade in i hallen och slängde av sig sin dyra väska. ”Mamma! Jag varnade dig ju för en månad sen!”
Gunilla vände sig långsamt från spegeln där hon just rättade till sitt gråa hår. Händerna darrade lätt, men blicken var lugn.
”Vad pratar du om, älskling?” frågade hon stilla.
”Hur kan du undra?” Linnéa slängde väskan på soffan. ”Om Luddes födelsedag! Han fyller femton imorgon! Har du hängt i molnen igen?”
”Nej, jag minns…” Gunilla sjönk ner i fåtöljen och knäppte händerna i knät. ”Jag tänkte bara, kanske behövs det inte så mycket…”
”Det behövs inte?” Linnéa stannade mitt i rummet och stirrade på sin mor. ”Det är min son! Din dotterson! Femton år! Och du säger att det inte behövs?”
Gunilla suckade. Hon visste vad som skulle komma nu. Som alltid när Linnéa kom hit med Ludde på helgerna. Dottern hade alltid varit sådan – hetlevrad, krävande. Och nu, efter skilsmässan, hade det blivit värre.
”Linnéa, lugna dig. Jag minns allt. Jag har köpt present och beställt tårta,” sa hon trött. ”Men jag tänkte bara, han kanske inte vill ha en stor fest. Han har blivit så tyst…”
”Tyst?” fnös Linnéa. ”Han är tonåring! Alla tonåringar är tysta med vuxna. Men det betyder inte att han inte förtjänar en fest. Tvärtom, vi måste visa att vi älskar honom!”
Från hallen hördes ett knarrande i golvet. Ludde kom in – lång och smal, med rufsigt mörkt hår och allvarliga ögon, lik sin pappa.
”Hej, mormor,” muttrade han och kastade en blick på sin mamma. ”Varför skriker ni?”
”Vi skriker inte, vi diskuterar din födelsedag,” sa Linnéa genast med inställsam röst. ”Imorgon är det din dag, gulle! Mormor har beställt tårta, jag har med presenter…”
”Behövs inte,” mumlade Ludde och satte sig på soffkanten. ”Jag klarar mig.”
”Klarar dig?” utbrast Linnéa. ”Femton år! Det är en stor dag!”
Ludde ryckte på axlarna och tittade ner i telefonen. Gunilla såg på honom med oro. Något var fel. I flera månader hade han kommit hit allt mer inåtvänd, pratat knappt med henne och bara enstavigt med sin mamma.
”Ludde, vad vill du ha i present?” frågade Gunilla mjukt.
”Inget.”
”Inget?” Linnéa satte sig bredvid honom. ”En ny telefon? Eller kanske en bättre dator?”
”Mamma, lägg av,” muttrade Ludde och reste sig. ”Jag går upp.”
”Gå upp?” Linnéa hoppade upp. ”Vi kom ju precis! Vi måste planera, vem ska vi bjuda…”
”Ingen!” vände sig Ludde om. ”Fattar du? Ingen! Jag vill vara ensam!”
”Men varför?” frågade Linnéa förvirrat. ”Du brukade ju älska fester…”
”Förr…” Ludde log snett. ”Förr var allt annorlunda. Men nu, sluta låtsas som om ni bryr er om dessa födelsedagar.”
Han gick ut och smällde dörren. Linnéa stod kvar med öppen mun.
”Vad är det med honom?” vände hon sig till Gunilla. ”Han brukade vara så glad!”
Gunilla suckade tungt. Hon hade sett hur Ludde förändrats. Sett hur han led av skilsmässan, hur han slitits mellan föräldrarna, hur han tröttnat på deras anklagelser.
”Linnéa, sätt dig,” sa hon. ”Vi måste prata.”
”Prata om vad?” Linnéa gick av och an i rummet. ”Allt är klart! Henrik gör honom emot mig! Jag vet hur han är!”
”Det är inte Henriks fel,” sa Gunilla försiktigt. ”Ludde är bara trött. Trött på era gräl, på att pendla mellan er…”
”Vilka gräl?” protesterade Linnéa. ”Vi bråkar inte! Vi skildes ju civiliserat!”
”Civiliserat?” Gunilla skakade på huvudet. ”Linnéa, jag hör hur du pratar i telefon med hans pappa. Hur ni anklagar varandra, hur ni delar upp tiden med honom…”
”Jag kämpar för min son!” exploderade Linnéa. ”Han är mitt barn!”
”Och hans också. Och Ludde förstår det. Han trycks mellan er.” Gunilla reste sig och gick fram till dottern. ”Linnéa, älskling, tänk på honom, inte på dig.”
”Jag tänker bara på honom!” Linnéa vände sig bort. ”Därför vill jag ge honom en fin fest! Visa att vi älskar honom!”
”Kanske borde du visa att han kan vara lugn? Att det finns fred hemma?”
Linnéa fnös och gick till fönstret. Dagen var grå, och det duggregnade ute.
”Du är emot mig, va?” frågade hon tyst. ”Precis som alla andra.”
”Jag är inte emot dig. Jag är för Ludde. Och för dig. Men ibland är det vi tror är rätt inte det de behöver.”
”Vad menar du?”
Gunilla satte sig igen. Hon tänkte länge innan hon svarade.
”När du var liten trodde jag också jag visste bäst. Tvingade dig spela piano fast du hellre målade. Tog med dig på balett fast du ville sporta. Jag trodde jag gjorde rätt.”
”Och?”
”Och du växte upp och gjorde tvärtom. För att jag inte lyssnade. För att jag aldrig frågade vad du ville.”
”Vad har det med Ludde att göra?”
”Allt. Han vill inte ha fest. Han sa det rakt ut. Men du hör inte.”
”Han är ett barn! Barn vet inte alltid vad som är bäst!”
”Gör vi?” Gunilla log sorgset. ”Linnéa, jag är sjuttiotvå nu. Barn vet ofta bättre än vi. Vi vill bara inte höra.”
Linnéa satte sig på armstödet till fåtöljen.
”Mamma, jag är rädd att förlora honom,” viskade hon. ”Efter skilsmässan blev han så främmande. Som en mur mellan oss. Jag tänkte, om jag gör en fin fest, förstår han att jag älskar honom.”
”Han vet det redan,” sa Gunilla och strök henne över handen. ”Men nu behöver han lugn. Stabilitet. Att inte behöva låtsas le.”
”Ska vi inte fira alls?”
”Vi frågar honom. Rått. Vad vill han? Och så gör vi precis så.”
Linnéa tänkte. Regnet ökade, droppar trummade mot fönstret.
”Okej,” sa hon till slut. ”Men om han säger att han inte vill ha något?”
”Då är vi bara där. Ibland är det det viktigaste.”
I hallen knarrade golvet igen. Ludde stod i dörren, skiftade tyngd mellan fötterna.
”Får jag komma in?” frågade han.
”Självklart,” log Gunilla.
Ludde satte sig på soffan mittemot. TLudde tittade upp och log lite, och för första gången på länge kändes det som om solen bröt igenom molnen – inte bara utanför, utan också där inne, i deras hjärtan.
