Bussen skumpade över hålen i vägen. Chauffören svor när han försökte undvika vattenfyllda gropar och ibland till och med körde in på mötande körfält. Det var få passagerare ombord, en vanlig arbetsdag.
Erik tittade ut genom fönstret på den svartnade, sjunkna snön. Snart skulle den smälta bort helt, och sedan var det inte långt kvar till sommaren. Vid nästa grop hoppade bussen till, och chauffören svor igen.
”Hela hjulen kommer att gå sönder så här.”
Till slut syntes kyrkogårdens staket, med rader av gravstenar bakom. Varje gång Erik kom hit kände han en tung känsla av meningslöshet och livets korthet. Att tänka på att han själv en dag skulle vila här var obehagligt. Han kom inte för hjärtats skull, utan för att upprätthålla en ritual. Så var seden – att besöka sina näras gravar vid vissa tillfällen. Han skämdes över sina tankar och suckade högt.
Bussen stannade vid kyrkogårdens grind. Dörrarna öppnades med ett vinande ljud, och passagerarna klev av och sträckte på benen. Folk gick direkt mot raderna av plastblommor som stod längs staketet. Erik gick långsamt förbi, letande efter levande blommor. De skimrande, vaxdoftande blomsterarrangemangen gjorde honom yr i huvudet. I slutet av raden stod en kvinna framför en hink med röda nejlikor.
Erik köpte fyra stycken och gick in genom grindarna. Gångarna var genomdränkta av pölar. Han försökte undvika dem, men även under den lösa snön längs kanterna kändes det blött. Han ångrade att han hade tagit på sig de gamla vinterkängorna.
Nästan framme vid skogsbrynet svängde han vänster. Hans hustrus grav hittade han direkt, tack vare korset. ”Det är dags att sätta upp en sten. Eller kanske vänta? Sonen kan göra en åt oss båda senare.” Runt om fanns inga temporära kors kvar. Han såg ut över den växande staden av de döda. Många nya gravar hade tillkommit sedan han var här sist, på hösten.
Han klev över det låga staketet och ställde sig i den sjunkna snön, trampade lite för att jämna till den. Kände hur kylan trängde igenom skorna.
”Hej, Lotta.”
Från den blekta foton i ramen, placerad vid korset, log hans hustru mot honom. Han älskade det fotot. Det var så han kom ihåg henne, även om hon bara var trettiofem här.
Han mindes den där födelsedagen. Han hade sprungit ut och köpt blommor på morgonen, och när han kom hem hade Lotta redan klätt sig i en ny klänning. Han gav henne ett par gyllene örhängen. Hon satte dem genast i öronen och log så varmt. Han hann ta ett foto av det ögonblicket. Det kändes som igår…
”Grattis på födelsedagen. Idag skulle du ha fyllt femtiofem.” Erik funderade på var han skulle placera nejlikorna.
Hela graven var täckt av konstgjorda blommor nedstuckna i jorden. De hade inte bleknat, som om de nyss placerats ut.
Erik böjde sig ner, drog upp en gul plastblomma från snön och satte den längst ner vid graven. I dess ställe lade han nejlikorna. Marken var frusen, de känsliga stjälkarna gick inte att sätta ner ordentligt. Snön skulle snart smälta, och blommorna skulle falla. De såg enkla ut bland de skrikiga plastblommorna. Men ändå – de var levande.
”Jag saknar dig. Men jag kan inte komma hit ofta. Förlåt mig, och var inte arg. Det är jag som förtjänar att ligga här, inte du. Men livet bestämde annorlunda…”
Han pratade länge, berättade nyheter medan han stirrade på porträttet tills benen var helt domnade. Ibland bröts tystnaden av kråkors skrän. Det gjorde bara allt tyngre.
”Jag går nu, Lotta. Jag tog på mig de gamla kängorna och har blöt om fötterna. Och ingen som skäller på mig för det. Jag kommer tillbaka efter påsk, när det är torrt. Då ska jag städa graven och ta med en ny bild, en likadan. Du är så vacker här. Förlåt mig för allt.” Han suckade, klev över staketet och gick mot utgången utan att se sig om.
Vid hållplatsen väntade redan några människor. När han äntligen satte sig på bussen kände han knappt tårna.
Hemma gick han rakt in, tog av de blöta skorna och strumporna, satte på vattenkokaren och drack två glas te med honung när det var klart. Han tog på sig torra ylletofflor, satte på tv:n och lade sig på soffan. Någon film gick. Teet gjorde honom dåsig, och sömnen drog honom med sig…
***
Sofia började jobba på hans byggarbetsplats efter gymnasiet. Ung, med stora ögon och fräknar på näsan, och ett leende som solen efter regn. Erik kunde inte låta bli att titta på henne. Han hade fru, en son som gick i tredje klass, men han kunde inte slita blicken från den unga flickan. Och vad skulle han göra när hon hela tiden var i närheten? Kunde ju inte bara vända sig bort.
En dag, strax före nyår, träffades de vid busshållplatsen. Sofia höll hårt i kragen på sin jacka. Gatlyktornas sken reflekterades i hennes ögon. Erik sneglade på henne. När bussen kom skuffade han sig fram och satte sig bredvid henne.
”Hej, Sofia. Hem?” frågade han för att få igång ett samtal.
”Ja. Du?”
”Jag också.” Erik tystnade. ”Har du redan pyntat granen?”
”Nej. Pappa brukade alltid köpa en riktig. Den låg på balkongen. Den trettionde dekorerade vi den tillsammans. Och vilken doft det blev i lägenheten! Det kändes genast som jul.”
”Men det är ju den trettionde idag. Har du en riktig gran på balkongen?” skojade Erik.
Sofia skrattade, och han kunde inte låta bli att le.
”Mina föräldrar bor långt borta, och jag har en plastgran. När jag kommer hem ska jag hämta lådan, sätta ihop den och pynta den. Jag ska absolut hänga godis i den. Så gjorde mamma. Sen ska jag dricka te och bara titta på den.” Hon skrattade igen.
Erik föreställde sig scenen: rummet, granen, Sofias blossande kinder när hon sträckte sig för att hänga en kula högst upp… Och i köket, vattenkokaren som puttrade på spisen…
”Får jag följa med dig hem?” undrade han plötsligt.
”Varför då?” Sofia såg förvirrad ut.
”Jag kan hjälpa dig pynta. Och sen dricker vi te.” Han skämdes över sin fräckhet.
Vad tänkte hon nu? Han skyndade sig att förklara:
”Du sa det där om teet, granen… Min fru och son pyntade vår gran för två veckor sedan. När jag kom hemHan slöt ögonen och mindes hur hennes had låtit när hon skrattade, men nu var det bara tystnad, och allt som fanns kvar var en tomhet han inte visste hur han skulle fylla.
