Elin Stenberg stod vid fönstret, handflatan tryckt mot glaset, och såg hur vaktmästaren Rolf svepte upp de sista gula löven. Oktober hade varit regnig, och hennes själ var lika grå och fuktig som vädret.
“Mamma, står du vid fönstret igen?” Linda, hennes dotter, redan i fyrtioårsåldern, kom in i rummet. “Vill du ha te?”
“Ja tack,” mumlade Elin utan att vända sig om. “Linda, vad är det som bankar i förrådet? Jag hörde det igår kväll och nu igen i morse.”
Linda rynkade pannan, satte vattenkokaren på plattan.
“En råtta, tror jag. Eller så är det bara rostiga rör. Mamma, du inbillar dig saker. Huset är från sextiotalet, allt knakar och stönar här.”
“Nej, inte en råtta. Råttor låter annorlunda. Det här är ett riktigt bankande. Som om någon är inuti.” Elin vände sig mot dottern. “Kan vi inte gå och titta?”
“Vi kollade igår! Det är bara gamla saker, pappas verktyg och burkar med sylt. Inget annat. Du är bara orolig efter sjukhuset.”
Elin suckade tungt. För en månad sedan hade hon fått hjärtproblem, och nu smyger Linda runt henne som en höna, rädd att lämna henne ensam. Hon hade flyttat in från sin etta, tagit ledigt från jobbet. Och Elin kände sig som en börda.
“Linda, åk hem nu. Jag mår bra. Dessutom saknar Anders dig.”
“Anders klarar sig. Men om något händer dig? Då förlåter jag mig aldrig.” Linda hällde upp det heta teet och räckte det till sin mor. “Drick medan det är varmt.”
De satte sig vid köksbordet när bankandet hördes igen. Tydligt, rytmiskt – ett, två, tre, paus, sedan ett, två, tre.
“Hör du det?” Elin grep tag i Lindas ärm. “Där är det igen.”
Linda rynkade pannan, lyssnade. Bankandet upprepades.
“Vi går och tittar,” sa hon bestämt.
Förrådet låg bakom köket, en trång, mörk vrå full av gamla saker. Linda tände lampan och såg sig omkring. Hyllor med burkar, slitna kartonger, fars gamla verktygslåda. Allt var som det skulle.
“Ser du? Ingen är här,” sa hon.
“Vad är det där?” Elin pekade på en låda längst in på hyllan, en hon inte kände igen.
Linda gick närmare. Den var gammal, av mörkt trä med mässingsbeslag. Locket var täckt av konstiga mönster, nästan som runor.
“Var kommer den ifrån?” Linda rynkade pannan. “Jag har inte sett den förut.”
“Inte jag heller. Konstigt…” Elin sträckte ut handen, men Linda hejdade henne.
“Rör den inte. Kanske grannarna har ställt den där? Eller fastighetsskötaren? Vi frågar Rolf, han vet allt om huset.”
De lämnade förrådet, men Elin kastade en blick över axeln. Något kändes fel. Och bankandet upphörde så fort de gick in.
På kvällen ringde Linda sin man.
“Anders, hur är allt? Jag stannar några dagar till, mamma är orolig. Hon säger att det bankar i förrådet. Vi hittade en konstig låda där.”
“Kanske hon borde gå till läkaren?” föreslog Anders. “Efter en hjärtinfarkt kan folk höra saker, hallucinationer.”
“Det här är inga hallucinationer. Jag hörde bankandet själv. Och lådan finns där, jag såg den. Jag frågar Rolf imorgon.”
“Linda, du har inte öppnat den, va?”
“Nej, mamma ville inte att jag skulle röra den. Och jag vågade inte. Den är vacker men… kuslig.”
“Bra. Man vet aldrig vad som finns i den.”
Nästa morgon vaknade Elin av bankanden. Högre nu. Mer påträngande. Som om någon krävde uppmärksamhet. Hon drog på sig morgonrocken och gick ut i köket. Linda sov fortfarande på soffan i vardagsrummet.
Bankandet blev starkare. Elin gick fram till förrådsdörren, lutade örat mot den. Ljudet kom därifrån, från hyllan längst in.
“Vem är där?” viskade hon.
Bankandet upphörde. Tystnad. Sedan – en enda, hård duns.
Elin ryggade tillbaka, hjärtat dunkade. Hon sprang för att väcka dottern.
“Linda! Linda! Vakna!”
“Vad är det, mamma?” Linda satte sig upp, förvirrad.
“Där… i förrådet… den svarade mig!”
“Vad menar du?”
“Jag frågade vem som var där, och den dunkade en gång. Som ett svar!”
Linda gned sig i ögonen och tittade på klockan. Halv sju.
“Mamma, är du säker?”
“Alldeles säker. Linda, kan vi ringa någon? En rörmokare? Eller… prästen kanske?”
“Prästen?” Linda höjde på ögonbrynen. “Mamma, du har aldrig varit troende.”
“Nu börjar jag kanske tro. Det finns saker i den här världen vi inte förstår.”
Efter frukosten gick de ner för att hitta Rolf. Den gamla vaktmästaren sopade gången utanför porten och nynnade på en gammal visa.
“Rolf,” ropade Linda. “Har du tid ett ögonblick?”
“Självklart, Linda. Vad är det?”
“Vet du om någon har ställt en låda i vårt förråd? Vi hittade en igår, men ingen vet var den kommer ifrån.”
Rolf slutade sopa och tittade på dem, allvarlig.
“En låda? Vilken låda?”
“Gammal, av trä, med mönster,” beskrev Elin.
Rolf bleknade. Han lade ifrån sig sopborsten.
“Åh, det här är inte bra… Inte bra alls. Har ni öppnat den?”
“Nej,” sa Linda. “Vet du något om den?”
“Ja. Den lådan tillhörde Margareta, hon i lägenhet fjorton. Minns ni henne?”
Elin nickade. Margareta hade dött för tre år sedan, en gammal ungkvinna som levt ensam hela livet. Konstig typ, grannarna var rädda för henne.
“Hon sa till mig när hon låg för döden,” fortsatte Rolf. “Lådan skulle inte öppnas, inte geElin vred saktyckel, och i samma ögonblick förnam hon en isande kall vind fläkta över sina fingrar, medan lådan slutligen gick upp—helt tom.
