För några år sedan gifte sig min vän Henrik, vilket var en prestation i sig mannen var redan trettiofem och hade klarat sig alldeles utmärkt utan tvåsamhet i många år. Han hade alltid haft en viss aversion mot hela konceptet familjeliv: söndagsmiddagar hos föräldrarna i Norrköping? Nej tack. Gemensam storhandling på ICA Maxi? Inte aktuellt. Släktkalas med småkusiner och knytis? Han fick eksem av bara tanken. När folk retades om detta återkom han alltid till sitt standardsvar:
Jag har eget bo i Vasastan, fast jobb och pengar på kontot varför plåga sig själv med en familj? Dessutom har jag lojal sällskap av min schäfer, Aska. Vi två lever i lugn och ro. Kvinnor? Ena dagen finns de, nästa dag har de försvunnit som gryningsdimma på Östersjön.
Men som bekant förr eller senare tar lyckan slut, även för Henrik. Och så föll han till slut, offer för en kvinna. Och vilken kvinna sen! Hon var lika svårflörtad som en kö utanför Systembolaget en löningsfredag, och det retade upp jakten hos Henrik. Hon hette Maja, var tjugonio, frånskild men utan barn, och de träffades på ett litet konditori på Södermalm.
Sedan råkades de igen. Plötsligt låg Majas kläder i Henriks garderob, som om de själva flyttat in medan han tog en nap. Innan han visste ordet av, bodde hon där permanent. En kväll satt de i köket drack Earl Grey och åt kanelbullar när Maja sa:
Henrik, du har ju slängt ut hintar om bröllop några gånger. Och tja, jag tror nog att jag kan tänka mig att säga ja.
Henrik kunde för sitt liv inte minnas att han någonsin friat. Men han vågade inte direkt motsäga henne heller. Han försökte, men Maja började istället planera bröllopet. Ja, det gick som det gick och en fri själ mindre vandrade på Stockholms gator.
Första året som gifta var riktigt härligt förutom småsaker, som grinigt lätthjärtade gräl. Maja ogillade att Henrik ibland kom hem sent, eller kom hem efter något för många bärs. Hon ventilerade sina frustrationer för sin före detta make, som, enligt henne, var bättre på många sätt. Henrik, lagom road, tyckte det var högst onödigt att hon fortfarande hade kontakt med sitt ex.
Maja försvarade sig genom att säga att lite vänlighet aldrig skadat någon. En kväll kom Henrik hem rätt rund under fötterna efter chefens 50-årsskiva på jobbet. Han sjönk ner på gästrummets soffa och råkade höra Majas samtal med Aska.
Du är en luring, du. Du tuggar, sover och gör inte mycket mer. Som din husse. Nej, du är vettigare. Du säger inget men fattar allt. Husse, han VILL inte fatta. Kan man leva så här?
Henrik tyckte han borde resa sig och förklara exakt vad han tyckte om situationen. Men så ändrades tonen.
Jaha, hemma och packad igen. Känner du också att det börjar lukta surt om honom, Aska? Jag ångrar att jag gifte mig med honom. Vid första anblicken såg han hyfsad ut, men han visade sig vara en riktig självmålare. Min förra kille ja, han svek ett par gånger, men vem gör inte det? Han köpte i alla fall blommor, han bad alltid om ursäkt så vackert. Han vill fortfarande att jag ska komma tillbaka. Vad borde jag göra, Aska? Ödet är i dina tassar. Ge mig bara ett tecken.
Då klev Henrik in för att hämta Aska och såg på Maja med stenkall blick.
Om du tror att jag fantiserat om det här familjelivet, så har du fel. Jag har aldrig behövt en fru speciellt inte som dig. Det var du som ramlade in i min etta. Jag står inte ut längre. Du har en timme på dig att packa. Exet väntar säkert. Eller så hittar du nån annan. En sak till imorgon får du gärna lämna in skilsmässopappren.
Maja började storgråta, snörvlade och bad om förlåtelse och anklagade i nästa sekund Henrik för känslokyla. Men det var alldeles för sent för drömmar och bull-doftande förlåtelse. Henrik stod fast, Maja ramlade ut i natten, ringde en taxi på Klarna och försvann någonstans i Stockholm troligtvis till nästa kapitel i sitt kärlekskaos.
