**Dagboksanteckning**
“Om barnet liknar honom så vägrar jag… jag ger det livet och vägrar!” sa Lotta med en färglös röst.
“Det är för sent nu, älskling, nu får du bara vänta tiden ut,” sammanfattade läkaren. “Annars kan du bli barnlös för alltid.”
Lotta lämnade kontoret och sjönk ner i en soffa för att hämta sig. Hon ville gråta av sorg… när hon tittade upp såg hon hur den höstliga vinden utanför skakade grenarna, de sista löven hängde kvar.
Det kändes som om hon själv var som den där grenen hjälplös, och att det här barnet nu var olägligt. För bara tre månader sedan hade hon längtat så efter det… Hur allt kunde förändras så fort.
Hon gick ut från mottagningen, passerade ett lyckligt par: mannen höll om sin fru, båda log. Det stack ännu värre i hjärtat. Lotta släpade sig till hållplatsen.
När hon äntligen kom hem låste hon in sig på sitt rum och stannade där i nästan en timme. Mamman bad henne att äta något, men dottern svarade inte ett ord. Annika Larsson gick ut i köket och satte sig ned, försjunken i tankar. En tung tystnad låg över lägenheten.
Efter en stund kom Lotta ut, satte sig mittemot sin mor, och de satt tysta en lång stund till.
“Om den liknar honom så vägrar jag… jag ger det livet och vägrar,” upprepade Lotta med samma tonlösa röst.
Annika Larsson ryckte till, dotterns ord väckte henne ur tankarna:
“Det här fattar du väl inte! Lovisa, tänk efter innan du säger sådant!” När Annika ville vara allvarlig med sin dotter, använde hon hennes fullständiga namn.
“En frisk, hårt arbetande kvinna som vägrar sitt eget barn… hur tänker du? Vad ska släkten säga? Kollegerna? Hur ska du leva med dig själv? Det är inte barnets fel att fadern är en usling.”
“Vem bryr sig om vad folk tycker?” skrek Lotta. I det ögonblicket såg hon verkligen ut som ett djur som trängts in i ett hörn. Skräck i de stora bruna ögonen, darrande läppar, nedhängda axlar.
“Jag bryr mig, och jag hjälper dig,” svarade Annika. “Och jag tillåter inte att mitt barnbarn lämnas bort.”
“Du har knappt råd att leva själv, löner som inte kommer vilken hjälp kan du ge?”
“Vi klarar oss,” insisterade mamman. “Folk överlevde värre tider på 40-talet, och nu är det fred år 1989.”
Lotta suckade tungt. Hon var redan rädd nu, och framtiden var fullständigt okänd. Hon visste inte ännu att 90-talet skulle visa sin grymma sida. Men idag visste hon bara en sak: Henrik hade lämnat henne.
De gifte sig för ett halvår sedan, efter att ha varit tillsammans i ett och ett halvt år. Inget hade antytt att det skulle sluta så för det unga, vackra paret.
Lotta minns varje minut av den dagen då Henrik kom hem som en helt annan människa. Han försökte vara ömsint, som vanligt.
Men det var omöjligt att missa hans avståndstagande, hans fundersamhet, och hans blick blicken hos en man som inte längre älskade Lotta.
Han visste redan att hon väntade barn, och det plågade honom. Annars hade han gått direkt. I en månad försökte Lotta få ur honom vad som hänt, och det var först när Henrik till slut stack som hon fick veta sanningen.
Lotta grät i hysteriska utbrott när Henriks mamma kom, och även hon grät hon hade inte förväntat sig en sådan lömskhet från sin son.
Och historien sträckte sig långt tillbaka, till skoltiden. När Henrik gick sista året på gymnasiet reste han på en scoutläger.
Där var tonåringar från hela landet: de vandrade, bodde i tält. Där träffade han Evelina och blev genast förälskad.
I två veckor lämnade han inte hennes sida. När de skildes åt bytte de adresser. Men när Henrik flyttade till en ny lägenhet tappade han bort hennes adress. Inga brev kom heller.
Med tiden accepterade han det och försökte glömma flickan. Men så började han inse att hon var hans enda kärlek. Efter tre år träffade han Lotta, han trodde Evelina var i det förflutna, och efter två år gifte de sig och började vänta sitt barn.
Och så dök Evelina plötsligt upp igen. Hon hade inte heller sparat hans adress, men eftersom hon visste i vilken stad Henrik bodde, la hon ut en annons i den lokala tidningen. Henrik fick syn på den. Han bjöd in Evelina till sin stad och bokade ett hotellrum åt henne.
Först ville han bara träffa flickan han inte kunde glömma. Men mötet förenade dem direkt. Beslutet var svårt, men han tog det: att lämna Lotta, som väntade deras barn, och resa iväg med Evelina.
På jobbet fick Lotta stöd från alla. En ny tjej, som precis börjat, sa sorgset:
“Ett barn är en välsignelse, och här har min man och jag försökt i fem år.”
“Just det med en man,” muttrade Lotta missnöjt. Nu fanns ingen glädje kring barnet hon väntade, bara smärtan över att ha blivit övergiven.
Hemma försökte Annika göra allt för att lugna Lotta och mildra hennes sorg. En dag kom svärmodern. Hon kom in och brast i gråt. Hon ville verkligen att Henrik och Lotta skulle vara tillsammans.
Evelina sonens nya fru tyckte hon illa om. Framför allt för att hon tagit Henrik tusen kilometer bort. Fast egentligen var det Henrik själv som reste, det var hans beslut.
Trösten från de två blivande mormödrarna gjorde det både svårare och lättare för Lotta. Men det som skrämde henne mest var hur hon skulle möta sitt barn.
Tänk om det fick Henriks ögon, näsa, läppar… Vad skulle hon då göra? Titta på sitt eget barn och bli påmind om hans svek varje dag? Det var det som skrämde henne.
När Lotta skulle skrivas ut från sjukhuset förväntade hon sig inte så många människor. Där var hennes mamma Annika, svärmodern Inger, en nära vän med make, storasyster med systerdotter och hela hennes lilla arbetslag.
Alla ville hålla barnet. Och alla önskade mamman och den lille hälsa. När de väl var hemma och vecklade upp pojken tog svärmor Inger honom i sina armar, tittade på barnbarnet, log och grät, och viskade sedan:
“En liten Henrik.”
Hon trodde Lotta inte hörde, men hon hörde. Hon gick fram, tog sin son och sa:
“Inte alls Henrik, utan Johan det blir ditt namn.”
Svärmor och mamma suckade av lättnad allt var bra.
Tjugo år gick. År 2010 studerade Johan på tredje året på universitetet. Hemma hade han två yngre systrar som han ä
