En överraskning med gnista: hur Pelle nästan brände ner huset inför åttonde mars
Lugn och ro i Marits lägenhet sprängdes i bitar redan innan hon steg över tröskeln. I trapphuset luktade det rök, skumpvatten rann nerför trappstegen och luften var spänd som en sträng – som om den försökte viska: “Gå inte in… Bättre att vända om.” Men Marit, en härdad kvinna och chef för ett stort företag, var inte den som backade.
Hon knuffade upp dörren, slängde en bukett från firmans fest på hallbordet, sparkade av sig skorna som om hon lämnade dagens börda bakom sig och drog på sig tofflorna. Fast med allt vatten på golvet hade gummistövlar passat bättre. Inne i lägenheten malde, smällde och rökte det något hemskt. Och i ett hörn ylade katten i panik.
“Pelle?! Vad i hela friden är det som händer?!” röt hon medan hon kämpade sig genom ångan och stanken av bränt fläsk.
Pelle dök upp från lägenhetens djup. I bara kalsongerna, barfota, med skråmor och sot i ansiktet, ett blåtira under ögat och ett handduksbandage runt huvudet som en säckvävsscarf. Han såg ut som om han inte varit med om en högtidlig förberedelse utan snarare slagits med en eldkastare vid Stalingrad.
“Marit lilla… Jag trodde du skulle komma senare… Festerna brukar ju dra ut på tiden…”
Marit satte sig på puffen utan en min, slöt ögonen och sa bestämt:
“Rapportera. Allt. Och ingen ’älskling’ eller ’oroa dig inte’. Jag oroade mig när rackarna kom på nittiotalet. Oroade mig när företaget var nära kollaps. Sedan dess lever jag inte i panik. Så berätta nu, vad har du ställt till med?”
Pelle svalde.
“Jag ville göra en överraskning. En fest. Du förtjänar det, gullet… Tänkte städa, tvätta, laga lammkotletter, moppa golvet…”
“Lammkotletter?” frågade Marit.
“Nej, tvättmaskinen. Den läckte. Inte direkt. Jag satte först köttet i ugnen, sen sprang jag till badrummet, och då började maskinen. Och sen… var det katten.”
“Lever katten?”
“Ja, för fan!” Pelle såg kränkt ut. “Bara lite blöt. Och på helspänn. Jag svär, han var inte där när jag startade maskinen. Han måste ha… kommit in efteråt.”
“Kommit in?! I en STÄNGD tvättmaskin?!”
“Tja, kanske silat sig in…”
Marit gömde ansiktet i händerna.
“Okej, fortsätt. Men visa mig katten först. Måste se att han i alla fall överlevt.”
“Öh… Han är i vardagsrummet. Där… fastbunden. För sin egen säkerhet. Och för att torka.”
“Har han alla tassar?”
“Alla fyra. Bara… immobiliserade. Temporärt.”
“Och sen?”
“Jag skulle tvätta, men kände en lukt. Tänkte: något brinner. Öppnade ugnen – köttet var kolsvart. Hällde i lite olja, då flög det upp i lågor. Brände av ögonbrynen. Katten började tjuta. Jag sprang till tvättmaskinen, men den gick inte att öppna. Katten stirrade genom glaset, ögon som en demon. Och skrek! Och jag stod mellan helvetet i ugnen och helvetet i tvättmaskinen. Tog en kofot. Slängde in den. Katten for ut, och sen… började kalabaliken.”
“Herregud…” viskade Marit.
“Han krossade två vaser, sket på mattan, rev ner gardinerna, klöste sönder tapeterna, slog sönder champagneflaskan, grannarna under hotade med polisanmälan och häxan. Jag fångade honom och band fast honom. Torkade honom. Och förberedde en överraskning åt dig, Marit lilla…”
Marit reste sig. Gick in i vardagsrummet. Det hon såg kunde ge en känslig dam en hjärtattack, men inte henne. Katten, fastbunden vid elementet, med en halsduk över nosen, rök i luften, pölar, krossat glas. Som ett krigszonerapport. Pelle stod bakom och försökte förklara:
“Han ville ju inte sitta still. Jag var orolig att han inte skulle torka. Och för att han inte skulle skrika – täckte munnen. Men det är lugnt!”
Marit lossade katten, torkade honom med Pelles handduk och höll honom intill sig.
“Din drummel, Pelle. Han kunde ha kvävts. Fast efter tvättmaskinen är nog allt annat skit samma.”
Hon satte sig i soffan med katten i famnen och tittade på Pelle:
“Nå?”
“Vadå ’nå’?” suckade han. “Ska jag hänga mig nu eller senare?”
“Gratulera, tokstolle. Idag är det åttonde mars.”
Pelle flög upp, rusade ut och kom tillbaka med högtidlig min, föll på knä framför Marit och sträckte fram händerna.
“Marit lilla, mitt solsken. Trettio år har du stått ut med mig, och jag blir aldrig trött på att beundra dig. Du är stark, vacker, tålmodig och älskad. Grattis på kvinnodagen!”
Han räckte fram en liten ask med en ring och en tilltygad blombukett.
“Blommorna var fina… tills katten… du förstår…”
Marit suckade, luktade på rosorna.
“De luktar faktiskt. Och, underverk – inte bränt. Pelle, inga fler experiment. Bara blommor. Bara en kram. Bara bränn inte huset. Okej?”
“Jag ville bara göra något speciellt. På jobbet får du ju fina saker, men jag… ville göra något hemmagjort, från hjärtat. Med gnista. Och det blev ju…”
“Det blev,” log Marit. “Med hjärta och gnista. Till och med med brandlarm. Kom nu. Vi räddar huset. Ber om ursäkt hos grannarna. Annars ringer de faktiskt häxan. Fast hon har säkert sin egen Pelle. En lika… kreativ typ. Vem vet vad hon håller på med just nu.”
Katten gäspade just då, lindade svansen om Marits ben och fnös demonstrativt åt Pelles håll. Festen lyckades. För livet.
