Oönskade gäster
Telefonen väckte Elin klockan fem på morgonen. Det ringde från ett okänt nummer.
“Ja,” sa Elin torrt.
“Elin lilla?” hörde hon en hög och glad kvinnoröst. “Är det du?”
“Ja,” svarade Elin likgiltigt.
“Det är jag!” sa kvinnan entusiastiskt. “Känner du igen mig?”
“Jag känner igen dig,” ljög Elin artigt, för att inte vara oförskämd, fastän hon inte hade en aning om vem det var.
“Jag var säker på att du skulle känna igen mig direkt!” fortsatte kvinnan glatt. “Så bra att jag fick tag på dig. Kan du prata nu?”
“Ja.”
“Underbart! Vi jag, min man, barnen är redan på stationen. Vi kom med tåget för en timme sedan. Hör du mig bra?”
“Ja.”
“Du låter lite svag. Är allt okej, Elin lilla?”
“Allt är fint.”
“Jag är så glad för din skull. Först tänkte vi bo på hotell. Vi trodde vi inte hade några släktingar här. Men sen kom vi ihåg att du bor här. Förstår du?”
“Jag förstår.”
“Så tur att vi kom ihåg dig! Du anar inte hur glada vi blev. Speciellt barnen.”
“Jag kan föreställa mig.”
“Och min man sa genast: Ring Elin. Hon kommer inte att svika dig.”
“Han hade rätt. Jag sviker dig inte.”
“Så… får vi bo hos dig? Förstod jag rätt?”
“Rätt. Ni får.”
“Vi ska inte stanna länge,” fortsatte kvinnan upprymt. “Bara några veckor. Upptäcka stan, sen åka hem. För hemma är ju alltid bäst, eller hur?”
“Jo.”
“Det trodde vi nog. Speciellt min man. Han sa att det inte fanns en chans att Elin skulle säga nej. Vi är ju släkt. Även om det var tio år sen vi sågs, så är vi släkt. Eller hur?”
“Ja.”
“Bor du ensam nu?”
“Ensam.”
“I en trea?”
“Ja.”
“Så… vi åker till dig nu?”
“Gör det.”
“Vi är där om en timme. Bor du kvar på samma ställe?”
“Jag gör.”
“Då väntar vi dig.”
“Jag väntar,” sa Elin.
Hon lade ifrån sig telefonen, vände sig om, drog täcket över huvudet och somnade om utan att bry sig om att hon fortfarande inte visste vem hon precis pratat med.
En timme senare ringde det på dörren. Elin tittade på klockan, blundade och vände sig bort. Telefonen ringde igen. Elin sov.
Efter ett tag började folk banka på dörren. Elin struntade i det. Till slut ringde telefonen igen.
“Ja,” sa Elin utan att öppna ögonen.
“Elin älskling?” ropade samma kvinna glatt.
“Ja.”
“Det är vi! Vi är här! Vi ringer och knackar, men du öppnar inte.”
“Ringer ni?”
“Ja!”
“Varför hör jag inget?”
“Jag vet inte.”
“Ring igen.”
Det ringde i lägenheten.
“Nu ringer vi,” sa kvinnan.
“Nej,” sa Elin, “jag hör inget. Knacka nu.”
De knackade på dörren.
“Nu knackar vi,” sa kvinnan.
“Nej,” svarade Elin, “jag hör inget.”
“Jag tror jag fattar,” sa kvinnan.
“Va?” frågade Elin.
“Var är du nu, Elin lilla?”
“Vad menar du med var? Hemma.”
“Var hemma?”
“I Örebro,” sa Elin på måfå. “Var skulle jag annars vara?”
“Örebro? Varför inte Stockholm?”
“Jag flyttade för nio år sen. Strax efter skilsmässan.”
“Varför?”
“Varför jag skilde mig?”
“Varför du flyttade?”
“Tröttnade på Stockholm. För många dåliga minnen.”
“Är det bättre i Örebro?”
“Klart. Mycket bättre.”
“Vad är bättre?”
“Allt. Vad som helst. Inga dåliga minnen. Men varför sitter jag och förklarar? Kom hit och se själva. Hur många är ni?”
“Fyra. Jag, min man och två barn. Den äldre heter Erik, den yngre är Lillebror. Han vill komma in på universitet för tredje året nu.”
“Då är ni fyra och ni får komma. Vi har ett bra universitet här också.”
“När ska vi komma?”
“När som helst.”
“Nu går inte. Jag har mycket att göra i Stockholm. Lillebror vill bara plugga där. Vi kom hit för att fixa jobb. Vi tänkte bo hos dig ett år. Men så här blev det.”
“Så ni kommer inte idag?”
“Nej.”
“Synd. Jag var redo.”
“Vi är också ledsna. Du anar inte.”
“Jag kan ana.”
“Nej, det kan du inte. När jag tänker på vad som väntar oss nu vill jag inte leva längre.”
Elin bestämde sig för att avsluta samtalet.
“Okej då,” sa hon. “Om ni inte kan nu, så kommer ni när ni kan. Jag är alltid glad att se er. När ni väl är i Stockholm, skicka din adress. Jag kommer på besök. Också några veckor. Sen får vi se. Jag har ju ingen annan i Stockholm nu förutom dig. Överens? Skickar du adressen?”
Men Elin hörde aldrig svaret, för samtalet bröts plötsligt.
Gilla och kommentera gärna!
