För några år sedan gifte sig min vän Karl. Man måste ändå säga att han höll ut ovanligt länge Karl hade hunnit bli trettiotre bast. Han var väldigt van vid att leva för sig själv, och uttryckte ofta sitt motstånd mot hela grejen med äktenskap. Besök hos föräldrarna, veckohandling på ICA, släktkalas allt sånt där var som att svära i kyrkan för honom. Och när vänner och familj skojade om saken svarade Karl alltid:
Jag har min egen lägenhet, fast jobb, vad ska jag med en familj till? Klarar mig finfint. Dessutom har jag mitt livs sällskap min hund Bamse. Vi lever tillsammans och har det kalas. Kvinnor? Ja, de kommer och går.
Men förr eller senare tar allt slut. Även för Karl. Han föll till slut för en tjej. Och här snackar vi en riktig listig en Hon gjorde sig oåtkomlig med flit, vilket bara gjorde Karl ännu mer intresserad. Tjejen hette Majken, de träffades på ett litet café i Malmö. Hon var 29, frånskild och barnlös.
De sågs igen några gånger, Majken övernattade hos Karl lite då och då snart började hennes kläder dyka upp i Karls garderob utan att han riktigt hunnit fatta hur det gick till. Plötsligt bodde hon bara där. En kväll satt de vid köksbordet och drack te. Då sa Majken bara rakt ut:
Du Karl, du har ju antytt om giftermål fler gånger. Jag tror förresten att jag är på.
Hur mycket han än grävde i minnet kunde Karl inte erinra sig att han någonsin pratat om äktenskap. Men han vågade inte förneka det för då hade han väl sagt det i sömnen eller nåt. Han försökte avstyra, men Majken bara bytte samtalsämne till bröllopsplaner.
Det kändes som att livet gled honom ur händerna. Men men någon gång får man väl gifta sig. Och Majken var ju ändå helt okej. Så, det blev en fri man mindre i Skåne.
Första året som gifta var faktiskt toppen. Förutom de där små gruffen som poppar upp mellan makar ibland. Majken uppskattade till exempel inte att Karl kunde ramla in sent eller vara full. Hon brukade istället ringa sitt ex och beklaga sig över Karl. Det tyckte inte Karl var toppen. Men Majken försvarade sig med att man måste vara snäll mot folk.
En kväll, efter att ha firat chefens födelsedag på jobbet, kom Karl hem rätt på lyset. Han släpade sig till gästrummet och råkade höra hur Majken pratade med hunden Bamse.
Du är då för finurlig, Bamse. Hela dagarna gör du inget annat än äter och sover. Men du är ändå smartare än din husse han vill ju ändå inte fatta nånting. Hur står du ut?
Karl blev upprörd och tänkte kliva ut och säga sin mening. Men då hörde han Majken igen:
Här kommer han hem full igen. Du gillar väl inte heller den där spritdoften? Han super mer och mer. Jag står knappt ut längre. Ångrar faktiskt att jag gifte mig med honom. Han verkade normal först, men han är ju hopplös. Mitt ex var tusen gånger bättre. Han drack aldrig, tjänade bra med pengar. Varför lämnade jag honom ens? Visst, han var otrogen ibland, men vem är inte det? Och han gav alltid fina presenter. Bad alltid om ursäkt så snällt. Han försöker fortfarande få mig tillbaka. Vad tycker du, Bamse? Ge mig bara ett tecken.
Just då klev Karl in i rummet. Han kallade på Bamse, tittade Majken stint i ögonen och sa:
Om du tror att jag har drömt om ett familjeliv har du fel. Jag behöver ingen fru, minst av allt en som du. Det var du som flyttade in till mig. Det är fan pinsamt att titta på dig. Du har en timme på dig att packa. Ditt ex längtar väl efter dig. Eller ta någon annan. Och förresten du kan väl skicka in skilsmässopappren i morgon.
Majken började gråta, bad om ursäkt och anklagade Karl för att vara känslokall. Men Karl stod stadigt som en gran i Småland och visade Majken mot dörren. Utanför huset ringde hon en taxi, hoppade in och försvann iväg mot någon ny bekant.
