Majken får veta att hennes far lever när hon blir sjuk. Hon har känt sig dåligt ett tag, har redan besökt skolsköterskan som skickar henne till en neurolog. Hon ber sin mamma Karin att boka tid, men Karin glömmer bort det och skuldbelägger sig själv i efterhand, funderar på hur allt hade kunnat gå annorlunda om de hade vetat om sjukdomen tidigare.
Lever han? frågar Majken.
Karin stirrar på sina tofflor, där en hål i stortåns nagel blänker.
Lever, svarar hon. Förlåt.
Majken har inte frågat någon gång om sin biologiska far. Hon minns honom bara som en närvaro. Sedan två års ålder har hennes morbror Lars, som hon kallar pappa, uppfostrat henne och till och med adopterat henne. När Majken är tretton år blir relationen med Lars ansträngd: hon upplever att han kräver för mycket, skäller ofta och hindrar henne från att leva sitt eget liv. Då bestämmer hon sig för att hitta sin riktiga far. I tre månader pressar hon på Karin, kräver namn, adress, telefonnummer något som helst. Karin låtsas vara en tyst staty och säger inget. Majken hör dem viska med varandra, fundera på om sanningen ska avslöjas. Trots sina gräl är Majken säker på att Lars är den som övertygat sin mamma att erkänna.
Han omkom, säger Karin. Kraschade i fjällen.
Det är märkligt att Majken tror på det utan att begära bevis eller ens försöka hitta släktingar.
Jag ringde honom. Han är villig att lämna ett prov. Om det passar, gör man en benmärgstransplantation. Allt blir bra.
I samma ögonblick inser Majken att inget någonsin blir bra igen. Modern har lurat, fadern har övergett, Lars har dragit sig tillbaka med orden man tvingar inte någon att älska. Vem är hon värd nu? Naturen verkar vilja bli av med det överflödiga.
Jag vill inte! skriker hon. Ingen operation, jag hatar er, jag vill inte leva!
Karin försöker krama henne, men Majken rycker sig loss och springer in på sitt rum.
Himlen smälter samman med den tjocka dimman som hänger i luften, så att horisonten är omöjlig att urskilja. Majken gillar att hennes fönster vetter mot den tomma ängen, medan Karin suckar över att de flyttade till ett hus där alla andra fönster vetter mot gården för Majken känns det som om livet är tråkigt där. Idag finns ingen solnedgång, världen är insvept i grå dis som vägrar släppa taget även mellan dag och natt. Ljuset blir mörkare, liksom Majkens hela liv.
När hon hör steg tror hon att det är Karin som kommer för att be om förlåtelse, men det är Lars. Han ställer sig i dörrkarmen som om han är rädd för att hon ska jaga bort honom.
Bli inte arg på mamma. Hon gjorde så gott hon kunde.
Så bra, ja! Skulle du ha gillat om de begravde dig så här?
Hon skrev till honom. Sa att du ville träffa honom. Han svarade inte. Hon tänkte att det var bättre så, upprepar han.
Majken biter i läppen. Ingen svarade. Nu vet han att hon dör och svarar.
Lars stapplar runt i dörren, väntar på svar, men utan svar går han tillbaka till köket.
Hon går till mamman först en timme senare. Hon hade egentligen bestämt sig tidigare, men låter alla svalna ett tag. I Karins rum hänger en söt vaniljdoft från hennes parfym som alltid tränger igenom andra aromer, men Majken känner ändå dofterna av pudrig puder som Karin stryker över sitt ansikte, jordgubbskräm för händerna, den unika lukten av gamla biblioteksböcker. Karin älskar att låna böcker på Stadsbiblioteket, tycker det är en särskild lyx. Lampan är släckt, hennes figur smälter ihop med fåtöljen, en lång morgonrock täcker hennes vita ben. Hon ogillar solarium och lider genom vintern medan hon väntar på sommarsolen.
Okej, säger Majken. Låt honom göra provet.
Hon får reda på att fadern är på väg när hon ligger på sjukhus i Stockholm. Hon mår sämre, trots att läkaren lovar mer tid. Tiden är borta, liksom hon själv, hon nästan upphör att existera.
Majken ligger med ryggen mot väggen, river i en flagning av gammal färg med nageln. Hon stirrar på sprickorna och känner sig overklig. Allt omkring känns overkligt. Hon trycker färgen under nageln så att blodet bryter ut som om det kunde få henne att känna sig levande. Sängens slitsiga nät, sjuksköterskornas röster i korridoren, sjukhuslukten allt är en dröm som dröjer.
Innan hon öppnar ögonen känner hon en doft och vet att hon känner den. Hon drar in näsborrarna, inhalerar tobaksröken blandad med maskinolja, andas kraftigt ut och öppnar ögonen.
En man i vit rock hänger över hennes säng. Hans ansikte är solbränt och rynkigt, tjocka ögonbryn, bruna ögon som Majken själv har.
Hej, dotter.
Hans röst är djup och bekant.
Hej, harklar Majken, hostar och upprepar. Hej.
Fadern är inte den hon föreställt sig. Han är gift och har tre söner, arbetar som vagnmekaniker och reparerar spårvagnar i Göteborg. Majken hade aldrig hört talas om det yrket. Hon berättar att hon vill bli hundtränare, men mamman är emot, så hon planerar att gå på veterinärprogrammet först, sedan bli hundtränare.
Hundar är bättre än människor, säger han.
Operationen lyckas. Majken väntar på att fadern ska dyka upp eller åtminstone ringa, men han dyker inte upp. Istället kommer Karin och Lars om vartannat dygn: Karin lämnar efter sig vaniljdoften och nya böcker utan att märka att Majken inte öppnat de gamla. Lars sitter bara bredvid och säger nonsens, även när Majken vänder ryggen mot väggen.
På utskrivningsdagen väntar Majken på sin far igen. Hon tror att han kommer. När hon väntar på läkaren reser hon sig, tittar på ett påkryssat fönster med barnens handavtryck, går ut i den fuktiga luften, känner hur golvet svajar under fötterna som om hon står i en liten båt på en ström. Rummet är tomt, hon slår upp fönstret. En kall vind slår mot hennes ansikte och för med sig lukten av fuktig jord, dammig asfalt och avgasrök från bilar som susar förbi och skrämmer iväg en flock sparvar. Det blåa vårhimlen gör ont i ögonen.
Hon tänker på fadern hans grova händer som är täckta av motorolja, hans tunna hår som är kamrat åt sidan för att dölja den gula skalligheten, hur han dagligen reparerar spårvagnarna. Nu, när hon ser de grå metallvagnarna med sina långa hornen som en gräshoppa, kommer hon att tänka på honom. På hans rynkiga ansikte, de uppdragna ögonbrynen, orden han aldrig säger.
Nere väntar Lars och Karin. De håller om varandra som om ett stormby av kylan skulle slå ner dem, deras ben har precis samma svaghet som Majkens efter lång sjukdom. De är på väg att gå när dörren kastas upp, en solig doft av vatten strömmar in. Fadern står i arbetsrock, håller dörren öppen, i händerna har han en bukett tulpaner. Majken torkar tårarna med handflatan, ler och går fram.
