Oönskad, men ändå så älskad – Berättelsen om barnbarnet som aldrig var god nog – Titta där, det är hon! Jag lovar dig! viskade en stilig kvinna till en man med lite enkel uppsyn. – Låt oss spana in henne en stund. En liten flicka på fem år lekte fridfullt i sandlådan och byggde ett riktigt slott för prinsessan. Bygget liknade mest ett berg, men Karina avböjde bestämt hjälp från vuxna. Hon klarar sig själv! Och så var det viktigt att gräva en vallgrav runt slottet och fixa en grotta till draken som skulle vakta kungariket! Det var en het svensk sommardag och Karina, tryggt skyddad från solen av ett tält, led inte alls – till skillnad från sina föräldrar. Rädslan för solsting förde Karias mamma till skuggan, medan pappa skickades efter glass och läsk. När ett telefonsamtal distraherade Nadja, förlorade hon ett ögonblick sin dotter ur sikte. Och det var precis vad observatörerna väntade på. – Hej lilla vän, sa kvinnan oförskämt när hon satte sig bredvid Karina, vilket fick flickan att rädda hoppa till sidan. Flickan föll rakt på sitt sandslott och förstörde nästan allt. Tårarna strömmade, all hennes möda var förlorad. – Gråt inte, det är ju bara sand! Jag kan bygga ett riktigt slott åt dig om du vill. – MAMMA! skrek Karina allt vad lungorna höll, minns alla säkerhetsråd från förskolan och sina föräldrar. Snabbt tog hon sig upp och kom ur sandlådan, precis när en okänd man försökte hålla kvar henne. Nadja hörde det hjärtskärande ropet och sprang mot dottern, tappade telefonen på vägen. I luren ekade oroliga röster. – Min älskade flicka, tryckte Nadja sin dotter tätt intill sig. – Vad hände, mitt hjärta? – Där… där var en konstig tant! Och en farbror! Han ville ta tag i mig! Mamma, jag är rädd! Pappan kom springande. Han undersökte Karina snabbt, såg att hon var oskadd och riktade sedan blicken mot personerna som skrämt henne så. Kvinnan, omkring sextio år, pressade samman läpparna av ogillande. Den flickan… Det fanns inga tvivel. Barnbarnet! Håret, ögonfärgen, ansiktsform – hon var en kopia av Misha i den åldern. Om man nu bortser från att hon var flicka. – Du har dragit långt bort, yttrade kvinnan föraktfullt när hon granskade sin före detta svärdotter. – Hur vågade du ta mitt barnbarn ända hit? – Mark, ta med Karina hem, jag ordnar det här, sa pojkens mamma bestämt till sin man. – Och ring pappa, be honom skicka några av sina killar. – Nej, gör inte det! Jag vill lära känna mitt barnbarn! skrek kvinnan irriterat men tog ändå inte upp jakten. Två meter lång karl med axlar breda som en lada – vad hade de att sätta emot? Varför hade de inte kollat upp om Nadja gift om sig… – Tamara Petrovna, började Nadja och betraktade kvinnan framför sig med avsmak. – Vad pratar du om? Vilket barnbarn? Glömmer du saker? Jag kan påminna dig… **************************** – Hur är det med mitt blivande barnbarn? frågade kvinnan otåligt när sonen och svärdottern återvände från sjukhuset. – Det blir en flicka, det har jag sagt, svarade Nadja stelt, trött på att svärmodern numera typ bara gick hem och sov, annars var hon hos dem jämt. Nadja fick skylla på dåligt mående och gömma sig i sovrummet. – Läkaren har såklart fel, sa Tamara Petrovna bestämt. – I Soloviev-släkten föds bara pojkar! – Är det därför du raderade din äldste son ur familjen, eftersom hans fru fick en dotter? kontrade Nadja, utmattad av svärmors tjat. – Det där är inte hans barn! utbrast kvinnan ilsket. – Tanja lurade honom. Men han ville inte lyssna på mig! Och du tvivlar på mig, din fräcka unge… – Tanja har DNA-resultat, och det vet du. Du har kollat det pappret fem gånger! – Förfalskat! – vågade Tamara nästan väsa fram. Hon samlade sig – det var inte dags för skandal. Än. Man vet aldrig, stress och så är ungen borta. Och en arvtagare måste ju fås! Alla väninnor har barnbarn, och hon… – Jag går och lägger mig. Jag är yr, sade Nadja kallt och stängde dörren till sovrummet efter sig. Frågan gnagde. Var det ett misstag att gifta sig med Misha? Hon älskade honom, inget snack, men att stå ut med hans mamma i längden? Mamma hade ju rätt! Det vore bättre att flytta långt bort från nya släkten. Hon hade nämnt flytt för Misha. Han hade protesterat. Hur kunde man överge sin mamma? Pappa? Han sitter ju bara i soffan. Brorsan? Han är ovän med mamma. Att lita på ett test? Pappersjobb går ju att fejkta… Till slut bad Nadja i alla fall Misha att be mamman komma mer sällan och sluta kontrollera dem. – Mamma vill oss bara väl! utbröt Misha. – Hon hjälper dig, du borde tacka henne! Men du bara gömmer dig… – Jag gömmer mig för att jag inte orkar din mamma längre! snäste Nadja tillbaka. – Och om hon inte slutar trakassera mig, så får hon aldrig träffa sitt barnbarn! Då sticker jag till pappa, och han är överste i svenska armén – det blir snabb affär! Efter det lugnade Tamara Petrovna sig något, men det var ändå tydligt – det här var tillfälligt. Värst var att Tamara var så negativt inställd till tanken på barnbarn som var flicka. Hon KRÄVDE pojke, alltid pojke! Och bråket med den äldste sonen, den enda vettiga i familjen, var bevis. Och Misha gick på samma spår. Bara son, ingen dotter! Tittade på ultraljudsbilden med förakt. – Det blir en flicka, kastar jag ut er båda! Det skulle betyda att du varit otrogen! Jag är inte som Ljoha, jag låter mig inte luras! Efter det insåg Nadja att äktenskapet var över och började förbereda sig för skilsmässa. Pappa skulle hjälpa. Och så blev det en flicka. Misha rasade direkt på sjukhuset inför stackars rumskamraten som blev skrämd och tryckte sig mot väggen. Vakter kom och körde ut honom. Sen kom Tamara Petrovna. Hon skällde mindre högljutt, men sa precis vad hon tyckte med fula ord. När hon började varva skällandet dök Nadjas skyddsängel upp – en man i uniform som diskret gav svärmodern respass ut. Han hotade henne även med problem om hon inte slutade förtala Nadja. Misha slösade ingen tid. Skilsmässopapperen var snabbt hos advokaten. Men lagen sade tydligt – man får inte skilja sig innan barnet är ett år. Då avsade han sig faderskapet och ville ha DNA-test. Juristen skakade på huvudet. Endast pojkar i släkten? Dumheter! Inget avgörs utan test. – Jag känner mig tveksam till att du vinner, sa juristen. Din bror har ju också en dotter. – Det är inte hans barn! – Men det finns testresultat… – Falska! Misha, uppeggad av sin mor, var beslutsam. – Domstolen kommer troligen godta testet, sa juristen krasst. – Men det är inte min dotter! Men något test behövdes inte. Nadja ville prompt avsluta all kontakt och gick med på Misha’s krav. Hon ville att det skulle vara glasklart – barnet är hennes, ingen annans. Hellre ensamstående. ******************************* – Nå, har ni fått minnet tillbaka? Varför kom inte Misha med? – Misha… är borta, sa kvinnan med sorgsen röst. Och din dotter är allt som finns kvar av honom. Oroa dig inte, vi kommer uppfostra henne väl, göra henne till en riktigt fin människa… – Ni? Uppfostra? Varför det? fräste Nadja ursinnigt. – Ni är ingenting för min dotter. Er son är ingenting för henne, det är fastslaget i svensk domstol! Ser jag er nära min dotter igen gör jag en polisanmälan för kidnappningsförsök. Min far är högt respekterad här – räkna inte med att slippa undan! – Du förstår inte, vi har ingen kvar! – Ni har ju äldsta sonen! Han har också en dotter, gå till dem! – Han vill inte se oss… mumlade kvinnan och förstod först nu sitt misstag. – En klok karl, sa Nadja. – Ni har plågat oss nog! Behövs det påminnas vad ni sa om min lilla flicka? – Nadja Jurevna, är det problem här? frågade två stabila killar i uniform närmade sig sin chefs dotter. – Ja, små problem. Se till att de här människorna lämnar vår stad. – Men… – Inga men, sa killen med skarp röst. Soloviev-paret skyndade därifrån, vilket fick Nadja att le belåtet. – Nu går vi. Nadja gick lyckligt hemåt, men en tanke fick henne att rynka på pannan. – Någon måste hålla koll på de där… Solovievs. De ska inte visa sig här! Jag säger till pappa… Oönskad, men ändå så älskad – Berättelsen om barnbarnet som aldrig var god nog

Titta där, det är hon! Helt säkert! viskade en reslig kvinna till en något enfaldig man bredvid sig. Låt oss titta på henne några minuter.

En liten flicka på fem år satt fridfullt och lekte i sandlådan, koncentrerat byggandes ett riktigt slott åt prinsessan. Bygget såg mest ut som en massiv kulle, men Linnea avvisade bestämt alla vuxnas hjälp. Hon skulle klara det själv! Dessutom behövde hon ju gräva vallgraven runt slottet, och en grotta för draken också någon måste ju vakta kungariket!

Det var en stekhet sommardag. Linnea satt tryggt i skuggan under en markis som spänts upp ovanför sandlådan och kände sig inte alls besvärad, till skillnad från hennes föräldrar. Rädd för solsting hade mamma gått bort en stund för att ställa sig i skuggan och skickat maken att köpa kalla drycker och glass. Upptagen med ett samtal i mobilen tappade Sara för ett ögonblick bort dottern ur sikte. För de två som stod och iakttog var det allt som behövdes.

Hej lilla vän sade kvinnan fräckt och satte sig bredvid Linnea, som hoppade till av rädsla. När hon lade tyngdpunkten fel ramlade Linnea över sitt bygge och rev det till nästan grunden. Tårarna steg direkt i flickans ögon allt slit förstört! Gråt inte nu, det är bara lite sand! Vill du kan jag bygga ett riktigt slott åt dig.

MAMMA! skrek Linnea så högt hon kunde, med alla barnsäkerhetsregler färskt i minnet från dagis och hemmet.

Hon kravlade sig snabbt ur sandlådan, precis undvikande greppet från en fullständigt obekant man som försökte ta fast henne.

Sara hörde sitt barns förtvivlade skrik och sprang hals över huvud, så att mobilen flög ur handen och lade sig på gräset. I luren hördes än en stund den upprörda rösten från hennes samtalspartner.

Mitt hjärta! kramade hon dottern. Vad har hänt, lilla älskling?

Där borta snyftade Linnea och höll sig hårt fast kring mammas hals. En konstig tant! Och en farbror också! Han ville ta fast mig! Mamma, jag är rädd!

Fadern kom rusande. Han kastade en snabb blick på flickan, kontrollerade att hon var oskadd, och vände sig sedan med ilsket ögon mot de två som skrämt hans dotter.

Kvinnan, kring sextio år, satte irriterat samman läpparna när hon såg på familjescenen. Den lilla flickan Det råder inget tvivel det är hennes sondotter! Samma ögon, samma ansikte, samma raka ljusa hår en kopia av Martin som liten! Med hänsyn tagen till kön förstås.

Du har kommit långt bort, sade kvinnan med kallt tonfall och granskade sin före detta svärdotter. Hur vågade du ta mitt barnbarn och flytta hela vägen hit till Malmö?

Anton, ta med Linnea hem. Jag fixar detta. Ring pappa också så han kan skicka några av sina kollegor, sade Sara och överlät dottern till sin man.

Nej, våga inte! Jag vill träffa mitt barnbarn! utbrast kvinnan, men gjorde ingen ansats att följa efter. Anton var ju nästan två meter lång och bredaxlad vad skulle de kunna göra mot honom? Varför hade de inte tagit reda på ifall Sara gift om sig?

Barbro Holmgren, sade Sara, och skådade kvinnan mittemot med en blick av ren motvilja. Vad pratar du om? Vilket barnbarn? Tror du att du börjar glömma? Låt mig påminna

* * * * * * * * * * * * * *

Hur går det med mitt framtida barnbarn? frågade Barbro otåligt när sonen och svärdottern återvände från sjukhuset.

Vi väntar en flicka, jag har sagt det flera gånger, svarade Sara och tvingade fram ett leende, längtandes efter att svärmodern skulle gå hem. Kvinnan tycktes de senaste månaderna bara gå hem över natten! Sara gömde sig allra helst i sovrummet och låtsades må dåligt.

Läkaren har misstagit sig, deklarerade Barbro självsäkert. Bland Holmgrenarna föds det bara pojkar!

Är det därför du förskjutit din äldste son? För att hans fru födde en flicka? svarade Sara torrt, mer än trött på den gamla sången.

Det där är inte hans barn! röt Barbro tillbaka, ogärna minnas sådant. Anna fuskade med honom och ändå ville han inte lyssna på MIG! Lodade sig styras av en… flickunge! hon spottade fram ordet och höll på att tappa fattningen.

Anna visade DNA-resultat. Du satt själv och granskade papperen fem gånger minst. Hela tiden drev du på att Anders blivit lurad.

Det var förfalskat! Hur vågar du ifrågasätta mig? Jäkla slyna! väste Barbro, nära ett sammanbrott. Inte än! Annars kunde något hända barnet av stress. Holmgrenarna behövde en arvinge. Bland vännerna hade alla barnbarn – utom hon…

Jag tänker lägga mig lite. Känner mig snurrig.

Sara drog sig undan till sovrummet och stängde dörren om sig. Ofta undrade hon om det varit fel att gifta sig med Martin. Hon älskade honom, jo, men att stå ut med DEN sortens svärmor? Hade mamma rätt; kanske borde de ha flyttat längre bort från den där besvärliga släktingen.

Hon hade försökt tala Martin till rätta, föreslagit flytt men han vägrade argt.

Hur kan du? Ska mamma lämnas ensam? Och pappa… han gör ändå inget, sitter bara tyst i soffan. Brorsan? Du vet ju att han och mamma är osams efter det där faderskapet. Vad spelar proven för roll sådana papper kan vem som helst ordna.

Till slut bad Sara åtminstone att han skulle prata med sin mamma och lägga sig i.

Mamma vill oss bara väl! sade Martin, sårad. Hon hjälper dig! Säg tack! Och varför måste du alltid gömma dig i sovrummet?

Jag gömmer mig bara för att jag står inte ut med din mamma! Nu kunde Sara inte hålla sig Hur kan du ens klaga? Jag vill bara hålla nere bråken! Fortsätter hon pressa mig får hon aldrig se barnbarnet! Då flyttar jag hem till mina! Och min pappa polisinspektör hjälper mig.

Efter det vred Barbro ner tempot en smula. Hon kom fortfarande varje dag, men gick oftare hem. Hon kritiserade mindre också. Men Sara kände att det nog bara var tillfälligt.

Barbro ogillade också skarpt att de väntade en flicka. Bara en pojke dög åt henne! Konflikten med äldste sonen, som faktiskt blivit en förnuftig vuxen, talade sitt tydliga språk.

Martin höll med sin mor bara en pojke dög! Han bortförklarade ultraljudet och tog det med en axelryckning.

Blir det en flicka kastar jag ut er båda sade Martin, halvt onykter. Då vet jag att du bedrivit dig. Jag är inte Anders!

Efter det blev Sara färdig med äktenskapet. Pappa hade kontakter det skulle gå snabbt att ordna papper.

Så kom då en flicka väntat nog. Martin bråkade i förlossningsrummet, helt ogenerad inför Saras lilla grann-kvinna som gömde sig uppe i sängen. Vakterna avlägsnade honom snabbt.

Dagen efter kom Barbro och hälsade på. Hon skrek inte, men sade rakt ut allt hon tänkte i grova ordalag. När det började om igen steg Saras pappa in uniformerad och sträng och hotade med konsekvenser om Barbro inte slutade förtala dottern.

Martin var snabbt ute med skilsmässoansökan. När det visade sig att man enligt svensk lag inte kan skilja sig förrän barnet är ett år, förnekade han barnet helt och hållet och lämnade in papper på faderskapsutredning.

Juristen som skrev handlingarna gjorde nästan en grimas:

Jag tror inte du har en chans, särskilt eftersom din bror också har en dotter.

Det är inte hans barn!

Men det finns DNA-svar

Förfalskade! Martin drevs av sin mammas envishet.

Domstolen accepterar DNA-testet som bevis, sa juristen.

Jag vet att det inte är mitt, punkt slut!

Men något test blev aldrig av. Sara valde att bryta alla band och gick med på skilsmässan. Hon ville aldrig riskera att Martin krävde rättigheter över flickan. Bättre att bli ensamstående mor och fri.

* * * * * * * *

Ja, nu minns du? Och varför kom du inte med Martin?

Martin… Martin är borta, svarade Barbro sorgset. Din dotter är det enda vi har kvar av honom. Oroa dig inte, vi ska uppfostra henne till en riktig människa…

Ni? Uppfostra? Av vilken anledning? fräste Sara Ni är ingen för min dotter. Er son är ingen! Det är fastställt i domstol. Skulle jag se er i närheten anmäler jag er direkt för kidnappningsförsök. Min pappa har respekt i den här staden räkna inte med något annat!

Du förstår inte, vi har ingen annan!

Jo, ni har er äldste son. Anders har också en flicka, gå till dem.

Han vill inte ens se oss… mumlade Barbro och sänkte blicken. Först nu förstod hon allt.

En smart man. Ni har bara förstört, och vill komma och kräva något mer? Ska jag påminna dig om vad du kallade min flicka?

Problem, Sara? två bastanta män i polisuniform närmade sig snabbt.

Ja, visst finns ett problem. Var vänlig se till att dessa personer lämnar Malmö.

Men…

Inga men, sa den yngre, steg fram och barriärade. Barbro och hennes man backade undan, och Sara drog på munnen. Var så goda.

Sara gick hem. Humöret var på topp! Bara en tanke blixtrade till hos henne innan hon log igen.

Bäst hålla koll på de där… Holmgrenarna. De ska allt hålla sig borta! Jag säger till pappa han fixar det…