Om jag bara hade vetat…
Bussen skumpade över håligheterna i vägen. Chauffören svor tyst medan han försökte undvika de vattenfyllda groparna, ibland tvingades han till och med köra om på mötande fil. Det var få passagerare ombord, en vanlig arbetsdag trots allt.
Sven tittade ut genom fönstret på den svarta, sjunkna snön. Snart skulle den smälta bort helt, och sedan var det inte långt kvar till sommar. Vid nästa grop hoppade bussen igen, och chauffören muttrade en ny svordom.
“Man kan ju förlora hjulen så här.”
Till slut syntes kyrkogårdens staket i fjärran, bakom vilket rader av gravstenar tornade upp sig.
Varje gång han kom hit fick Sven en känsla av förutbestämd hopplöshet och livets flyktighet. Tanken på att han själv en dag skulle vila här var obehaglig. Han kom inte hit av längtan, utan av pliktkänsla. Så var det meningen – man skulle besöka de närståendes gravar vid vissa tillfällen. Han skämdes över sina tankar och suckade högt.
Bussen stannade framför kyrkogårdsgrinden. Dörrarna öppnades med ett vinande ljud, och passagerarna klev av, sträckte på benen. Folk rörde sig genast mot raderna av plastblommor längs staketet. Sven gick långsamt förbi, letade efter några riktiga blommor. De påklistrade färgerna i plasten skar i ögonen. Längst bort stod en kvinna med en hink röda nejlikor.
Sven köpte fyra stycken och gick in genom grinden. Gångarna var översvämmade av pölar. Han försökte undvika dem, men även under den mjuka snön vid sidorna av vägen kände han vattnet sippra in. Han ångrade att han inte hade tagit på sig något varmare än de gamla vinterkängorna.
Han gick nästan ända till skogsbrynet och svängte sedan vänster. Hustruns grav hittade han direkt, markerad av ett träkors. “Det är dags att sätta upp en sten. Eller ska jag vänta? Kanske kan göra en dubbelgrav när min tid kommer?” Runt omkring fanns inga temporära kvar längre. Han såg ut över den utsträckta stäaden av de döda. Många nya gravar hade tillkommit sedan hans förra besök på hösten.
Han klev över det låga staketet och sjönk ner i den mjuka snön, trampade den plats för att få fotfäste. Kylan trängde igenom skon, och han insåg att hans fötter var blöta.
“Hej, Lotta.”
Från den blekta fotografien i ramen, placerad bredvid korset, log hans hustra mot honom. Han älskade det fotot. Det var så han mindes henne, fast hon bara var trettiofem år där.
Han mindes den födelsedagen. Han hade sprungit ut för att köpa blommor på morgonen, och när han kom tillbaka hade Lotta redan klappat på sig en ny klänning. Han gav henne ett par guldörhängen. Hon satte genast i dem och log brett. Han hann ta bilden just då. Det kändes som igår…
“Grattis på födelsedagen. Idag skulle du ha fyllt femtiosex.” Sven funderade på var han skulle placera nejlikorna.
Hela graven var täckt av plastblommor instuckna i marken. De hade inte bleknat, som om de nyligen lagts dit.
Sven böjde sig ner, drog upp en gul plastblomma framför korset och satte den i snön vid gravens fot. I dess ställe lade han nejlikorna. Marken var frusen, och de bräckliga stjälkarna gick knappt ner – snön skulle snart smälta, och blommorna skulle falla i alla fall. De såg enkla ut jämfört med de skrikiga plastblommorna. Men de var i alla fall äkta.
“Jag saknar dig. Men jag kan inte komma hit så ofta. Förlåt mig, och var inte arg. Det är jag som borde ligga här, inte du. Men livet bestämde annorlunda…”
Han pratade länge, berättade nyheter medan han stirrade på porträttet, tills hans fötter var iskalla. Ibland avbröts tystnaden av kråkornas skrin. Det gjorde allt bara ännu tydligare hur ensam han var.
“Jag måste gå nu, Lotta. Jag tog på mig de gamla kängorna och nu har jag blöta fötter. Och det finns ingen som kan skälla på mig längre. Jag kommer tillbaka efter påsk, när marken är torr. Då ska jag städa graven och ta med ett nytt foto, samma som det här. Du är så vacker här. Förlåt mig för allt.” Han suckade, klev över staketet och gick mot utgången utan att vända sig om.
Vid hållplatsen väntade redan några andra. När bussen äntligen kom kände han knappt tårna längre.
Hemma klev han genast ur de våta skorna och strumporna, satte på vattenkokaren och drack två koppar te med honung när det var klart. Han tog på sig torra ullstrumpor, satte på tv:n och lade sig på soffan. Någon film gick. Teet gjorde honom trött, och snart föll han i en djup sömn…
***
Anna började jobbet på bygget efter teknikumet. Ung, med stora ögon och fräknar på näsan – och ett leende som solsken efter regn. Sven kunde inte låta bli att titta på henne. Han hade ju en fru, en son som gick i tredje klass, men ändå drogs hans blick till flickan. Och vad skulle han göra? Hon syntes överallt. Skulle han blunda?
En dag, strax före jul, stötte de ihop på busshållplatsen. Anna gömde näsan i kappans krage. Gatlyktornas sken speglade sig i hennes ögon. Sven sneglade på henne. När bussen kom knuffade han sig fram och följde efter henne in, sat sig bredvid.
“Hej, Anna. På väg hem?” frågade han för att börja prata.
“Ja. Och du?”
“Jag med.” Sven tystnade en stund. “Har du redan pyntat granen?”
“Nej. Pappa köpte alltid en riktig. Den låg på balkongen, och på julafton pyntade vi den tillsammans. Vilken doft det blev! Och så kändes det genast som jul.”
“Men det är julafton idag. Har du en riktig gran på balkongen?” frågade Sven.
Anna skrattade, och ljudet fick hans hjärta att hoppa. Han kunde inte sluta titta på henne.
“Mina föräldrar bor långt borta, och jag har en plastgran. Jag ska strax gå hem, plocka fram lådan och sätta ihop den. Sedan ska jag pynta den. Jag måste ha godis i den – det gjorde mamma allHan slöt ögonen och mindes när livet ännu kändes lätt, men nu fanns det bara tystnad kvar.
