OTACKSAMME GUSTAV
På morgonen ringde Ritas man, Gustav, direkt till hennes avdelning och berättade att han efter jobbet skulle till Larssons för att fira sitt yrkesdag.
Om du vill, kan du komma förbi, sa han likgiltigt, övertygad om att hon ändå inte skulle komma utan hellre läsa en bok eller sitta hela kvällen vid datorn.
Okej, svarade hon lika färglöst, men på lunchrasten gick hon ändå till NK för att köpa en present till Gustav. Kvinnor trängdes vid parfymdisken.
Rita fick genast syn på en flaska lyxig eau de cologne på den svarta, blanka kartongen poserade en elegant ung man i ledigt hängande kavaj, med ett självsäkert leende på läpparna, precis som hennes Gustav.
Expediten slog smidigt in presenter i färgglad folie och fäste rosetter. Plötsligt sa en gammal dam som just gått fram:
Ja, flickor, ni ger männen parfym, men det är andra som får lukta på doften och titta på slipsarna.
Alla skrattade, men Rita tänkte: Det har alltid varit så här allt för Gustavs skull, och han för andra. När de var unga älskade hon honom gränslöst, och han lät henne känna sig tacksam. När han började studera på distans skrev hon hans inlämningsuppgifter på nätterna. Sedan kom barnen och hon tog hand om allt.
I början kände hon hans tacksamhet, men snart blev han van vid att hon gjorde allt och tog det för givet. Många trodde nog att de hade den perfekta familjen: trygg ekonomi, lugn tillvaro, lydiga, kloka barn. Men barnen blev vuxna, utbildade sig och flyttade. Kvar var Rita och Gustav. Och först då insåg hon att något saknades i hennes liv.
Hennes mamma hade egentligen, för tjugo år sedan, varit emot giftermålet: Titta på honom, han är så stilig och medveten om det, han speglar sig i allt, Rita, fina män vill alla ha. Alla kommer att kasta blickar på honom och du får minst, även om du tror att du har rättigheten. Som sagt: Punkt ett en kvinna som inte känner sig älskad. Punkt två hon har fyllt fyrtiotre. Punkt tre det känns som om ingen behöver henne
Rita gick fram till fönstret. Solen värmde nu våraktigt. “Snart är det Internationella kvinnodagen,” tänkte hon trött. “Och sen? Ännu en dag… Och livet är nästan förbi… Vad väntar framöver?”
Utifrån hördes ett glatt kvitter och sen envist pickande mot rutan. En rufsig gråsparv spatserade på fönsterblecket och sneglade på henne med sitt lilla runda öga.
“Detta är ju ett tecken”, tänkte Rita. Samtidigt slog väggenklockan några tunga slag.
“Okej, det finns fortfarande tid. Punkt ett om vi inte blir älskade, får vi älska oss själva” Med ett bestämt klapp av dörren rusade Rita ner för trapporna: först till frisören, sen till en klädbutik
Vid halv sju stirrade spegeln imponerat tillbaka mot en mystisk främling: vinglandes satt hon i kontorsstolen, liten svart klänning, kort och elegant frisyr, modernt rufsig lugg i tre nyanser, och ögondjupa och hemlighetsfulla (med eyeliner, skuggor, noggrant suddat), läppar lätt markerade med penna och glansig flytande läppglans, redan fylliga med en kaxig båge.
“Så, punkt två: vid fyrtio börjar livet på riktigt”
Hon gick ut i köket, kom tillbaka med ett glas vin, skålade med spegelbilden: “Punkt tre behöver man en man som inte uppskattar en sån kvinna?..”
Behöver man nämna att hon till Larssons dök upp med gungande steg på smala stilettklackar? Alla stelnade till, och genast sträcktes flera manliga händer ut: för att hjälpa av med kappan, erbjuda en stol eller ett äpple. “Åh, ni säger? Min man är här? Jag såg honom inte ens direkt”
Gustav var tagen på sängen av hennes överraskande entré, förvirrad av hennes strategi, nedslagen av allas beundran.
På morgonen, i ett sista försök att återta sin ställning, sa han med sin vanliga tuffa ton: “Ska vi äta frukost, eller?” Men nu gjorde han ett misstag, eller var kanske fortfarande sömnig, för bredvid honom låg nu inte längre hon-som-fixar-allt.
Bredvid honom låg nu en harmonisk, lekfull kvinna, fullständigt säker i sig själv.
Utan att röra sin rufsiga trebenta lugg svarade hon piggt och kaxigt:
Har DU redan gjort frukost, älskling?
Hon sträckte ut sig, gäspade och tänkte, innan hon somnade om: “Precis så, Gustav. Annars måste vi återvända till punkt tre…”
Ibland är det först när vi börjar älska oss själva som världen runt oss förändras och livet får börja på nytt.
