Förutom dig…
Maja och Lotta hade varit vänner sedan de var små, gått i samma dagis och suttit bredvid varandra i skolan. När de växte upp blev Maja en riktig skönhet, alltid omgiven av beundrare, allt kom lätt till henne utan ansträngning. Lotta däremot var en tyst tjej, en av många, den sorten som ingen riktigt la märke till i en folksamling.
Efter gymnasiet började Lotta på sjuksköterskeutbildningen, hon ville hjälpa människor. Maja tyckte att hon inte behövde någon examen för att lyckas i livet. Hon gick en kortare utbildning och jobbade på en skönhetssalong, där hon målade ögonbryn och fransar på kvinnor.
De två var oskiljaktiga, kunde inte gå en dag utan att träffas eller prata i telefon. Det var oftast Maja som pratade, medan Lotta lyssnade, delade hennes sorg efter ett nytt uppbrott eller gladde sig åt hennes nya kärlekar.
Som så ofta händer mellan vänner blev de båda kär i samma kille.
Lotta träffade Daniel först. Om han hade varit en vanlig, obemärkt kille hade de kanske kunnat bygga ett liv tillsammans. Men enkla vägar till lycka finns sällan.
Lotta kom gående från affären. Ett kraftigt regn hade precis dragit förbi, och pölar fyllde trottoarerna. När hon försökte undvika en stor vattenpöl såg hon plötsligt en kille på en elsparkcykel komma farande mot henne. Han tittade rakt fram, förbi Lotta. Osäker på om han sett henne skrek hon till och hoppade åt sidan – rakt ner i pölen.
“De där sparkcyklarna är ett jävla otyg, ser ju ingenting framför sig”, muttrade en äldre tant som stod i närheten och pekade argt på killen. “Titta där han står! Nästan körde han ju ner dig. Inte en tanke i huvudet…”
Killen stannade och vände sig om. Lotta klättrade upp på en torr bit asfalt och tittade bedrövad på sina blöta, leriga ben.
“Förlåt. Varför hoppade du i pölen? Jag såg dig klart och tydligt, jag skulle kört förbi”, sa han och rullade närmare.
Lotta behövde inte hans ursäkter. Hon försökte hitta ett ställe att kliva upp på utan att hamna i vattnet igen. Fast nu spelade det väl ingen roll.
“Kom, jag skjutsar dig”, erbjöd han.
“Lämna mig ifred”, snäste Lotta.
“Jag sa förlåt. Eller gillar du att trampa runt i pölar? Vart ska du?” frågade han igen.
“Till Grönvägen 10”, mumlade Lotta.
Hon ställde sig osäkert framför honom och grep tag i styret. Sparkcykeln gled mjukt ur pölen, skickade små vågor åt sidan. Vinden kändes skön mot ansiktet, och hon drog in luften djupt när de ökade farten. Hon hade aldrig åkt elsparkcykel förut, varit rädd, men med honom kändes det tryggt.
De kom in på hennes gård, och han saktade ner. Han lutade sig nära och viskade i hennes öra:
“Vilken port?”
Hans andedräkt kittade mot hennes kind, hon kände gåshuden sprida sig över halsen.
“Nummer tre”, svarade hon.
Han stannade precis framför trappan så att hon kunde kliva av direkt. Även här låg en stor pöl.
“Tack”, sa Lotta.
Deras ögon möttes på samma nivå. Hon såg hans solbrända hy, de vackra ögonen och det leendet som fick hennes hjärta att slå snabbare.
“Jag heter Daniel”, sa han.
“Lotta.”
“Förlåt för det här. Vill du gå på bio någon gång? Alla mina kompisar har stuckit från stan, och det är trist att gå ensam”, frågade han plötsligt.
Lotta ryckte på axlarna. “Visst.”
“Då ses vi här imorgon vid sju.” Han log, körde iväg genom gården och försvann runt hörnet.
“Varför ser du så glad ut?” undrade hennes mamma när hon kom in.
“Inget speciellt. Jag ramlade i en pöl, går och tvättar benen.” Lotta räckte över brödet och stängde dörren till badrummet.
Hon tänkte på honom hela kvällen, gåshuden kom tillbaka. Nästa dag satte hon på sig jeans och sneakers till biobesöket. På något sätt var hon säker på att han skulle dyka upp på sparkcykeln igen.
“Vart ska du?” frågade mamman.
“På bio. Med Maja”, ljög Lotta.
“Bara så du är inte ute för länge”, ropade mamman efter henne.
Lotta gick ut, men Daniel syntes inte till. Hon såg sig omkring. Besvikelsen brände, men hon höll fortfarande hoppet uppe. *”Trodde du på honom, din dumma tös?”* hörde hon sin mammas röst i huvudet. Just när hon skulle gå in igen hörde hon:
“Hej!”
Hon vände sig om. Daniel stod där och log. Hjärtat slog snabbare, hon rodnade som om han kunde läsa hennes tankar.
“Hoppa på, vi har bio om tjugo minuter.”
Hon satte sig bakom honom och grep tag i styret. Vinden blåste i ansiktet igen. Hon kände hans kropp mot sin rygg, och hjärtat var nära att stanna av lycka.
Efter filmen gick de hem till fots och pratade. Daniel hade lämnat sparkcykeln vid biografen.
“Vem var det du gick på bio med igår?” ringde Maja nästa morgon. “Kom igen, berätta.”
“Sa mamma nåt?” Lotta spände sig.
“Slappna av, hon sa inget. Så vem var det?”
Lotta brann av iver att berätta. Hon hade aldrig haft en pojkvän förut. Maja bytte killar som andra byter strumpor.
“Bara en vanlig kille”, sa hon, men själv tyckte hon inte det. Han var redan speciell bara för att han lagt märke till henne, bjudit på bio, och nu skulle de ses igen på kvällen.
Daniel väntade utan sparkcykel. De bestämde sig för att gå runt i stan. När de skulle lämna gården stötte de på Maja – som om hon väntat på dem.
“Hej!” sa Maja, hennes blick fastnade på Daniel.
Daniel stirrade tillbaka, och Maja log okynnigt, blinkade utan skam. De gick iväg alla tre, men snart halkade Lotta efter. Daniel och Maja märkte inte ens att hon var borta.
Hon gick hem med svidande ögon, stängde av telefonen. Nästa dag kom Maja själv, bad om ursäkt, sa att hon blivit kär…
Lotta kunde inte hålla sig arg länge. De fortsatte vara vänner, även efter Daniels och Majas bröllop.
Lotta tog examen och började jobba på ett privat sjukhus. Maja arbetade kvar på salongen, mer för skojs skull än för pengarna. Daniel tjänade bra.
De firade födelsedagar och nyår tillsammans, grillade ute. Lotta blev mer och mer kär i Daniel, men visade det inte.
En natt vaknade honEn kväll, medan de gick hem från en promenad, tog Daniel Lottas hand och viskade “Tack för att du aldrig gav upp på mig, för nu har vi allt – en familj, varandra och kärlek som växte starkare med varje dag man tog sig igenom tillsammans.”
