Om det nu var meningen
“Lotta, nu har du hållit på länge nog,” sa Micke när hon äntligen kom ut ur huset. De gick i samma klass. “Vi kommer att bli sena till skolan.”
“Mor hällde upp kokhett te, jag höll på att bränna mig,” svarade Lotta. “Det fick svalna. Men vi hinner, det är ju inte långt,” skrattade hon muntert.
Micke och Lotta var grannar, bara ett staket emellan. Deras föräldrar kom väl överens och skämtade till och med ibland om att barnen skulle gifta sig en dag, eftersom de varit vänner sedan barndomen.
Micke var ensam son till Kerstin och Lars. Hans mor älskade honom över allt. För henne var han den klokaste, vackraste, respektfulle pojken, och så blev han också. Lotta var blyg och tystlåten men duktig med händerna – hon kunde redan sy och sticka i högstadiet och lagade mat när modern var på jobbet. Hon hade lärt sig mycket av sin mor.
“Lotta borde våran Micke ta till hustru,” sa Kerstin bestämt till sin man.
“Ja, om de gifter sig kan vi ju ta bort staketet och bo som en familj,” skojade Lars.
I byn verkade alla tro att det skulle bli så – att Micke och Lotta skulle gifta sig. De var alltid ihop. Micke tyckte om Lotta, men det var inget som tog knäcken på honom. De var bara goda vänner. Lotta sneglade dock ibland hoppfullt på sin granne.
När de gick i tionde klass kom en ny elev – Moa. Micke blev förälskad vid första ögonkastet. En mörkhårig flicka med en grop i hakan och sorgsna ögon.
Moa och hennes mor, Therese, hade flyttat till byn från staden. Sorgen i Moas ögon kom från hennes fars död. Han hade räddat en drunknande pojke i ån, knuffat upp honom men själv inte kommit upp. Sedan fick de veta att hans hjärta inte klarat av ansträngningen.
Efter begravningen, där hon älskat sin far så högt, kunde hon inte se pojken i grannskapet. Hon kunde inte släppa tanken.
“Mamma, jag saknar pappa så mycket att det ibland svartnar för ögonen, och jag kan inte ens titta på den där…” hon nämnde aldrig pojkens namn.
Therese bestämde sig för att fly. Allt påminde om maken. Hon hyrde ut lägenheten, hittade ett litet hus i byn via en annons och flyttade dit med Moa, bort från allt som påminde om sorgen.
Lotta blev vän med Moa, och när hon hörde den sorgliga historia om klasskamraten kände hon uppriktig medömkan. Hon såg att Micke var förälskad i Moa men höll inget agg mot varken honom eller henne.
Tiden gick. Micke var nu ihop med Moa, men sonens förälskelse besvärade hans mor Kerstin.
“Micke, det är inte rätt att lura Lottas känslor. Ni har varit tillsammans sen barnsben, och nu kommer den här främlingen och förvrider ditt huvud. Lotta vore en bra hustru åt dig, men vem vet vad den här Moa är för en? Hon kan väl ingenting, medan Lotta redan är en duglig hemmafru.”
“Mamma, du vet ingenting om Moa, varför säger du så? Och Lotta vet att jag aldrig lovat henne något – det är du som bestämt att vi måste gifta oss.”
Lars teg, men när hustrun pressade sonen försvarade han honom ändå:
“Kerstin, låt graven välja själv. Det är hans liv.”
“Välja själv? Han kommer att förstöra sitt liv med den där främmande flickan, och du pratar som om han inte vore din son. Det är din mor som har förgiftat ditt sinne.”
Lars var trött på striderna mellan sin mor och Kerstin. Sedan dagen då hans mor vägrade acceptera Kerstin som sonhustru hade det varit krig mellan dem. Svärmodern hade till och med sagt att Micke inte liknade sin far. Därför höll han sig utanför, för att inte bli anklagad igen.
Efter studenten bestämde sig Micke och Moa för att gifta sig. Hans far rådde honom att inte skynda sig, men Micke blev arg.
“Pappa, låt mig vara i fred nu. Vi älskar varandra, jag har tänkt igenom allt – bara med Moa blir jag lycklig.”
Han visste att sådana samtal var meningslosa när hans mor var med, så han bestämde sig själv. De skickade in ansökan, och en månad senare stod de brud och brudgum. De kom hem som man och hustru och ställde alla inför faktum.
Kerstin rasade:
“Jag tillåter inte den där främlingen att kliva över min tröskel…” och mycket mer.
Micke packade sina saker och flyttade in hos Therese. Han och svärmodern kom väl överens, med ömsesidig respekt. Han slutade prata med sina föräldrar och bjöd inte ens hem dem när han skulle in i lumpen.
“Micke, jag kommer på värvningen,” lovade hans hustru, och han log lyckligt – han älskade sin Moa djupt.
Moa höll sitt ord och kom till värvningen, speciellt eftersom han tjänstgjorde inte långt hemifrån, i grannlandskapet.
“Micke, jag är gravid. Vi ska få ett barn,” viskade hon då.
Han blev ännu lyckligare och skrev till sina föräldrar om glädjen, men de svarade inte. När sonen föddes blev Moa ledsen – hennes svärmor erkände henne inte och pratade inte med Therese. Hon gick långa vägar för att undvika Kerstins hus.
Tiden gick. Micke kom hem från lumpen. På vägen stannade han först hos sina föräldrar, eftersom Therese bodde i andra änden av byn. Han hade saknat dem och trodde de saknat honom också.
“Åh, min pojke,” välkomnade Kerstin honom ömt. “Du är hemma!” Hon slog sig ner vid bordet. “Far är på jobbet.”
Hon hällde upp en snaps, sedan ännu en. Micke blev dimmig – han drack nästan aldrig, och nu efter resan kunde han inte säga nej när hans mor bjöd. Kerstin såg att han blev berusad och började prata.
“Min son, din son är inte din. Moa har ljugit för dig. Så fort du åkte till lumpen kom det en ung kille och hälsade på Therese. I byn sa de att det var Moas kusin, men jag tror det inte. Han stannade hos dem i flera dagar.”
“Mamma, vad pratar du om?” sa sonen argt.
“Jag säger bara att din son inte alls liknar dig, folk pratar om det. Men han liknar den där killen som hälsade på.”
Sober hade Micke aldrig trott på sådant, men hans mor var slug och visste hur hon skulle få honom att svälja lögnerna.
“En gäst, alltså? Medan jag var borta?” röt Micke. Han sprang fram till skåpet, tog fram faderns gevär och rusade ut.
Kerstin sprang efter, ångerfull över att hon drivit honom till vansinne med sitt prat. När hon kom in i svärdotterns hus hade Micke redan riktat geväret mot hustrun och sonen, medan Therese försökte skydda dottern.
KerstKerstin knuffade Micke, skottet gick av men geväret var oladdat, och med tårar i ögonen föll hon på knä och viskade: “Förlåt mig, min son, jag ville bara ditt bästa.”
