Du tar med dig din dotter och går härifrån. Vi har inget mer gemensamt!
Men, Mattias
Jag har sagt mitt! Och jag vill aldrig se dig mer!
Dörren slog igen, och Elin vinglade till. Rummet snurrade, ett ringande i öronen, och någon långt bort, nästan med mammas röst, skrek plötsligt: Våga inte!
Det hjälpte. Elin tog försiktigt ett steg, sedan ett till, och sjönk ner på stolen. Naglarna gröpte in i handflatan. Smärtan rev henne tillbaka till verkligheten, blåste bort dimman som hotade att sluka hennes själ.
Hon fick inte ge upp. Fick inte sjunka in i förtvivlan. Även om det var precis det hon ville.
Våga inte! Tänk på Märta! Och nej, inte nu. Det fick vänta. Först måste hon samla sig och försöka förstå vad som egentligen hänt.
Vad hade fått Mattias att vända sig mot henne sådär tvärt? Varför drev han bort henne? Igår var allt bra
Eller var det?
Till slut började tankarna klarna, och Elin lade händerna, handflatorna upp, på det slitna köksbordet.
Just det. Hur sa mamma alltid? Vet du inte vad du ska göra analysera! Dela upp allting, böj fingrarna en efter en. Eller ännu bättre: ta en penna och skriv ned!
Fast pennorna låg i arbetsrummet, där inne, där Märta sov
Dottern vaknade alltid lätt, och Elin ville inte väcka henne nu. Märta skulle börja gråta, och Elin behövde få tänka.
Hon fick klara sig utan penna och papper.
Hennes händer var grova, huden narig efter alla timmar i trädgårdslandet på somrarna. Naglarna kantstötta, långt ifrån den manikyr mamma alltid brukat tjata om.
Elin, du är kvinna!
Nej! Jag är flicka!
Det är samma sak! Snart är du vuxen. Först flicka, sedan kvinna. Som jag. Och vi måste ta hand om oss själva alltid! Manikyr, pedikyr, frisyr! Vårdade händer säger mer om dig än dyra kläder. Du kan inte bära pärlhalsband om nacken är smutsig!
Jag förstår, mamma! åttaåriga Elin lekte framför spegeln med mammas läppstift.
Och det där! skrattade mamma och ryckte läppstiftet ifrån henne. Du får vänta lite. Låt oss ta det sen, du är vacker som du är.
Det här hade mamma inte sagt ofta men när hon väl gjorde det, visste Elin att det inte var någon idé att protestera.
Alltid samma sak
Elin, jag måste åka. Du bor hos mormor ett tag. Så måste det bli.
Kommer du vara borta länge? Elin, nyss fyllda tio, knep ihop klänningen och försökte hålla tillbaka tårarna.
Ett halvår. Jag har fått ett jobb i Kiruna, men där kan du inte vara. Det här är rätt för oss. Mormor tar hand om dig, jag kommer ringa och skicka brev.
Jag vill att du stannar, mamma
Elin grät, och mamma förlorade i sitt hjälplösa lugnande tålamodet till slut.
Sluta nu. Jag har inget val. Om jag inte tar det här jobbet, kommer vi inte kunna flytta från mormor. Jag vill att du ska få ett eget rum. Tänk när vi kan åka till havet! Om pappa levt hade det varit annorlunda men nu är jag ensam med allt, både dig och mormor!
Men moster Stina då?! Elin skakade på huvudet.
Stina har nog med sitt. Vi måste hjälpa henne också.
Men hjälp mig, stanna! utbrast Elin frustrerat, och för första gången fick hon se mammas blick bli iskall.
Elin! Det är egoistiskt. En dag kommer du förstå att om du aldrig tänker på andra, kommer ingen tänka på dig när du behöver det. Jag gör allt det här för dig. Jag lovar: det är första och sista gången! Håll ut, lilla du. Så måste det bli.
Elin kunde bara nicka. Inuti krafsade ett kattgäng på hennes hjärta.
Hon skrev brev till mamma, och på söndagar klamrade hon telefonluren och skrek hur mycket hon saknade henne. Tiden segade sig fram, och när det äntligen blev dags att åka och möta mamma på Arlanda, började Elin gråta så mycket att de fick ta taxi.
Mamma höll löftet. Hon reste aldrig bort så länge igen. De flyttade från den lilla lägenheten pappa lämnat, till en större. Elin fick ett eget rum, men tillbringade nästan all tid i köket, tillsammans med mamma, så fort hon var hemma. De trivdes tillsammans, kanske mer än någon annan.
Tonåren gick förbi utan större stormar. Mamma bar sitt tålamod och sitt lugn som en rustning. Elin häpnade över hur mycket kärlek och styrka som rymdes i den lilla kvinnan som alltid varit ensam. Mormor fanns inte längre Elin och mamma var ensamma nu.
Och mamma pratade aldrig med sin syster.
Varför, det frågade Elin bara en gång.
Man kan förlåta allt, utom svek.
Vad gjorde moster Stina?
Hon svek vår mamma. Din mormor låg sjuk. Ville säga adjö. Men Stina kom aldrig
Varför?
Hon var rädd att jag skulle be henne stanna, hjälpa till när mamma dog. Egentligen var det minst lika mycket hennes ansvar.
Men du klarade det? Elin blev upprörd.
Nej. Klarade och ville egentligen inte heller. Men jag hade inget val, förstår du? Det var min mamma. Ingen ska dö ensam om jag kan hjälpa det. Och du jag ville inte att du skulle minnas henne som sjuk.
Nej. Jag minns mest när hon lärde mig att koka sylt. Vi skulle lägga upp skummet som en rosfläck på fat och äta det med den minsta skeden så gott.
Vi gjorde likadant som barn
Men varför blev ni så olika, ni systrar?
Så kan det bli, Elin. Mamma skyddade Stina mer, eftersom hon var sjuk som liten. Kanske trodde hon att hon skulle bära Stina genom allt? Det gick inte. Och se hur Stinas liv blivit
Höll det henne trygg?
Nej. Två brutna äktenskap, tre barn och ändå så förlorad Men det har lärt mig, Elin: barn måste tas om hand, men man får inte leva livet åt dem. Fall och snubblande det behövs. Ingen lär sig på andras misstag, vi lär på våra egna. Jag kommer alltid stötta dig, men du måste ta tag i dina svårigheter först själv. Förstår du?
Ja, mamma
Nu satt Elin här och räknade på fingrarna, försökte förstå var det gått fel.
Dagen innan hade de firat Mattias födelsedag. Ingen jämn siffra, så de samlades familjärt, några få. Sommaren var ljuvlig, och huset hon och Mattias rustat var stort nog.
Elins mamma, Mattias mamma, hans syster med man och barn hade kommit.
Märta rusade runt, ivrigt ställde frågor:
När kommer de? Får vi bada i poolen? Och
Så många frågor att Elin till slut bara lät henne prata, och Märta satte igång att städa sitt rum själv för man kan ju inte ta emot gäster om det är stökigt!
Mattias handlade på torget, och Elins mamma hjälpte henne med maten.
Hur mår du, älskling? frågade mamma.
Varför är du orolig? Vad är det egentligen? suckade Elin till slut.
Allt är bra, gumman! Men, hur långt har det gått?
Och Elin insåg direkt: Hemligheten hon burit också för sig själv, fanns redan i ljuset. Hon började skratta av lättnad och kramade mamma.
Bara tre veckor. Jag har inte hunnit berätta för Mattias än. Hur visste du?
Du lyser så som du gjorde med Märta.
Jag är rädd, mamma
För vad? Ni har det ju bra!
Jag vet inte Mattias är så dyster. Jag förstår honom inte längre.
Har du frågat då?
Han säger inget!
Då frågar du fel!
Mamma!
Vad! Låter du mannen du älskar gå runt och gräma sig utan att ställa honom mot väggen och få veta vad som är fel? Släpp ingen du älskar ifrån dig! Ger du honom frihet hittar han någon som lyssnar. Och du vet aldrig vart det leder
Elin böjde ännu ett finger det var här det börjat. Tvivel som först känts svaga, det var först när mamma tog upp det som hon insåg hur viktigt det var att prata med sin make. Men hon hade inte hunnit. Först festen, sedan all städning, och sen var det för sent.
Och så sade Mattias det där obegripliga.
Ta din dotter!
Vad menade han med det? Varför sade han så?
Elin knep ihop händerna. Inte den här gången. Hon skulle göra som mamma lärt henne. Prata! Inga gåtor!
Mattias höll just på att backa ut bilen ur garaget då Elin rusade ut och skrek så att sparvarna i häcken skrämdes upp.
Stanna!
Hon sprang över trappan och ställde sig framför bilen, lutad mot motorhuven.
Flytta på dig hans röst lät dov, men hon hörde ändå vad hon ville höra.
Han ville egentligen inte åka. Ville inte lämna familjen. Hon hade haft rätt.
Kom ut! Vi pratar nu, innan Märta vaknar! Varför gör du så här? Vad har jag gjort dig? Är jag din fru eller någon främling?
Elins röst växte, Mattias kände hur något brast inom honom.
Om Elin verkligen hade gett upp om honom, som syrran sagt varför stod hon här? Brydde hon sig inte, skulle hon aldrig skrika. Ville han inte dessutom att Märta skulle ha sin far?
Han klev motvilligt ur bilen och muttrade:
Som om du inte vet varför!
Om jag visste skulle jag inte behöva fråga! Mattias, vad händer? Du har varit konstig i flera veckor, och idag Vad menar du ta din dotter? Vad är hon för dig?
Jag vet inte! skrälde Mattias. Vem är pappan egentligen? Varför träffar Märta sin far i hemlighet?
Vad är det här för dumheter? utbrast Elin. Har du slagit dig i huvudet?!
Vem är det du träffar när du tar Märta till stan?
Elin blev först stum av chocken, men samlade sig.
Jaså, DET här handlar det om! Vem har matat dig med det här, mamma? Eller din syster?
Mamma har inget med det att göra!
Då är det Sofie då!
Och om det är så?! Skulle hon inte berätta för mig vad hon sett? Hon är ändå min syster!
Och jag är din fru! Elin kände vreden stiga, likt en stormvåg. Du lyssnar på alla utom mig! Hur ofta har jag ljugit för dig, Mattias? Vem var det vi träffade i parken två gånger i veckan?
Mattias mumlade.
Jag har berättat! sa Elin. Fast du lyssnade inte. Du skulle se allsvenskan. Jag sade att jag träffat min gamla klasskompis, Viktor. Han bodde länge i Lund men flyttat tillbaka för att hans mamma är sjuk. Han behövde råd om läkare eftersom mormor haft samma sjukdom. Jag träffade honom och min mamma. Tror du jag skulle fika med någon älskare tillsammans med min egen mamma?! Hon hade aldrig förlåtit det!
Elin vände bort blicken.
Vill du göra DNA-test, Mattias? Varsågod! Låt oss göra det, så att du förstår att Märta, som ser på dig med dina egna ögon är din.
Elin lyssnade. Märta vaknade.
Hon gick in. Och hörde bilen köra iväg.
Märta kramade Elin och ville ha hennes uppmärksamhet, men Elin ville bara skrika rakt ut.
Hur kunde det bli så här? Vad hade hon gjort fel? Vad skulle hon göra nu? Borde hon ringa mamma? Berätta allt? Eller vänta tänka igenom först?
Berätta aldrig om grälen med Mattias, förrän du vet med säkerhet att det är över. Först då ring mig, och jag kommer direkt. Innan dess håll tyst! Ni grälar, ni försonas. Men jag förlåter honom aldrig om han sårar dig.
Elin fingrade på mobilen, lade undan den. För tidigt Mattias måste få veta att han ska bli pappa igen. Sen fik hon tänka på resten.
När beslutet väl var taget, kunde Elin andas lättare. Och när Mattias bil stannade med en rivstart vid grindarna igen, satt hon lugnt i köket och matade Märta.
Dörren slog upp Mattias drog med sig Sofie.
In med dig! Elin, var är du?
Här Elin såg snabbt på Märta.
Inte rätt för dottern att se ett gräl. Kanske onödigt.
Har du ätit, hjärtat? Gå in i mitt rum och slå på Barnkanalen! Okej?
Japp! Märta sköt undan tallriken och rusade iväg. Hej pappa! Hej, faster Sofie! Mamma sa jag fick se på tv!
Hennes röst tvingade själarna till sans. Elin släppte inte sin dotters verklighet på grund av deras drama.
När Märta var ur synhåll blev samtalet tungt. Sofie grät, Mattias var arg, Elin förstod inte vad hon skulle göra av sin svägerskas bekännelser.
Jag trodde du lurade honom! Du anar inte hur det är. Jag har hört så många historier från väninnor till slut litar man inte på någon!
Menar du att jag är som dina vänner? Är det inte du som borde rannsaka dig, Sofie? Har du själv varit otrogen? Vems är dina barn?
Sofie blev tyst.
Hur kan du anklaga mig?!
Hur kan DU?! Inser du vad du gjort med din dumhet? Och Mattias, han borde skämmas som trodde på dig! Du utnyttjade hans förtroende varför?
Jag vet inte Sofie satt nedslagen och tårarna rann. Jag trodde jag skyddade honom
Från mig? Hur gick det då?
Elin såg på Mattias.
Nå, är vi klara nu? Fick ni svar?
Elin
Nej, Mattias! Nu är det jag som är sårad. Jag behöver tid att tänka. Sofie, jag vill inte se dig hemma hos mig på ett tag. Förstår du varför?
Förlåt
Vi får se. Men nu går ni, båda två.
Elin öppnade dörren och nickade åt dem.
Med Mattias skulle Elin försonas men först när hon bestämde det. Ingen förutom Sofie skulle någonsin få veta hur det varit dem emellan. Det finns saker man måste hålla inom familjen, och för det var Elin evigt tacksam sin mamma.
Och när pojken föddes skulle hennes mamma ta barnet i famnen och med varsamt leende säga:
Du har vuxit till en klok kvinna, Elin. En god mamma och hustru.
Tycker du?
Har jag någonsin ljugit för dig?
Mamma, vad betyder det att vara klok? Du kallar mig så, men jag känner mig inte sådan
En kvinnas klokhet syns i hur hon värnar det livet ger: barn, hem, familj, vänner Samlar, knyter samman. Och väljer vad som ska sparas, vad som får försvinna för husfridens skull. Det är svårt, men du har lärt dig, Elin.
Har jag?
Jag är övertygad! Och förresten Viktor ringde, han gifter sig om en månad. Han bjöd in dig och Mattias.
Mamma
Inga men! Jag är barnvakt! Men gör mig en tjänst?
Vad?
Ta hand om dina händer. Gör en ordentlig manikyr!
Lovar!
Elin kramar sin mamma, nickar till Mattias, blinkar mot Märta som svävar fram till lillebror, sträcker försiktigt fram ett finger.
Får jag hjälpa till?
Det måste du, Märta Det måste du.
