Märta Svensson, 84årig änka, satt på hållplatsen vid den lilla busken bakom sitt hus i Lillköping och kände hur hoppet rann ur henne. På den slitagefyllda bänken låg en tygväska och en påse som rymde nästan allt hon ägt sedan ungdomen.
Jag kastade bort Rasmus, var ingen rädd för det, han sa drar du ut, gamla dam, så länge du inte spöar våra år med Johan mumlade hon för sig själv, men orden hängde kvar som en sista varning.
För bara tre år sedan hade de fem i den lilla trerumslägenheten levt i harmoni: Märta, hennes dotter Ingrid, sonsonen Johan med sin hustru Natalie och deras lillebror Arvid, Märtas förstfödd.
Allt började falla sönder när den nya redovisningskonsulten Runa kom in i Johans liv på kontoret. Hon hade rullat in från storstaden, en gång från Stockholm, men ingen i den lilla byn visste varför hon hade valt att sätta sina fötter här. Hon fick ett rum i ett studenthem, ett jobb på kommunen och verkade ha fått allt hon kunde önska. Men Runa hade en annan plan hon började iaktta männen i byn och satte sin blick på Johan. Trots att han var gift, trodde hon att hustrun är ingen mur.
En vårdag kom Johan hem från jobbet, samlade ihop sina grejer och gick ifred genom korridoren. Vid avskedet sa han med en darrning i rösten:
Jag är bara fyrtiofem år gammal när jag förstår vad sann kärlek och liv faktiskt är!
Natalie höjde inte ett öra. Hon väntade tills Arvid hade klarat sina skolprov och började sedan planera sin flytt:
Vi åker till Västerås, Arvid ska börja på universitetet. Vi bor i mitt föräldrahem, som ståtar för tre år sedan i en förfallen källare, men vi renoverar. Om vi fastnar, hjälper min bror. Jag ska snabbt hitta ett jobb i skolan.
Två dagar senare anlände hennes bror med en skåpbil full av kartonger. De packade och körde. Arvid kröp ner i sin mormors knä och viskade:
Sakna mig inte, farmor, jag kommer tillbaka.
Han kom tillbaka två gånger innan Ingrid gick bort. När Ingrid dog, flyttade Johan och Runa in i lägenheten och Arvid försvann från deras liv helt och hållet.
Märta fick snart känna av Runas nya ordning. Först var hon fortfarande bjuden vid bordet och fick smaka på det som Johan och Runa lagat. Men snart fick hon order att inte lämna sitt rum:
Du skräpar ner köket med dina småkakor, det är lättare för mig att städa ditt rum en gång i veckan än att torka golven här tre gånger om dagen.
Sedan började Runa tjuta gröt åt Märta havregröt, korngröt eller rågflingor och Märta sög den i tystnad, morgon, middag och kväll, med en tom kopp te som enda sällskap.
En dag meddelade Runa att hennes son skulle komma på besök om en vecka. Hon och Johan diskuterade vilken typ av arbete han kunde få efter en tid på institution skulle han nog bara hitta en enkel tjänst.
På morgonen gick Johan till jobbet. Runa grep en lapp med adressen till ett äldreboende och slängde den i Märtas hand:
Här är adressen, åk dit och tacka mig för att jag inte bara kastade dig på gatan.
Märta gick med den skrynkliga lappen till hållplatsen, men hon kunde knappt se vad som stod skrivet. En ung man stod där, klädd i en blå jacka, och hon frågade honom:
Ung man, läs adressen för mig, säg vilken buss jag ska ta.
Mannen såg på henne och svarade:
Vad gör du här, Mormor Märta, du är på väg någonstans? Arvid är på väg hit, han letar efter dig. Jag ringer honom nu.
Fem minuter senare kom Arvid springande. Det visade sig att Natalie hade fått ett samtal från deras gamla granne, som tidigare arbetat som sjuksköterska på ett äldreboende. Granen hade hört att Runa ville skicka Märta till ett institutionshem. Granen hade därför gett Runa adressen till ett sådant hem. Arvid fick i uppdrag att skynda sig tillbaka till byn och hämta sin farmor.
Arvid packade sina väskor och sa:
Jag tar dig, farmor, som en drottning, med taxi till stan. Mamman har redan fixat ett rum åt dig. Träden i parken blommar nu, det är vackert!
När Runa och Johan fick veta att Arvid hade tagit med sin mormor till Västerås, jublade de. Glädjen var kortvarig. När de började gå igenom papperna upptäcktes att lägenheten från första början hade tillhört Märta. Även hennes makes rätt till livslångt boende var bevarat. Runa och Johan tvingades återvända till studenthemmet.
Märta sålde lägenheten och gav pengarna till Arvid, så att han kunde köpa ett eget boende i stan. Priserna i en regional huvudstad är såklart högre, så han fick bara köpa en liten enrumslägenhet, men den var ljus och rymlig i ett nybyggt hus. Han planerade att gifta sig och nu hade den unga familjen ett tak över huvudet och en framtid att bygga.
