Jag och min man blev riktigt chockade! Det är svårt att finna ord för vad han gjorde den unge mannen bar hela graviditeten på hennes axlar, och det handlar verkligen inte om någon saga. Han tvingade henne till abort, och kastade ut henne ur lägenheten de hyrde tillsammans. Han skrek högt och tydligt att barnet inte var hans hon hade tydligen blivit gravid själv, som om det var möjligt. Mina nerver har tagit stryk, ärligt talat!
Jag försöker förstå… Mot slutet, typ tre veckor innan förlossningen, verkade det som att han lugnade sig lite. Jag hörde att han ringde till Lovisa och pratade normalt om hälsan, om barnet, om vem det skulle bli och när. Men han kom aldrig och hälsade på, inte en enda gång under hela graviditeten, han köpte inte ens en mössa till den lilla, inte ett enda äpple. I torsdags blev jag farmor! Imorgon skrivs de ut från sjukhuset. Min dotter och min man berättade att Viktor kommer för att hämta dem. Vi blev helt mållösa! Efter allt som hänt…
Är det möjligt att han faktiskt vill rätta till situationen? Ska man ge honom en chans? Jag vet inte vart han är på väg, men jag och min man är totalt emot den här relationen. Jag har ju sagt det, vi såg inget stöd alls från honom under hela graviditeten. Vart tar han med Lovisa och barnet? Lovisa säger att han hyrt en etta… Vad är det för dårskap, med ett nyfött på något bed-and-breakfast, inte ens i Stockholm utan någonstans i Norrland! Lovisas pappa sa: Om den där mannen dyker upp, då packar vi våra saker och åker, och Lovisa får leva som hon vill…
Lovisa, min dotter, är tjugosex år. En rar, begåvad tjej, vårt enda barn. För ett och ett halvt år sedan började hon träffa Viktor, som vi inte riktigt gillade.
Han har inga högre studier, gick ut grundskolan men, enligt honom, stupidly gick inte till gymnasiets slutprov. Jag misstänker att han inte ens klarade grundskolans slutprov, men sådant säger man inte högt för att inte verka bitter.
Viktor jobbar som bärare för ett möbelföretag och hoppas på att tjäna bra. Med tanke på att han saknar utbildning är det rimligt. Hans lön är faktiskt rätt låg, men han tjänar extra på extrajobb och dricks. Någon beställer möbler, Viktor och grabbarna levererar dem, och de gamla möblerna får de ta med sig om kunden vill. Ibland är de gamla grejerna helt okej och kan till och med säljas vidare. Kunden bryr sig inte ta och gör vad du vill.
Han har ett småfix där han får det att gå runt.
Lovisa har universitetsdiplom, är marknadsförare, jobbade på reklambyrå innan föräldraledigheten, bar ofta kostym och klackar, umgicks med killar på hennes nivå. Och så, plötsligt, dyker Viktor upp i hennes liv. Det var något med möbler hon fick levererade till sitt kontor, eller liknande. Så träffades de.
De började bo ihop, mot alla odds! Alla hennes vänner blev chockade, ingen förstod, tror jag.
Sedan blev Lovisa plötsligt gravid. Viktor ville absolut inte gifta sig och under nästan hela graviditeten skapade han oro för oss alla. Lovisa flyttade hem till oss, vi förberedde för barnet, renoverade hennes gamla rum, köpte saker till bebisen, betalade för förlossning på ett bra sjukhus.
Och nu kommer han och viftar med fingret och allt vi gjort betyder ingenting! Jag är nära gråten. Lovisa är beredd att lämna oss och bo hos honom, i någon etta, med bebisen. Vad ska föräldrar göra då? Släppa taget och önska henne lycka till? Sitta och vänta tills hon kommer tillbaka, barfota och gråtande? Det kommer ju förr eller senare!
Är det rimligt att ge dottern ett ultimatum: Om han kommer, åker vi? Är det rätt att stötta sitt barn hur hon än väljer? Hon har bestämt sig för att ge Viktor en andra chans, så är det.
Jag undrar: Kan man förstå oss som föräldrar?
