Det var trångt vid bordet. Fem meter kök räckte inte längre för fem personer: två vuxna och tre barn.
“Karl, hämta en pall från vardagsrummet,” sa mamman.
Den sjuttonårige pojken himlade med ögonen men gick ändå och hämtade pallen.
“Så där. Flytta bordet lite så får vi plats. Det ordnar sig, Maximus, det ordnar sig,” sa kvinnan utan att titta på den femårige pojken som orsakat allt besvär. Istället vände hon sig till mannen, som med hela sin hållning visade sitt missnöje med omställningarna.
Först fick familjefadern sin tallrik med varm borsjtj. Lena skar snabbt bröd och la fram fläsk, gav dottern en vitlöksklyfta att skala. Snart stod resten av tallrikarna på bordet. Äldste sonen, Karl, härmade sin far och tog en skiva grått bröd, lade ett tunt skivat rökt fläsk på och åt, växlade med skedar av soppan. Vitlöken försvann snabbt mellan far och son, och fatet blev tomt.
Max höll skeden men åt inte, stirrade på de två männen mittemot. Han ville göra som de, men tallrikarna var för långt bort.
“Ät,” sa den tioåriga Saga och gav pojken en brödskiva och sedan fläsk.
Max tog dem och tuggade som om det var choklad. Lena log och tog också upp sin sked.
Fadern tackade nej till mer. Karl nickade tyst. Dottern bad om salt till brödet. De drack te under tystnad, alla stirrade i sina muggar. Kex och pepparkakor försvann snabbt ur skålen, alla hade bråttom.
När middagen var slut reste sig Anders först och sa:
“Barnen får äta först nu, sedan vi. Bordet är för litet.”
Lena stannade med en tallrik i handen, ville protestera men sa inget. Karl gav Max en giftig blick medan pojken tuggade på en pepparkaka.
I går kom fadern hem med sällskap. Han öppnade dörren och knuffade lätt pojken in i lägenheten.
“Kom in, Max,” sa Lena i hallen med en handduk i handen.
Det var tydligt att föräldrarna diskuterat det här och att Max ankomst var genomtänkt.
“Vem är det?” Karl kom ut från sitt rum med en bok i handen.
“Det här är Max,” sa mamman så vänligt hon kunde.
“Jag hörde vad han heter. Vem är han?” upprepade sonen.
Anders och Lena var inte beredda på det. De borde ha berättat för barnen tidigare, men de hade struntat i det.
“Max ska bo hos oss. Vi sätter in en extrasäng i ert rum.”
“I vårt rum?” Saga kom också ut i hallen.
Rummet hon delade med sin bror var redan delat av ett skåp, och en extrasäng skulle innebära omflyttning. Rummet var litet – var skulle sängen få plats?
“Det ordnar sig. Ni får krympa lite.”
Faderns auktoritet var obestridlig. Ofta behövde han inte ens säga något, en blick räckte för att barnen skulle lyda.
För sju år sedan lämnade Anders familjen. Ett fruktansvärt gräl bröt ut. Den annars lugna mamman grät och bad honom inte lämna henne med två små barn. Men Anders packade en väska och gick. Han hade blivit kär. Träffat Annika på fabriken och kunde inte tänka på något annat. Barnen höll honom inte kvar. Efter två år kom Anders tillbaka. Samma väska. Han bad inte om förlåtelse, stod bara i dörren och sa:
“Om du har skickat in skilsmässopapper går jag igen. Där är allt förbi.”
Lena kunde inte få fram ett ord. Hennes hjärta hade längtat efter det här ögonblicket, men nu hade hon inget att säga. Hon hade redan förlåtit. Ville bara se honom igen.
Nästan ett år levde de som grannar tills Anders berättade allt för sin fru och bad om förlåtelse. Lena tinade upp, allt återgick till det gamla, bara lite annorlunda. Sedan kom Max.
Annika var inte sjuk, inget hade hänt – hon behövde bara inte barnet. Det ställde till besvär. Hon fick en lägenhet av fabriken när hon födde, och då var problemet löst.
“Ta honom eller så hamnar han på barnhem,” sa hon till Anders när han kom för att träffa sonen.
“Var ska jag ta honom? Vi är fyra i en tvåa!”
“Jag vet inte,” ryckte Annika på axlarna. “När jag födde frågade du inte var.”
“Jag trodde du älskade mig och ville ha Max.”
“Ha. Jaså. Tänk nu istället på att första nästa månad har jag ledigt, då lämnar jag din son på barnhem om du inte tar honom.”
Hon skrämde honom, visste hur fäst Anders var vid sonen. Så blev det.
Lena gick med på att ta pojken direkt, utan att tveka. Hon gjorde ingen skillnad mellan barnen, gav alla det de behövde. Försökte älska dem lika mycket.
Tiden gick. De köpte ett större bord till köket så alla fick plats. Saga fick ett hörn i vardagsrummet, så pojkarna fick mer plats i rummet. Det blev bra: ett skrivbord vid fönstret, en säng och ett skåp som vägg.
Nu började Karl på universitetet och Max i skolan. Kunde man tro att alla vant sig vid varandra? Men Karl blev allt mer irriterad på sin lillebror. Att de hade samma far och var halvbröder spelade ingen roll. Mamman ingrep taktfullt, för att inte såra Max eller göra konflikten större. Vid fadern höll Karl tyst. Saga älskade sin lillebror från början – han var mer som hon.
Max fick allt han behövde: kläder, leksaker, skolsaker. Lena gjorde ingen skillnad, delade lika mellan tre. Karl gillade det inte. Bakom ryggen kallade han sin bror “Extra munnen” i stället för hans namn, sade det hånfullt. När föräldrarna var borta tog Karl chansen att plåga Max. Det blev en vana att sätta dit honom. Ibland straffades Max för saker han inte gjort, utan att någon frågade.
En dag åt Karl sin lunchkotlett med makaroner, och sedan, för att retas, tog han en till. Mamman hade stekt exakt antal kotletter kvällen innan. Karl visste det.
På kvällen värmde Lena kotletterna, kokte grynen och dukade fram.
“Oj, vem har ätit en extra?” frågade hon.
“Max tog kotletter i lunch, Saga såg det,” sa Karl belåtet.
Saga nickade. Hon hade sett sin lillebror äta en kotlett.
“Ja, jag åt en,” sa pojken.
“Bara en? Jag sa åt er att spara en var till kvällen.”
“Ja,” sa Max bestämt. “Det var Karl som åt, han ljuger, som förra gången.”
Lena tittade inte ens på sin äldste son, tog sin portion och gav Max sin tallrik med grynen och kotlett.
“Jag läste någonstans att en extra mun är värre än en pistol. Stämmer det, mamma?”
Fadern slog näven i bordet, reste sig och tog Karls tallrik. Han stodKarl stod tyst en stund, stirrade på bordet, och sedan, utan ett ord, tog han på sig jackan och gick ut i den kyliga kvällen, medan Max smålog lite försiktigt och tog en tugga av sin kotlett.
