**Dagboksanteckning**
Hon lämnade barnet hos mig och sprang. Åh, din… Sov för länge, gamla… Maria stönade och vred huvudet från sida till sida.
Den gamla, trasiga bussen var kvav. Genom de öppna fönstren kom trettio graders hetta, men istället för svalka fylldes bussen av vägdamm. Passagerarna halvsov, dösiga av trycket.
Framför oss syntes de förgyllda tornspirorna på en liten kyrka, omgiven av trähus. Bakom dem skymtade taken på de röda tegelhusen. Folk vaknade, rörde sig, började samla ihop sina saker. De snabbaste var redan på väg mot dörren för att lämna den kvava bussen.
Bara en kvinna satt kvar orörlig, stirrande ut genom fönstret. Händerna, täckta av blå ådror, vilade på knäna. De ljusa håret med mörka rötter hängde i ojämna slingor kring hennes smala ansikte, som framhävde dess blekhet. Läpparnas hörn var nerdragna, och de tunna ögonlocken skrynklade av rynkor. Hon såg ut som en sjuk eller livstrött människa som inte väntade sig något gott längre.
Bussen ryckte till i ett sista ansträngt försök och stannade på ett litet torg framför kyrkan. Passagerarna trängdes otåligt vid dörrarna, ivriga att komma ut.
“Dam, vi är framme, ändhållplats,” ropade den flintskallige chauffören genom glasrutan.
Kvinnan såg sig om. Förutom honom och henne var bussen tom.
“Vi är framme, dags att gå,” upprepade han.
Hon tog sin lilla väska, ställde sig upp och gick mellan sätena.
“Hej då,” sa hon vid dörren utan att vända sig om.
Så fort hon satte foten på marken slogs dörrarna igen med ett metalliskt skrammel. Kvinnan gick långsamt mot trähusen. Plötsligt hördes en klockslag från kyrkan. Innan det tystnat började en mjuk klang spela. Hon stannade och stod stilla, lyfte blicken mot himlen. Sedan vände hon och gick mot kyrkan.
Hon följde en smal stig kantad av blommor och steg in genom den öppna dörren. En sval vind med doft av rökelse mötte henne. En solstråle, där dammpartiklar dansade, lyste upp det inre och lade ett gyllene sken på trägolvet.
Hennes klackar ekade när hon gick in och bröt tystnaden. Hon såg sig om och satte sig på en bänk vid dörren.
“Mår du illa? Vill du ha vatten?”
En ung flicka i en halsduk, trots värmen, stod bredvid henne. Hennes blå ögon visade äkta omtanke.
“Jag kommer strax,” sa flickan och försvann, men återvände snart med ett glas vatten.
“Här, ta det. Det kommer från en källa nära här. Vattnet är kallt även på sommaren.”
Astrid tog glaset och drack. Vattnet var iskallt, nästan skar i tänderna.
“Om du behöver något, fråga bara,” viskade flickan och gick mot ett litet bord vid sidan, täckt av kyrkliga föremål.
Astrid drack ur och gick dit, försiktig med klackarna.
“Tack.” Hon ställde ner glaset. “Är du från byn? Känner du alla här?”
“Det är en liten ort. Vem letar du efter?” sa flickan ivrigt.
“Maria… Strömberg, känner du henne?”
“Ja, det var min mormor. Men hon dog för ett år sedan. Vem är du?” Flickan kom närmare, stirrade på den främling inför sig.
“Är du Astrid?” frågade hon utan att släppa kvinnan med blicken. “Jag är Lovisa…”
***
För arton år sedan
Maria satt på en bänk vid trappan, kisade mot solnedgången.
“Mamma,” hördes en röst.
Maria vände sig om, höll handen som en skärm över ögonen. Framför henne stod dottern Astrid, som försvunnit för över ett år sedan. I ena handen höll hon ett barn insvept i en filt, i den andra en svart sportväska.
“Du kom tillbaka… Jag visste att det här skulle hända. För gott, eller?” undrade Maria kyligt.
Gardinen i grannens fönster rörde sig. Maria reste sig tungt.
“Kom in. Grannarna behöver inte se oss,” sa hon och gick in, stödde sig på knät.
Astrid tvekade men följde efter. Hon kastade en blick runt stugan, ställde ner väskan och lade försiktigt barnet på sängen. Sedan rätade hon på sig och suckade.
“Pojke eller flicka?” undrade Maria likgiltigt.
“Flicka, Lovisa,” svarade Astrid.
“Jag visste det,” upprepade Maria. “Så det gick inte så bra i stan, när du måste komma tillbaka till din mamma. Ska du stanna?”
“Inte nu, mamma. Jag är så trött.” Astrid strök undan ett hårstrå och satte sig bredvid barnet.
“Visst. Vart ska du ta vägen? Har du mjölk?” Maria tittade på dotterns platta bröst. “Nej, det har du väl inte. Du är ju bara skinn och ben. Jag går och hämtar hos Birgit, hon har getter.”
“Jag har ersättning med mig,” sa Astrid snabbt, lättad över att stormen lägrat sig.
“Ge inte barnet kemikalier.” Maria viftade avvärjande och gick mot köket.
Hon hämtade en burk, ignorerade dottern och gick ut. När hon kom tillbaka sov Astrid bredvid barnet. Flickan grymtade och försökte komma loss ur filten. Maria stirrade länge på sin försvunna dotter och barnet. När flickan började skrika tog hon upp henne och mumlade:
“Såja, varför gråter du? Din mamma ligger ju här. Hon vaknar inte ens. Hon måste vara utmattad.”
Hon bar barnet till soffan, bytte blöjan och värHon lyfte upp Lovisa, lade henne tätt intill sig i sängen och viskade med tårar i ögonen: “Nu ska vi aldrig mer skiljas, älskling.”
