Maja hade redan när hon var fem år gammal förlorat alla sina föräldrar. Först dog mamma i sjukdom, och några månader senare gick pappa bort. Sex månader senare följde farfar, och mormor räddes bara ett år innan hon också gick bort.
Min moster Karin, som bodde i en avlägsen by i Dalarna, tog hand om mig. Hon uppfostrade tre egna barn helt på egen hand. Livet hos moster Karin var långt ifrån en saga hon skrek ofta åt sina egna barn, slog hårt och gnällde åt varje liten sak. Men när hon stod framför altaret i den lilla kyrkan kunde hon inte låta bli att gråta, och barnen kröp försiktigt fram, kröp kring henne och ville trösta. Så länge som den svaga friden rådde i huset, höll jag mig på avstånd, rädd för att hamna i moster Karins vrede. Jag drömde bara om att växa upp snabbt och lämna det där hemmet för gott.
Jag mindes ofta den kärlek och förståelse som fanns i min ursprungliga familj.
Älskade lilla, säger min sjuka mamma med tårögda ögon, blir du ensam när jag går? smekte hon mig på huvudet innan hon kände sin tid komma. Så gick åren.
När jag fyllde arton släppte jag taget om moster Karin och hennes barn. Jag hade ingen plan var jag skulle åka, bara en stark vilja att så snart som möjligt lämna det hatade hemmet. Jag tog tåget tillbaka till Stockholm, staden jag vuxit upp i när moster Karin först tog mig därifrån. Luften kändes klarare, stjärnorna lyste starkare och folk verkade mer omtänksamma. Jag återvände till den lilla lägenheten jag delat med mina närmaste en kort stund tidigare. Allt var känt och otroligt mysigt, till och med doften tog mig tillbaka till en lycklig, bekymmersfri tid. Under alla de där åren hade moster Karin hyrt ut lägenheten åt olika hyresgäster.
Jag fick ett jobb som servitris på ett café. Dricksen flödade, beundrarna var många och flaskor med mousserande vin stack upp på hyllorna. Det var svårt att stå emot alla de nya känslorna som rusade på mig. Livet snurrade på hög hastighet.
Ett år senare stod jag där med ett litet barn i famnen och fick återvända till byn för att bo hos moster Karin. Hon hade så klart inget lovord att säga till mig
Du har knappt hunnit hoppa ner från verandan och redan bär du ett barn!
Men hon tog emot mig och föreslog att vi skulle döpa den nyfödda flickan i den lilla kyrkstugan. Må ängeln öppna sina vingar över henne, sa hon. Vi döpte henne till Alva. Jag grät dag och natt. Det kändes som om mitt unga liv hade gått förlorat för alltid. Lyckligtvis finns det alltid något att göra på landet arbete finns överallt.
Tiden gick, jag lugnade ner mig men drömmen om att lämna byn levde kvar. Så snart Alva blev lite äldre började jag planera min flytt. Moster Karin gav mig ett sista råd:
Se upp, lilla vän, så blir du inte lockad av dåliga människor.
När jag väl kom tillbaka till Stockholm satte jag Alva i förskolan och började jobba som hjälpreda åt en grönsakshandlare på torget. Mannen hette Arvid och sålde söta bakverk. Han gav mig små tecken på uppmärksamhet, bjöd på bakverk och lovade att gifta sig med mig, ta mig hem till min familj och presentera mig för släkt. Jag kände mig trygg i tanken på ett framtida liv med honom och födde en dotter som jag ville kalla Märta, efter hans mamma.
Snart började Arvid hålla sig borta. Han sa upp mig och slutade all kontakt. Den här gången störde jag inte mestern längre jag ville inte komma tillbaka till byn med två halvt föräldralösa barn.
Herregud, varför hoppar jag från en grop till en annan? muttrade jag för mig själv. Jag bestämde mig för att klättra ur den där leran på egen hand.
Endast Gud vet hur tungt det har varit för mig. När händerna blev tunga ville jag bara skrika av ensamhetens bitterhet. Jag tänkte ofta på moster Karins ord: Du är nu utan släkte, utan stam. Lita bara på dig själv. Kanske en solstråle tittar in genom ditt fönster någon dag. Trots att hon kunde vara gnällig var hon ändå ett bra exempel en riktig stoiker som uppfostrade både sina egna barn och mig, en föräldralös. Jag förstod nu varför hon hade gjort som hon gjort.
Åren gick, jag blev försiktig i relationer för jag hade knappt några. Barnen växte, och ansvaret blev allt större. Jag bar på en tung börda men kallade mitt öde för en bitter malört. När jag var 37 fick jag en oväntad chans.
Viktor, som jobbade i ett spa, såg mig när jag tog hand om mina döttrar. Han gillade hur jag pratade med dem, hur jag log och hur jag ibland stirrade på honom med en mjuk blick. Så vi lärde känna varandra.
Den första kvällen berättade jag öppet om mitt livs svåra stunder för honom jag behövde bara någon att få utlopp för mina tårar. Viktor lyssnade noggrant och nickade. När jag var färdig sa han:
Maja, vill du gifta dig med mig? Du kommer inte ångra dig.
Och så blev vi ett par. Alva och Märta blev snabbt kära i Viktor. Han älskade dem som sina egna barn, och jag började nästan dyrka honom. Men jag var fortfarande rädd för att bli sårad igen. Jag trodde att min roll som hustru redan var tillräcklig: Maten är klar, tvätten är gjord, vad mer behövs?
Viktor påminde mig ofta om att vi skulle skaffa barn tillsammans, men jag ignorerade honom. En dag ropade han upprört:
Snövit, kan du åtminstone ge mig en kärleksfull blick?
Jag svarade kyligt:
Vad menar du, en ko på en snodd? Låt dem ta bort dem, jag svär inget.
Sen en morgon vaknade jag och Viktor var borta. Han hade helt enkelt gått. Jag stod där, förvånad:
Vad saknade han egentligen? funderade jag.
Till en början gillade jag mitt singelliv: äta vad jag ville, sova när jag ville, ingen som pekade på smutsiga tallrikar eller oförstökta strumpor. Det var frihet. Men åren gick, dottrarna gifte sig, flög ur boet och byggde egna familjer. Jag satt ensam kvar med min frihet och mina minnen, och en längtan växte att återse Viktor så stark att den knäckte mig. Det var över tjugo år sedan. Jag ville bara få en glimt av hur han levde. Så jag tog reda på hans adress via gemensamma bekanta. Det visade sig att han bodde i en förort till Stockholm.
Jag bestämde mig för att åka på besök. Om hans fru möter mig, låtsas jag vara en släkting, tänkte jag. När jag knackade på dörren öppnade en kvinna i fyrtiofemårsåldern.
Vem är du? frågade hon förvånat.
Hej! Jag undrar om Viktor bor här? svarade jag lite osäkert.
Han bodde här vad är du för relation? fortsatte hon.
Jag är kusin jag heter Anja, muttrade jag.
Kom in, jag heter Lena, hans änka, svarade hon och lät mig gå in.
Jag kände hur benen vacklade och blev yr. Lena tog mig i handen, ledde mig till en säng, gav mig vatten och frågade:
När hände det?
För ett år sedan. Viktor var sjuk, men han hade en hemlighet en annan kvinna. Han älskade henne så djupt att han levde i två världar. Jag förlåste honom, men han ville ändå att den här Anjan skulle komma. Jag tror han ville att någon skulle säga farväl till mig.
Lena grät när hon berättade att Viktor låg i sjukhus, svag och på väg att dö. Jag försökte säga:
Viktor, låt mig få säga farväl till dig.
Han vägrade. Lena lade ner sina händer på min axel, suckade och sa att han inte förstod. Jag började gråta.
Jag är jag, sa jag med tårar i rösten.
Du menar Maja? frågade Lena förvånat.
Ja, exakt. Jag ville bara se Viktor en sista gång. Jag inser nu hur fel jag har varit, hur jag inte lyckades älska, hur jag aldrig fick någon som visade mig omsorg. Jag har varit föräldralös sedan fem år. Min moster tog hand om mig i byn, men jag kunde aldrig acceptera det livet. Jag drömde om en ren kärlek, men livet slog mig i ansiktet och jag lärde mig att inte lita på någon. Viktor kände av det, men jag berättade allt för Lena.
Lena svarade med sin egen version:
Du var en helig sak för honom! Om du hade kommit ett år tidigare hade han kanske blivit frisk! Men ödet lät mig lyssna på din berättelse Jag är ledsen att det inte gick er väl. Du har inte haft någon kärlek i barndomen, så det förklarar mycket.
Vi kramade varandra som om vi vore släkt och grät återigen, men den här gången med en viss tröst.
