Slumpmässigt meddelande
Mobilen låg vänd med skärmen neråt på nattduksbordet, som vanligt. Kerstin hade inte ens tänkt röra vid den. Hon skulle bara ta ett glas vatten, men handen snuddade vid den släta plastkanten, och skärmen tändes av sig själv sådär ofrivilligt, som det ibland lyser upp sånt som egentligen borde stanna i mörkret.
Hon såg bara en rad. En enda, från Messenger.
Jag saknar dig också. Idag var så himla fint. Din Lisa.
Kerstin fattade först ingenting. Hon läste de där orden en sekund, två, tre, som om de vore på ett språk hon behövde översätta. Sen tittade hon på sin sovande man. Henrik låg vänd mot väggen, skuldran lite uppdragen, andades jämnt och djupt, som bara den med rent samvete kan.
Din Lisa.
Lisa. Lisa Nyström. Bästa vännen. Hon som hjälpte till att välja tapeter till barnrummet i våras. Hon som suttit vid deras köksbord oräkneliga gånger. Som för en vecka sen ringde och beklagade sig över hur hopplöst svårt det är att hitta en vettig kille, att hon var less på ensamheten.
Kerstin lyfte försiktigt glaset med vatten, drack lite, ställde tillbaka det. Hon klev sedan ur sängen tyst, så att det knappt knarrade i parketten. Gick ut i hallen, drog igen dörren till sovrummet, fortsatte till köket, tände lampan ovanför spisen bara den lilla. Inte taklampan, det sved redan nog i ögonen, och det var nog egentligen inte ljuset.
Hon satte sig vid bordet, stirrade på den blanka ytan.
Ute var det mörkt, en helt vanlig höstnatt, några dämpade ljus på andra sidan gården. Tekannan stod kvar på plattan med vatten från igår. Hon lät den stå. Satt bara där.
Idag var så himla fint.
När då? I onsdags kom Henrik hem halv åtta, sa han suttit kvar med kunder efter jobbet, de hade ätit på restaurang, han var trött, ville bara sova. Hon värmde maten, som han nästan inte åt. Sen såg de lite på TV, han somnade kvar i soffan, och hon lade över honom en filt. Hon, själv, med sina händer.
Hon knöt handen runt bordskanten.
Johan låg och sov ett rum bort åtta år, sover tungt, kan snacka i sömnen om någon brandbil eller någon sur mattefröken. Imorgon skulle hon upp tidigt, lämna honom på träningen till nio, handla bröd på vägen, ringa mamma, som hon inte pratat med på fyra dagar och som säkert redan var sur.
Vanliga livet, så som det alltid varit, levde i alla de där små sakerna. Och så, under det, hade ett annat liv tydligen funnits hela tiden. Parallellt. Med andra meddelanden, andra middagar, en annan kvinna som kallade sig din.
Kerstin reste sig, gick fram till köksfönstret. På fönsterbrädan stod en pelargon, dammig och envis inte ens hennes favorit men den överlevde, för grannen gett henne sticklingen och Kerstin hade envist vattnat på ändå.
Hon kom på sig själv med att tänka ovanligt länge på den där pelargonen. Sen gick hon tillbaka mot köksbordet.
Något måste man besluta. Eller inte nu, inte genast. Hon visste inte vad som var det rätta. Inuti var det så tyst, så där som innan något skallrar högt. Ingen gråt, inget skrik, bara en tystnad med skarpa kanter.
Hon satt kvar till klockan blivit fyra på morgonen, utan att göra någonting. Bara satt där, såg ett fönster släckas, sen ett annat, på andra sidan gården. Till slut satte hon ändå på tevattnet, gjorde en kopp som hon inte drack upp, diskade koppen. Sen gick hon tillbaka till sovrummet, lade sig bredvid maken, rörde honom inte, stirrade upp i taket.
Henrik sov.
Hon lyssnade på hans andning och tänkte att ända till igår var det bara en del av natten, som brummet från kylskåpet eller ljudet av trafiken utanför självklara, omärkliga. Men nu var varje andetag annorlunda. Som om hon hörde honom för första gången på åratal, och det var outhärdligt.
På morgonen steg hon upp före honom. Väckte Johan, lagade gröt, som han gnällde över, för han ville ha macka med prickig korv. Hon fixade det åt honom. Hjälpte honom knyta skorna, eftersom det gick lite långsamt. Tog honom i handen, gick ut.
Ute var det rått och luktade blöt asfalt och löv. Johan gick jämte och berättade om gårdagens mattelektion, att fröken var orättvis, att han räknat rätt men ändå fick fel. Kerstin lyssnade, nickade, svarade på rätt ställen sånt man bara gör på autopilot efter många år.
De hann till träningen. Hon lämnade över honom till tränaren, stod kvar i dörren och såg på när han sprang till sina kompisar, skrattade, knuffades, vanliga pojken med ryggsäck. Sen gick hon ut.
På bänken utanför tog hon upp mobilen, letade fram Lisa N. i kontaktlistan. Stirrade på det namnet. Sen stoppade hon bara undan mobilen igen.
Inte nu.
Inte än.
De där dagarna efter gick hon omkring och funderade på hur länge det egentligen hade hållit på. Plockade i minnet bland månader som om de vore gamla bilder hon bläddrade igenom, letade spår. Där, på Lisas födelsedag i maj, de skrattade tillsammans, Kerstin hade tyckt det var härligt att Henrik och Lisa kom så bra överens, inte alla har det så. Där var Lisa förbi en lördag, de hjälpte till att välja gardintyg, Henrik och Lisa pratade länge på köket, medan Kerstin nattade Johan. Vi snackade jobb, hade Henrik sagt senare. Hon är ju inredare, jag frågade om kontoret. Kerstin hade bara nickat. Klart.
Klart.
Hon grät inte. Det förvånade henne själv. Hon väntade att tårarna skulle komma, men de dök inte upp bara en torrhet i halsen och en tung klump under revbenen, som om något kallt lagt sig där. Hon åt, sov, pratade med folk, lagade mat. Henrik verkade inte märka något han var lika mån om henne som vanligt, ibland en puss på kinden när han skulle till jobbet. Hon vände sin kind till.
På fjärde dagen ringde Lisa.
Telefonen vibrerade i fickan, Kerstin såg namnet, drog in ett djupt andetag och svarade med sin vanliga röst.
Hej Lisa.
Men hej Kerstin! Vart har du tagit vägen? Jag skickade till dig i måndags men du svarade aldrig!
Rösten var som alltid vänlig och med lite dåligt samvete, så som när någon tror de kanske gjort en ledsen. Just det där värmen kändes outhärdlig.
Förlåt, har varit lite rörigt Johan har varit sjuk, ljög Kerstin lätt, nästan för lätt.
Men nej, vad har hänt? Feber?
Nej, bara snuvig. Bättre nu.
Skönt att höra! Du skrämde mig. Jag tänkte höra, är ni lediga på lördag? Ska vi ses? Det var så länge sen.
Kerstin såg rakt in i väggen där foto av henne och Henrik från Gotland hängde sex år gammalt, Johan var inte ens född, de skrattade båda, vinden i håret. Ett fint foto.
Det blir nog inget på lördag tyvärr, sa hon. Men jag hör av mig senare i veckan, ok?
Absolut, absolut. Är du okej? Du låter lite
Bara trött. Allt är lugnt.
Säkert? Kerstin, du vet att du kan ringa när du vill.
Jag vet, Lisa. Tack. Hej så länge.
Hon la på. Ställde sig vid fotot på väggen. Tittade på sitt glada ansikte, plockade ner bilden, lade i byrålådan och stängde den.
Den natten grät hon äntligen, i badrummet, med duschen på för att ingen skulle höra. Längre än på länge, gråt som väller och aldrig vill ta slut. Det handlade inte ens om att förlora mannen, eller att han inte var den hon trott det var något annat. Åren, tilliten, den där naiva tron på varandra. På sin egen dumma tillit. Och tanken på att Johan skulle växa upp i en familj med lögner, ovetande, eller förstå det försent.
Till slut tvättade hon ansiktet kallt, såg sig själv i spegeln trettioåtta, inte ung, inte gammal. Vardagligt ansikte med svullna ögon. Hon tänkte att imorgon måste hon orka jobbet.
Och ännu en sak: De två får inte gå vidare som om inget hänt. Hon kunde inte låta dem tänka att de fortsätter som förut, att deras hemliga värld och hennes liv med Johan bara är dekor. Nej.
Hon gick tillbaka till sovrummet. Henrik sov. Hon lade sig bredvid.
Nu måste det tänkas klart.
Nästa par veckor levde Kerstin i dubbla lager. Allt utanpå var som vanligt jobb, handla, Johan till träning, samtal med Henrik, ibland skratt åt hans skämt, för vissa skämt var faktiskt roliga, det gick inte att förneka. Hon kom på sig själv ibland att nästan glömma, att leva precis som förut. Då var det värst för det betydde att hon fortfarande kunde, trots allt.
Men inuti jobbade hon tyst och noggrant. Inga privatdetektiver. Bara vardagsiakttagelser såg saker hon missat förr: Hur Henrik diskret tog med sig mobilen in i ett annat rum, eller hur han log åt skärmen när han trodde hon inte såg. Onsdagar med sen jobbmiddag igen, knappt åt hennes mat.
En kväll när han stod i duschen tog hon hans mobil. Hon visste koden, den hade alltid varit samma fyra siffror, Johans födelseår. Hon öppnade Messenger. Hittade chatten med Lisa.
Hon läste fort. Behövde bara få ett grepp. Det hade börjat i juli. Tre månader. Under tiden de målade i barnrummet, medan Johan bytte klass, när hon själv varit och hälsat på mamma ensam på hennes födelsedag och Henrik stannat hemma med jobb.
Hon la tillbaka mobilen och gick till köket. Satte på spisen. Började hacka lök, noggrant, fyrkantiga bitar.
Henrik kom ut ur duschen, handduk runt midjan, stack in huvudet till henne:
Soppa? Gott, jag är hungrig.
Om en halvtimme, svarade hon.
Rösten stadig. Löken hackades jämnt. Allt var lugnt och rakt.
Den natten fattade hon sitt beslut: Middag hemma, de tre. Inte genast, men snart. Hon behövde förbereda. Det var ingen hämnd, men hon ville en gång se dem tillsammans vid hennes bord och säga vad hon behövde säga. Lugnt, utan skrik eller drama. All erfarenhet sade henne att skrik förvärrade bara, för då kunde de två intala varandra att hon överdrev, var hysterisk. Hon tänkte inte ge dem det.
På fredagkvällen ringde hon Lisa.
Du, om lördagen kommer du ihåg att du frågade?
Ja visst, är det dags ändå?
Jag tänkte kom hem till oss. Jag lagar middag, det var länge sen vi sågs ordentligt. Henrik är också hemma.
Ett kort, nästan omärkligt uppehåll.
Oj, kul! Vilken tid?
Klockan sju. Kommer du?
Javisst. Ska jag ta med något?
Nej då.
Sen gick hon in till Henrik där han satt framför TV:n.
Jag bjöd hit Lisa till lördag. Vi käkar något gott, det var länge sen nu.
Henrik vände huvudet. Något, en skugga, passerade hans ansikte, snabbt och obestämt.
Ok, sa han. Det låter bra.
Jag tycker också det, sa Kerstin och gick tillbaka till köket.
Hon visste att de genast skulle sms:a varandra nu, komma överens om att spela teater, låtsas vara gamla vänner som vanligt. Det bekymrade henne inte. Hon tänkte inte skapa en scen. Johan skulle sova hos mormor det var redan fixat. Middagen skulle bli stillsam.
Resten av veckan funderade hon på vad hon skulle laga för henne var matlagningen ett sätt att tänka, göra något praktiskt, hålla händerna sysselsatta. Det blev ugnsrostad kyckling med rosmarin och potatis; sallad med ruccola och päron (Lisas favorit); äppelpaj som hon var bäst på. Allt skulle vara i ordning, bordet snyggt dukat.
På lördagen åkte hon med Johan hem till sin mamma vid två. Mamma försökte fråga hur hon mådde, varför hon såg trött ut. Kerstin svarade bara att det varit sömnlöst. Pussade Johan hejdå, han var redan försvunnen in till TV:n, och så begav hon sig hemåt.
Hemmet var tyst. Henrik hade varit ute, kom tillbaka med matpåsar och en exklusiv flaska vin.
Till middan, du har inget emot va?
Strålande idé, log hon.
Han rörde sig lite snabbare än vanligt, var mer rastlös. Tittade ett par gånger på mobilen vid kylen, innan han satte sig med tidningen, bläddrade planlöst.
Kerstin förberedde maten, marinerade kycklingen, skar potatis, mixade dressingen. Doften av rosmarin och vitlök spred sig i lägenheten. Hon öppnade fönstret, släppte in höstluft.
Klockan sex hade hon dukat: tre tallrikar, tre glas, inga stearinljus det hade känts för mycket, som ett hån nästan. Bara ett vackert bord, ren duk, blommor i vasen.
Prick sju ringde det på dörren.
Lisa dök upp i en ny, mörkblå kappa. Håret välordnat, samma parfym som alltid. Hon hade med sig en fin ask praliner, trots att Kerstin sagt att det inte behövdes.
Gud så fint du har det här och vad det doftar gott! sa hon när hon klev av sig jackan.
Välkommen in, sa Kerstin. Och någon sorts konstig, trasig sanning hon menade det. Hon var faktiskt glad att Lisa kommit.
Henrik kom ut. De hälsade, en kram, en puss på kinden. Som vanligt. De kunde det här.
De satte sig. Pratade första halvtimmen om allt och inget Lisa om ett jobbprojekt vid Odenplan, krångliga kunder som skulle ha gulddetaljer på kontoret, Henrik om sina egna jobbidioter. Kerstin åt, lyssnade, fyllde på vin.
Utanför hade det blivit beckmörkt. Hon tände lampan ovanför matbordet, det blev ombonat och på sätt och vis extra plågsamt, så mysigt det var.
Hon väntade tills de tagit varsitt andra glas, när samtalet tystnat, Lisa tog lite mer sallad. Kerstin sa, lugnt:
Jag behöver säga något, båda får lyssna nu.
De tittade upp, Lisa med gaffeln i luften, Henrik med glaset halvvägs mot läpparna.
Jag vet om er. Sedan i juli. Jag har läst allt, Henrik. Jag har sett allt jag behöver veta.
Tystnad. Så där att man hörde klockan ticka.
Henrik talade först, rösten plötsligt pressad och svag.
Kerstin…
Vänta. Jag är inte här för att skrika. Jag vill bara säga detta, högt, nu när ni båda är här. För ni trodde att jag inte visste. Men jag vet. Det är skillnad.
Hon såg på Lisa. Lisa stirrade ner i duken, kinderna blossande, fingrarna spända kring besticken.
Lisa, du har varit min bästa vän, varit här hundratals gånger, känt oss in och ut. När jag haft det svårt har du stannat uppe med mig, när jag födde Johan var du där utanför och väntade. Jag säger inte det här för att du ska skämmas, utan för att påminna dig om att jag minns. Jag har inte glömt.
Lisa tittade snabbt upp, tårfyllda ögon, hjälplösa.
Kerstin, jag…
Nej, viskade Kerstin. Inte nu.
Hon vände sig mot sin man:
Henrik. Vi har varit ihop i tolv år. Jag tänker inte analysera vem som gjorde vad fel idag, det är inte rätta dagen. Idag ville jag bara sitta vid samma bord och säga detta: jag vet. Inget mer förnekande. Det är skillnaden.
Henrik satte ifrån sig glaset sakta, försiktigt, som om han inte ville förstöra något.
Kerstin, det är mer komplicerat än du tror. Vi borde prata. Bara vi…
Vi kan prata. Men inte nu.
Hon reste sig, tömde sitt glas.
Idag tycker jag ni ska äta klart. Kycklingen blev bra, jag ansträngde mig. Sen kan ni gå hem, båda två. Johan är hos mamma, han sover där. Jag har annat att göra.
Ingen rörde sig.
Henrik såg på henne inte direkt skuld, utan något mer avvaktande, som att han förväntat sig skrik och nu inte visste hur han skulle hantera tystnaden.
Lisa brast ut lågt:
Kerstin, förlåt mig.
Kerstin såg på henne det gamla ansiktet, sminket som runnit, parfymen som en gång var hennes tips.
Jag vet inte om jag kan, Lisa, sa hon. Men inte nu.
Hon gick in till sovrummet, stängde dörren, satte sig på sängen och hörde hur de stod kvar i köket, lite mumlande, stolar skrapade, till slut slog ytterdörren igen. En gång. Sedan igen.
Det blev tyst.
Kerstin satt kvar, andades, kände doften av rosmarin, mat, och Lisas parfym som sakta försvann från rummet. Tre tallrikar stod kvar, en var nästan orörd.
Hon visste inte hur länge hon satt där. Till slut gick hon ut, tog bordet av, la kycklingen i folie och in i kylen, diskade, torkade. Sopade bort smulor.
Sen sjönk hon ner på stolen igen.
Tänk, tänkte hon, att det kunde bli så här. Tolv år, en bästa vän, allt. Nu ett rent bord och doft av diskmedel.
Hon ringde till sin mamma.
Mamma, kan Johan stanna hos dig till söndag?
Självklart gumman. Han sover redan. Är det något?
Ja. Men jag berättar sen. Inte nu.
Kom hit du också om du vill.
Nej, mamma. Jag behöver bara vara hemma.
Mamma insisterade inte. Hon visste när hon skulle ligga lågt.
Har du ätit något idag?
Ja. Det blev riktigt gott. Kycklingen var lyckad.
Nå, då så, sa mamma, och det där nå, då så sved nästan mest hela kvällen.
Kerstin la på och grät. Öppet, utan dusch, utan vatten som försökte dölja. Bara lät tårarna rinna, högt och länge. Sen tvättade hon sig i köket.
Ute låg november över Stockholm, gula gatlyktor, vanliga bilar, vanliga lördagar. Någonstans var Henrik och Lisa nu, kanske ute på gatan, kanske i någons bil. Vad de sa till varandra visste hon och ville knappt veta.
Hon tänkte inte på framtiden. Inte den kvällen. Det räckte att komma igenom bara just den här dagen, utan att gå sönder, utan att skrika, utan att slänga ur sig för mycket. Hon hade sagt sitt.
Henrik kom hem vid ett.
Hon låg vaken, hörde honom knäppa av sig skorna, hälla upp ett glas vatten, stå tyst vid sovrumsdörren. Sen öppnade han dörren försiktigt.
Du är vaken, sa han. Det lät som ett konstaterande, inte en fråga.
Ja.
Han satte sig på sin sängkant. Längsta tystnaden.
Kerstin, jag vet inte hur jag ska börja.
Då behöver vi inte börja idag, sa hon. Sov nu. Vi tar det imorgon.
Vill du inte
Henrik. Det är natt. Jag är trött. Imorgon.
Han lade sig. De låg sida vid sida, orörda, som två främlingar folken kastat in i en säng bara för att de bott ihop så länge.
Nästa morgon steg hon upp tidigt. Medan Henrik sov, packade hon en liten väska inte för att lämna för gott, men för att gå bort några dagar. Nödvändigt: pass, papper, bankkort, lite kläder. Johans foto från nattduksbordet.
Hon ställde väskan i hallen.
Hon kokade kaffe, väntade. Henrik kom in i köket, såg väskan.
Ska du gå?
Till mamma. Med Johan. Vi måste prata, men först måste jag få vara ifred. Några dagar bara.
Han såg på henne och väskan.
Kerstin jag vill förklara.
Jag lyssnar.
Han stod tyst, hon sippade kaffe.
Jag vet inte hur det blev så här. Jag menade det aldrig så
Ingen planerar sånt här, Henrik. Det funkar bara inte så.
Vill du skiljas?
Orden föll tungt mellan dem. Hon vek inte undan blicken.
Jag vet inte än. Jag måste känna efter hur jag vill gå vidare. Men jag vet säkert att jag inte kan stanna och låtsas som inget har hänt. Det fattar du väl?
Han nickade, trött och tungt, som någon som inser men inte blir lättare för det.
Och Johan…
Han klarar sig. Han kommer vara okej. Det här är mellan oss det är mitt ansvar.
Hon drack ur, ställde muggen i diskhon, tog väskan.
Jag ringer dig.
Sen gick hon.
I trapphuset var det kallt, luktade gammalt trä och någons kaffe. Hon räknade trappstegen, tolv våningar, de bodde högst upp. Stannade nere på gatan.
Luften var rå, våta löv på asfalten, en sopgubbe i orange väst skötte höststädningen. Grå himmel, inget ljus november enligt konstens alla regler. Och Kerstin stod på trappan, andades. Plötsligt kändes det lite lättare. Hon stod där, själv, och gömde sig inte.
Hon tänkte på Johan på hur han skulle vakna hos mormor, kräva pannkakor, få dem och bli nöjd. Han visste inget, och det var väl bra. Han var bara åtta. Han behövde pannkakor och träningar och någon fruktansvärt orättvis lärare. Resten skulle hon lösa.
Hur det skulle bli sen visste hon inte om det blev skilsmässa, eller nåt annat, eller om hon kunde förlåta Lisa någonsin. Just det kändes nästan svårast med Henrik kunde man förstå, sånt sker, folk tröttnar. Men vännen, hon som fått veta allt det behövde mer tid än hon hade.
Nu gick hon över gården med väskan. Morgonen var grå. Några kvarter bort väntade en son och kanske pannkakor. Hon tog ett steg nerför trappen och sen gick hon.
Bara gick.
Mamma öppnade när hon ringde på. Såg direkt vad det handlade om sa bara:
Gå och tvätta ansiktet du, så gör jag te.
Johan sprang in i köket, håret åt alla håll, strumpor utan tofflor.
Mamma! Varför kom du? Du sa ju att du inte skulle?
Saknade dig, sa hon, kramade honom hårt, snusade på hans mörka kalufs. Barnschampo och sömn.
Du kittlas, fnittrade han och slet sig loss. Tillbaka till barnprogrammet.
Kerstin såg honom springa iväg.
Sen gick hon till köket, mamma slamrade med kopparna. Liten kökshörna, samma blommiga gardiner, gamla kylskåpet med alla magneter, där en snedg ovanligt ful magnet som Johan gjort på dagis alltid suttit. Allt det där så väldans bekant, så att hon höll på att börja gråta igen.
Men hon gjorde det inte.
Mamma satte fram en kopp, satte sig mittemot.
Vill du prata?
Ja, men inte nu. Låt mig bara landa.
Det är Henrik?
Ja.
Mamma nickade och sa inget mer.
Sen satt de där, tysta, drack te. Någon figur i barnprogrammen skrattade genom väggen, och Johan också.
Får jag stanna här ett tag?
Så länge du vill. Ditt rum är ditt, fortfarande.
Det var allt som behövdes.
Sen började ett slags liv hon knappt ville namnge. Inte tillfälligt, fastän det kändes så, inte nytt, men ändå något annat. Bara dag för dag.
Hon och Henrik pratade, flera gånger. Tunga samtal, aldrig skrik hon höll fast vid sitt beslut att aldrig skrika, fast det ibland brände i halsen. Henrik sa olika saker: att han inte förstod vad han höll på med, att han fastnat, att han hade dåligt samvete, att han tänkte på Johan. Att han ville hitta rätt.
Kerstin lyssnade. Svarade. Hon varken förlät, eller förbannade.
Att skiljas tog tid. Det var det vackra som spricker långsamt, med papper, advokat och diskussion om lägenheten och Johans framtid. Tröttande, fult, men hon tog sig igenom.
Lisa hörde inte av sig på veckor. Till slut kom ett sms: Jag finns om du behöver. Kerstin läste och svarade inte. Inte för att straffa. Hon visste bara inte än vad hon skulle säga. Det behövdes mer tid än hon hade.
En dag i slutet av november hämtade hon Johan från träningen. Första snön föll. Små flingor, redan blöta innan de nådde backen. Johan kom ut, log stort, fångade en snöflinga med tungan.
Titta mamma, snö!
Hon tittade upp. Snöflingorna föll från mörka himlen. En landade på hennes kind och smälte direkt.
Jag ser, sa hon.
Vi måste bygga snögubbe i år va?
När det kommit mer snö, lovade hon.
Lovar du?
Jag lovar.
Han nöjde sig, fortsatte prata om en klasskompis som påstås kunna bygga en hela två meter hög.
Hon gick där, höll honom i handen, och även om det gjorde ont det gjorde ont, det hade inte släppt och borde inte släppa på en månad så fanns där något annat också. Luft. Något slags frihet hon valde själv, hon styrde själv, hon kunde själv.
Hon visste inte om hon gjorde rätt eller, jo, visst gjorde hon rätt, men det var inte detsamma som att det var lätt. Nu förstod hon: rätt var inte detsamma som lätt. Det insåg hon nu, trettioåtta år gammal, under första snöfallet.
Veckan därpå hittade hon en tvåa att hyra, fjärde våningen, utsikt mot gården. Ägarna, ett äldre par, frågade inget i onödan. Hon klev in i det tomma lilla köket, såg att det fanns fint ljus. I barnrummet såg man träden.
Tar du den? frågade värden.
Ja, sa hon.
Flytten gick på en dag. Mammans grannar hjälpte till. Henrik körde över Johans saker själv, ställde tyst in lådor i hallen, såg sig om.
Bra lägenhet, sa han bara.
Ja, visst.
I dörren vände han sig mot henne.
Kerstin. Förlåt.
Hon såg på honom. Första gången på länge såg hon bara en trött, vanlig man.
Jag vet, sa hon. Gå nu, Henrik.
Han gick. Hon stängde dörren. Lät ryggen vila mot den. Sen gick hon och packade upp.
Johan dök upp på kvällen, upptäckte sitt rum, blev förtjust i utsikten över gården (och katterna där nere), sa att han skulle ligga på magen på fönsterbrädan och titta den var smal, men han var liten. Hon skrattade. Bara så där, oväntat, från magen. Johan såg förvånad ut.
Vad är det? undrade han.
Inget. Nu blir det middag, jag har köpt köttbullar.
Köttbullar! och så rusade han till köket.
Kerstin tände lampan ovanför spisen, la köttbullarna i pannan. Släppte fram ljuset. Nya köket luktade främmande, men det går över om man lagar mat.
Johan satt och ritade på läxan.
Mamma, snögubben, du lovade!
Klart vi bygger när snön kommer på riktigt.
Lovar?
Jag lovar.
Han nickade och ritade vidare.
Ute föll snön nu på riktigt tät, tung, december. Lade sig på träden, fönsterbrädan, taken. Allt blev tystare, vitare, snällare.
Kerstin stod och rörde i pannan utan att tänka. Hon lyssnade till Johans små ord, såg snön lägga sig därute.
Vad som händer nu visste hon inte.
Hon visste bara att imorgon skulle hon stiga upp, klä på Johan, gå till affären för bröd, ringa mamma det var ju flera dagar sen. På kvällen kanske ta tag i någon flyttlåda till. Eller inte, världen var inte så bråttom längre.
Det skulle göra ont, hon visste det. Det river till på natten, ibland på dagen, ibland bara av en doft, en röst, ett gammalt minne som aldrig blir ogjort. Det gör ont. Men det får ta den tid det tar.
Köttbullarna var klara. Johan hade redan slängt ritningen och såg hungrig ut.
Nu blir det mat, sa hon.
